lördagen den 31:e oktober 2009

En helt underbar dag!

I dag har det varit en sådan där perfekt dag. En helt underbar, solig höstdag där jag försökt ta tillvara på varje minut. Bara vara. Det är inte nog ofta jag tar mig tid att åka ut i skogen, ta en promenad och njuta. I dag var dock en sådan dag. Jag och två av mina juveler gick på upptäcksfärd i jakten på lite gråmossa...

Att vara ute i naturen fyller verkligen på energibehållaren. Man känner sig mer harmonisk och blir mycket piggare.

Blåbärsris, grönmossa, gråmossa, tallris, granris och kottar. Det var vad vi fick med oss. Bilen såg ut som en komposthög när vi var klara. Härligt!

När jag promenerade och såg alla vackra höstfärger fick det mig att tänka på vad härligt det är med årstider. Alla årstider har sin charm. Jag tror att man skulle bli ganska uttråkad om man hade sommar året runt. Jag är dock lite inkonsekvent. På sommaren brukar jag säga att jag önskar det vore sommar jämt - att jag inte vill att det ska ta slut. På vintern när det är för kallt, för snöslaskigt för mörkt - då kan det också komma någon kommentar om att jag ska flytta någonstans där det är varmt året runt:-)

Trots mitt gnäll ibland så älskar jag faktiskt våra fyra årstider och skulle inte vilja vara utan dem. De har alla sin charm och speciella sidor...

Jag kommer mycket väl ihåg när jag skulle beskriva våra årstider för min väninna och hennes barn som bor i Australien. Det fick mig att verkligen tänka till. Varje årstid som jag med text beskrev, fick mig att bli nostalgisk och varm inombords . Man har alltid så mycket underbara saker att se fram mot med de olika årstiderna!

Hösten: Storslagna färger i naturen. Tid att förbereda trädgården för att gå i vila. Göra det man inte gjorde på semestern - måla och reparera huset. Plantera lökar. Skogen full av svamp. Safta och sylta. Kräftor. Kratta löv. Elda löv och grenar. Ställa in cyklar, mopeder. Höststövlarna tas fram. Härliga kläder - burriga stickade tröjor och halsdukar. Man har alltid på sig för lite eller för mycket kläder. En tid med hög mysfaktor inne. Mycket levande ljus. Hämta in ved från skjulet och tända brasor. All helgonahelgen - tända ljus för nära och kära man vill minnas- Halloween - utskurna pumpor med ljus, klä ut sig, umgås med familj & vänner. Förberedelser inför julen. Pyssel med barnen. Väntan på snön och vintern. Se de första snöflingorna falla tillsammans med den man älskar. Kärlek och mys.

Vinter: Träden är vita av frost, naturen gnistrar. Längtan efter snö och riktig kyla så att den ligger kvar. Lucia - baka Lussekatter tillsammans med barnen. Julen - julklappar, tv, umgås med familjen - doften av julskinka, mat, mat och åter mat. Knarr under skorna när man är ute och går. Fram med skovärmarna, långkalsonger, termobyxor. Alltid överfulla klädhängare i hallen. Mörkt ute när man åker till jobbet på morgonen. Mörkt ute när man åker hem från jobbet. Åka skidor, snowboard, skridskor. Varm choklad, grilla korv ute, värma händerna mot brasan. Man har alltid på sig för lite (i allafall jag som ständigt är ärkefrusen:-) Mycket ved, stearinljus, fotogen och lampolja. Minusgrader. Skotta snö. Bygga snögrottor, göra snölyktor, snögubbar, snöbollskrig med barnen. Kasta sig i snön och göra änglar - bli barn på nytt. Snökocklar i pälsen på hundarna. Åka längdskidor under stjärnklar himmel tillsammans med den man älskar. Kärlek och mys.

Våren: Varmare ute. Snön smälter. Naturen vaknar till liv. Fågelkvitter. De planterade lökarna tittar fram under snön. Sitta mot solväggen i värmen. Energi. Så fröer. Påsk - långledigt, umgås med familj & vänner, påskkärringar, påskbrev, godis, påskmust, mat, mat och åter mat. Nyvakna getingar, de första fjärilarna. Kratta löv, elda löv och grenar. Grilla. Valborg - brasor, fyrkerier, hälsa våren välkommen. Tussilago, Vitsippor, Liljekonvaljer och doften av hägg. Ta fram utemöblerna och grillen. Klippa det första gräset. Promenader. Ljust ute när man åker till jobbet. Ljust ute när man lägger sig. För lite kläder för snabbt. Sitta ute på kvällarna med filt runt sig - tätt ihop. Kärlek och mys.

Sommaren: Sol och värme. Regn och åska. Plantera ut de sådda fröerna. Syrén och fruktträd som blommar. Fågelkvitter. Skolavslutningar. Klänningar, linnen, shorts, sandaler. Man bannar gruset under fötterna när man går barfota. Smörblommor, prästkragar, lupiner, blåklockor, lavendel. Midsommar - umgås med familj & vänner, dansa kring midsommarstången, sill, färskpotatis, gräddfil, jordgubbar och vispgrädde. Semester. Kusten, havsdoften, snäckor, krabbor, kräfor, räkor. Solbränna. Blommor. Klippa gräset. Fotboll, cykla, inlines, dykning. Stranden. Bada. Grilla, grilla och åter grilla. Varmt i bilen, flåsande hundar. Kvällspromenader. Sitta ute långa kvällar. Ljudet av syrsor. Getingar, humlor, fjärilar, mygg. Ta ett kvällsdopp tillsammans med den man älskar. Man vill inte att det ska ta slut. Kärlek och mys.

Som sagt - det finns så mycket att se fram emot!

torsdagen den 29:e oktober 2009

Ungdomsfylleriet blir alltmer osynligt! Hur kan du som förälder/vuxen förebygga alkohol bland ungdomar?

En riskperiod närmar sig igen – Halloween. Detta är en period som vi vet att ungdomar dricker alkohol.

I vissa kommuner runtom i landet har polisen och fältassistenter de senaste storhelgerna sett en minskning av ungdomars drickande ute på ”stan”. En bidragande faktor till detta är sannolikt polisens och Socialtjänstens Kraftinsats mot illegal alkohol, bl a Kronobergsmodellen. Detta innebär dock inte att ungdomsdrickandet har minskat generellt.

Se debattartiel inne idag: http://www.nwt.se/asikter/debatt/article606322.ece

Att synligheten av ungdomsfylleriet minskat, innebär dock inte att den totala konsumtionen av alkohol bland ungdomar gjort detsamma. Statistik från CAN (Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning) bekräftar också detta. De senaste fem årens undersökningar visar små minskningar/ökningar gällande niondeklassares drickande. De berusar sig med alkohol i princip lika mycket som de gjort de senaste fem åren. Enligt CAN pekar flera undersökningar på en ökning av andelen storkonsumenter av alkohol de senaste tio åren d v s konsumtion av motsvarande minst en flaska vin vid ett och samma tillfälle (ökningarna gäller såväl män som kvinnor och i de flesta åldersgrupperna). Det som är trendbrytande i vissa kommuner enligt polisen är att ungdomarnas alkoholdrickande blivit mindre synligt på ”stan” eller andra kända platser. Ska man tolka allt detta tillsammans är egentligen problemet detsamma men har blivit ett mer osynligt faktum och därmed svårare att angripa.

Vi kan inte vara nöjda eller slå oss för bröstet för att ungdomsdrickandet minskat på ”stan” när merparten av våra 16-åringar har varit berusade innan de ens gått ur nionde klass – det är oacceptabelt! Det finns en viktig aspekt som vi inte ska glömma bort när vi ser på alla dessa undersökningar som görs. Vi diskuterar en grupp där alkohol överhuvudtaget inte ska finnas bland. Det är barn vi talar om. Ingen under 18 år ska dricka alkohol!

Vi vet att ungdomar i dag upplever att det är enkelt att köpa illegal alkohol. Tillgången bidrar till att de som inte ska dricka något alls gör det ändå. Det är dags att alla vuxna funderar över sambandet mellan sitt eget sätt att köpa alkohol och att ungdomar får tag på den. Den som köper olagligt såld utlandsalkohol stödjer ett system som leder till att ungdomar lätt kan få tag på den. Verkligheten är att den vuxna person som köper illegal alkohol stödjer inte bara den svarta marknaden utan försäljaren kan även vara densamme som säljer till våra ungdomar. Den som menar allvar med att barn/ungdomar inte ska ha tillgång till alkohol ska själv säga nej till de personer som idag tjänar pengar på illegal alkohol. Den stora leverantören är allt oftare en försäljare som varit i Tyskland och vänt. En för ungdomarna välkänd utlämningsadress där alkohol kan köpas dygnet runt – utan ålderskontroll eller störande frågor eller föräldrar.

Tillgången av utlandsalkohol har lett till förändrade attityder hos landets ungdomar om huruvida det är okej att köpa olaglig alkohol eller inte. Här är det viktigt att vuxna ser sitt ansvar och är goda förebilder. Barn och ungdomar har en tendens att göra som vi vuxna gör. Det är därför viktigt att vuxna här har en nolltolerans syn med att bjuda på alkohol i det egna hemmet eller själv köpa illegal alkohol.

Alla vuxna måste lova sig själva att tipsa polisen när de ser eller hör talas om en olaglig alkoholförsäljning. Detta för att ytterligare förstärka polisens insatser mot den olagliga utlandsalkoholen. Vi måste arbeta på enad front och motarbeta den illegala alkoholen. Den är ett stort hot mot våra ungdomars hälsa och utveckling.

Ser du eller vet om affärsuppgörelser kring illegal alkohol eller narkotika - ring polisen.

  • Pågår affären, ring 112.
  • Är affären över så bör en patrull i omgivningen ändå få veta vad som hänt och ha en chans att söka efter säljaren. Då ringer du 114 14.
Var tydlig med ditt ärende

Tips för hur föräldrar kan stärka relationen med sin tonåring och därmed också förebygga alkohol bland barn/ungdomar:

1. Håll koll på var din tonåring befinner sig och vad han/hon gör på lovet och under Halloween. Ha gärna kontakt med föräldrarna till barnens kompisar. Sover någon över hemma hos dig eller om ditt barn sover över hos någon annan - ha dialog med föräldrarna.
2. Var närvarande. Få med dig andra föräldrar och ge er ut och nattvandra i ert bostadsområde. Under höstlovet är det fler ungdomar ute även på vardagskvällar. Att föräldrar är ute ger en trygghet till ungdomarna.
3. Köp inte ut och bjud inte på alkohol. De långsiktiga effekterna av ökad tillgänglighet till alkohol är väl belagda i forskningen:
- Ju lättare det är för ungdomar att få tag på alkohol, desto mer dricker de.
- De ungdomar som blir bjudna på alkohol i det egna hemmet, dricker mer än andra ungdomar utanför det egna hemmet.
- Ju mer och ju tidigare i livet ungdomar dricker alkohol, desto större risker löper de också för att de för att få medicinska skador och utveckla ett alkoholberoende längre fram i livet.
- En langare är oftast en förälder eller ett äldre syskon.
4. Sätt upp regler för hur länge ditt/dina barn får vara ute etc. Barn ungdomar vill ha tydliga ramar. Gör dem delaktiga i besluten och skapa överenskommelser.
5. God kommunikation. Se till att du har tid att lyssna när ditt/dina barn vill prata med dig och ha kontakt. Ställ inte "slentrianfrågor" som exempelvis; "Har du haft det bra i skolan idag?". Ställ hellre öppna frågor som kräver utvecklande svar så matt ni får en dialog. Visa att du är intresserad: "Vad har du lärt dig i skolan idag?", "Hur har din dag sett ut?", "Berätta mer - nu blir jag nyfiken"

6. Hitta på något som ni kan göra tillsammans på helgen/lovet. Fika, gå på bio, baka, laga middag och duka fint, träna, ta en promenad eller något annat som ni tillsammans bestämmer att ni ska göra. Det är oftast lättare att prata om saker samtidigt som man gör något tillsammans.
7. Tänk på att du är den främsta förebilden för dina barn. Du ska vara en god förebild. Glöm inte bort dig själv, försök förverkliga dina drömmar i den mån det går. Gör roliga saker, försök finna mycket glädje - skratta mycket. Det kommer ge dig energi och tålamod till annat. Prioritera saker där du sätter dig själv och dina barn först. Kom ihåg att vi har bara våra barn till låns en kort tid...

måndagen den 26:e oktober 2009

Mot nya mål

Förra veckan blev nomineringskommitténs förslag till riksdagslista klart. Det har varit en mycket intressant process där man fått god inblick i hur politiken fungerar på nära håll.

Eftersom jag var en ny kandidat som inte varit politiskt aktivt i mer än 4 år och då 3 år inom Nya Moderaterna, var detta ganska nytt för mig. Jag hade förmodligen inte tagit steget med att kandidera om det inte varit så många som gett mig stöd och uppmanat mig till att göra det. Jag blev enormt smickrad över vilket stöd jag fick i provvalet, där jag hamnade på en 6:e plats.

All den uppmuntran jag fått innan och under tiden har verkligen värmt mitt hjärta.

Min tanke från början var att visa att man som ny faktiskt kan komma in i politiken om man har ett genuint engagemang och intresse för det.Eftersom jag själv är uppvuxen i en ”traditionell” socialdemokratisk familj och valde att gå över till Nya moderaterna, så vet jag hur en sådan resa kan se ut - innan man verkligen vågar ta steget. För min del handlade det om att jag var i ett skede i mitt liv där jag bestämde mig för att göra plats för ett intresse som under några år vuxit fram hos mig. Jag såg till att få det att gå ihop med barn, man, familj, vänner och fritid. Efter jag tagit beslutet att aktivt engagera mig, så satte jag mig verkligen ned, synade mina egna värderingar och intresseområden. Därefter jämförde jag mitt resultat med det parti som jag av tradition röstat på sedan jag fyllde 18 år. Det blev ett litet uppvaknande för mig när jag insåg att jag i många år befunnit mig i ”fel” fack. Det var mycket känslor och funderingar som dök upp när jag insåg att jag faktiskt var moderat.

Någonstans inom mig så har väl alltid tanken funnits hos mig. Jag har dock inte tagit steget eller befunnit mig i en fas i livet där jag haft tiden att sätta mig in i frågan – Vart hör jag, Marléne, hemma politiskt? Dessutom har det heller inte alltid varit helt enkelt att i en totalt socialdemokratisk familj faktiskt ställa sig upp och säga: ”Nä, hör ni, jag köper inte riktigt det här - jag ska rösta på Moderaterna!”

Om sanningen ska fram så prövade jag faktiskt det lite revoltmässigt, innan jag skulle fylla 18 år och det blev ingen succé om man säger så:-)

Förutom att jag inte hade ett batteri av politiska argument gentemot den nära familjemedlem som jag valt att ta upp ämnet med, var min ålder och bakgrund inte det bästa utgångsläget för mig. Jag fick en lång föreläsning om hur det svenska välfärdssamhället byggts upp av sossarna och att jag med min stökiga bakgrund absolut skulle tänka mig för hur jag uttryckte mig. ”Du har ingen utbildning Marléne. Du är arbetslös och har levt på socialbidrag. Du har inte direkt levt ett skötsamt tonårsliv. Du har alltid valt fel umgänge som systematiskt utnyttjar systemen. Dessutom ska du ha barn nu också - alldeles för ung.”

Så här i efterhand kan jag förstå att personen jag hade diskussionen med var lite upprörd och inte alls tyckte att jag platsade i ett parti som Moderaterna. Faktum är att jag kan till viss del hålla med om det. Som Moderaterna såg ut för 20 år sedan, ser det inte riktigt ut i dag. Bilden då, stämde inte riktigt överens med min verklighet.

Idag vill man skapa ett nytt ”arbetarparti” med en politik som så många som möjligt kan identifiera sig med. Man vill idag ha in en blandning av människor i partiet som fler kan identifiera sig med. Efter det samtalet jag hade då, har jag inte gjort annat än att verkligen kämpa i mitt liv. Jag slutade leva som stökig tonåring. Jag blev en ung mamma. Jag skaffade mig utbildning. Jag kämpade för att få de jobb jag ville ha. Jag sorterade bort dåliga val i mitt liv. Jag blev vuxen.

Året 2005 var mitt uppvaknande. Det var då jag fick insikt. Det var då jag ville visa mitt engagemang och drivenhet att vilja förändra, påverka. Det var då jag gick över tröskeln och tog till höger. Det var året som Nya moderaterna öppnade dörrarna för mig.

Jag vill inte bara vara med och påverka politiskt utan också att få fler som jag själv, att våga ta steget. Steget från det fack som de av tradition hamnat i. Steget från det som tidigare känts bekvämt. Steget från det som kortsiktigt sett bra ut. Steget från det som deras förnuft egentligen inte står för.

Jag tycker inte att det viktigaste är att få människor att rösta på ett visst parti. Det viktigaste är att försöka skapa ett engagemang. Att få människor att verkligen ta sig tid att syna sina egna värderingar. Vilka frågor engagerar dig? Vilka frågor får dig att diskutera i olika sammanhang - hemma, bland vänner, på jobbet? Sedan kommer nästa steg. Valet kommer in i bilden. Här ska vi, nya moderaterna, öppna dörren för den som av nyfikenhet vill komma in. Vi ska på ett enkelt sätt visa att vi är ett parti för alla.

Mina hjärtefrågor är att arbeta med utsatta grupper, trygghet och äldre...

En annan stor del av mig vill också bidra till att få vårt parti till ett som mina vänner, min familj, mina tidigare arbetskamrater inom socialtjänsten, kan tänka sig att rösta på. Vi ska inte som parti bara fortsätta förnya vår politik utan en lika viktigt är att förnya och utveckla vår partikultur och påverka den ”gamla” synen på partiet. Jag vill påverka vårt parti att bättre ta emot och ta tillvarata på nya medlemmar. Få dem att känna sig som en del av vårt parti, utan att ha var varit politiskt aktiva i flera år. Utan att de tidigare har varit aktiva i MUF sedan tonåren. Utan att deras familj har varit moderater.

Jag vill få bort kösystemen inom politiken som ibland tillämpas för lång och trogen tjänst. Jag vill motverka jantelagen. Jag vill motverka svågerpolitik. Jag vill motverka elaka spel som pågår för att man själv ska få förmåner. Jag vill motverka straffsystem som tillämpas för att man kanske inte alltid håller med.

Avslutningsvis - Nomineringskommitténs förslag blev att ge mig en 13:e plats på riksdagslistan vilket gör att jag inte kan vara med och kämpa om topp tio placeringarna på nomineringsstämman den 14 november. Jag har trots detta inte tappat sugen på något vis utan flyttar nu bara fokus mot att kandidera i kommun- och landsting. Jag hoppas på ett starkt stöd även där!

lördagen den 17:e oktober 2009

Att se det osynliga

Det är alltför många barn som växer upp med missbruk och/eller psykisk sjukdom runt sig som inte får den hjälp de behöver, utan rasar genom samhälles olika skyddsnät.

Det kan handla om att barnet inte har det avvikande beteende som vi vuxna betecknar som normbrytande. Det kan handla om en osäkerhet inför hur man ska hantera det. Det kan handla om att personal i skolan inte är utrustade med rätt verktyg för att kunna agera på bästa sätt. Det kan handla om att det inte finns en samverkan uppbyggd mellan olika aktörer som finns runt barnet. Det kan handla om att man egentligen inte vill se problemen för att det gör för ont eller är obekvämt.

Oavsett vilka faktorer som spelar in när de faller igenom så bidrar de till att barnen/ungdomarna blir ”osynliga” och inte får en trygg uppväxt. Konsekvenserna av detta är många. Skulle mörkertalet på hur många som trillar igenom-, hur många som hamnar utanför-, hur många som blir skadade både psykiskt och fysiskt genom hela sitt liv, synliggöras – skulle vi alla reagera.

Om vi verkligen fick se vad alla dessa barn fått gå igenom i sina liv - vilka situationer som hade kunnat förebyggas om de fått ett grundtrygghetspaket medskickat från början - skulle samhället förmodligen agera i större utsträckning. Att växa upp med en förälder som har missbruk eller psykisk sjukdom kan innebära flera riskfaktorer till att barnet bygger upp ett normbrytande beteende.

De som arbetar inom skolan, sjukvården, socialtjänsten, polisen m.fl. måste tillsammans med politiker skapa finmaskiga skyddsnät inom varje arena. Alla i vårt samhälle måste ta ett gemensamt ansvar att reagera och agera från olika håll.

Som medmänniska kan det handla om att vara ett stöd till individen eller familjen, att ringa ett samtal, att observera och skickar vidare.

Det är ett misslyckande att det finns ”osynliga” barn i vårt samhälle och här måste det till ett krafttag på flera olika nivåer - Dels för att fånga upp dem och dels för att förebygga att det förekommer. Vi alla måste bli bättre på att se det osynliga.

Konsekvenserna av att inte se det osynliga

"Flickan plockade ut bolagskassen från skåpet i skolan och stoppade den i väskan.
***
Vid busshållsplatsen stod några flickor som gick i klassen under henne – de hade nyss börjat sjuan. Flickan satte sig på bänken och väntade på bussen. En av de yngre flickorna kom fram till henne och bad om att få låna en cigarett. Efter den yngre fått vad hon bett om, stod hon trevandes kvar. Slutligen vågade hon ställa en fråga. Hon undrade försiktigt vad som skulle hända på kvällen.
***
Flickan tittade ilsket på den yngre. Hon snäste av henne och bad henne gå. Den yngre blev skrämd och gick tillbaks till de andra. Hon såg hur de viskade till varandra. Hon såg rädslan i deras ögon. Flickan orkade inte bry sig. Hon hade varit tvungen att göra på det sätt hon gjorde. Hon var tvungen att skrämma bort dem. Hon visste att hon hade ett rykte som lockade till sig flickor som ville vara runt henne. De ville vara med den där hårda, coola, lite farliga tjejen. De såg upp till henne. Det var bara det att det egentligen inte fanns något att se upp till.
*
De hade ingen aning om vilket krig flickan befann sig mitt uppe i
*
Det var en i raden av kvällar som flickan skulle ut med sina så kallade vänner. Hon skulle ut med dem som stod utanför samhället. De som struntade i det mesta. De som funnits där när hon behövde det. Det var dem hon kunde umgås med när det inte gick att vara hemma. Det var dem som kom hem till henne när hon lämnats själv på helgerna. Det var dem hon kunde bedöva sin smärta tillsammans med. Hon hade fått en gemenskap med dem.*

Kväll efter kväll efter kväll *

Det var de som hade gett henne ett rykte som hon egentligen inte ville ha. Ett rykte som hon kände sig tvingad att leva upp till. Det var de som hjälpt henne med att få en hård och kall fasad utåt sett. Det var den hårda ytan som flickan trodde skulle hindra andra från att komma henne nära. Det var den fasad som hon trodde skulle göra henne mindre sårbar. Det var med de som stod utanför som hon upplevde en slags trygghet. Det var med dem hon trodde hon skulle känna sig mindre ensam. Det var med dem hon trodde hon skulle finna ett lugn. Det var med dem som det hade blivit tvärtom. Det var gemenskapen med DEM som gjort att hon fått mardrömmar på nätterna. Det var tillsammans med dem som hon förlorat hoppet. Det var tillsammans med dem som hon hamnat utanför det lilla som fortfarande känts normalt i hennes liv.*

Flickan såg de yngre flickorna gå på bussen. Hon satt kvar på bänken. Solen sken i hennes ansikte. Hon satt kvar och tittade på alla mammor och pappor som hämtade sina barn efter skolan. *

Hon slöt sina ögon och fantiserade om att hennes mamma kom körandes för att hämta upp henne. Det var äntligen helg. De skulle åka hem. De skulle göra i ordning middag. De skulle sätta sig i soffan. De skulle ha fredagsmys tillsammans. *

Flickan öppnande ögonen igen - hennes blick var tom. Det var bara en dröm. Hennes mamma skulle inte komma. Visst var det var helg. Hennes mamma var redan hemma. Hon satt säkert redan i soffan. Det var bara det att det var allt annat än mysigt. Hon liksom flickan hade bedövat sig med detsamma som flickan gjort det i flera dagar i sträck. Detsamma som flickan hade stoppat i sin väska.
*
Flickan försökte tränga bort tankarna. Hon ville inte tänka. Det gjorde för ont. Hon kände sig instängd i sig själv. Det kändes som om hon befann sig i ett fängelse. På dagarna tänkte hon på sin mamma. På nätterna kom mardrömmarna. Det var dessa drömmar som fick henne att sätta sig upp kallsvettig, med hjärtat bultandes i hennes bröst. Hon hade alltid, så länge hon kunde komma ihåg, haft mardrömmar. De som var nu var dock nya. De var mer intensiva. De var återkommande. De hade tillkommit efter de som stod utanför kommit in i bilden. De nya vännerna. De som struntade i allt. De som var trasiga inombords. De som fyllde ett tomrum för flickan.
*
Samma dröm upprepades natt efter natt. Samma dröm som skulle följa henne många år framåt.*

Det var samma ansikte som förföljde henne i drömmen. Samma intensiva blick som var fylld med rädsla. Det var en pojke. Det var ansiktet på pojken som legat på marken framför henne. Det var han som bett om hjälp där hon stått helt paralyserad - panikslagen. Hans ansikte var blodigt. Hans händer försökte dra honom fram på marken. Han försökte fly. Han hade tittat bedjande på henne. Hon som stått som stod bland de andra runtom om honom.
*
De var de som stod utanför som gjort att pojken låg på marken. De var de som sparkat honom. Det var de som slagit sönder honom. Det var de som förstört pojkens liv. Det var hon som stått bredvid och sett på. Det var hon som inte gjort något för rädda honom.
*
Det var dessa som stod utanför, som flickan kväll efter kväll bedövade sin smärta tillsammans med. Det var de som var hennes så kallade vänner. Det var också dem som hon innerst inne var livrädd för. Det var dem som hon kände en oerhörd maktlöshet inför.
*
Pojken var inte den enda som råkat ut för deras meningslösa våld. Det fanns flera ansikten. Flickan visste. Det brukade berättas för henne vad som hänt. Dagarna efter kvällarna, som hon oftast inte hade något minne från. Pojken var dock den första som hon själv kommit ihåg, utan att någon behövt berätta för henne. Det var första gången hon hade misslyckats med att totalt bedöva sig. Hon hade varit tvingad att se. Hennes sinnen hade varit öppna.
*
Det var efter detta som hon kände en hopplöshet. Det var efter detta som hon kände fallet. Det var efter detta flickan kände att hon helt ramlat igenom.
*
Det var efter denna gång som flickan kände att det inte fanns något som var tryggt i hennes liv. Allt var falskt. Hon kände sig falsk och värdelös. Hela hennes liv kändes meningslöst. Det blev så uppenbart för henne. Hon gick från det ena missbruket och våldet i hennes liv till det andra våldet och missbruket i hennes liv. Det bara bytte skepnader och roller.
*
Flickan hade försökt söka trygghet i sitt unga liv. Hon hade försökt hitta något som hjälpte henne ut från sig själv. Hon hade skrikit efter hjälp på det sätt hon kunde. Ingen hade lyssnat. Ingen hade sett. Hon var osynlig. *

Det var bara de som redan hamnat utanför som lyssnat. Det var de som blivit den enda tryggheten som funnits till hands när det smärtade som mest.
*
Flickan reste sig upp från bänken. Bussen kom. Hon greppade sin väska och klev på. Hon åkte in mot dem. Kriget pågick för fullt inombords henne. Det värkte. Hon ville egentligen inte. Hon tittade upp i taket på bussen. Hon blinkade snabbt bort tårarna som försökte tränga sig fram. Hon tittade ut på de sista bilarna som lämnade skolan. Föräldrarna, lärarna, barnen – de som hon var osynlig för. De som skulle hem till sina tryggheter.
*
Flickan kramade sin väska. Hon ville att bussen skulle åka. Hon ville komma fram. Hon ville bli bedövad. I sin famn höll hon det som hon kommit att hata mest i sitt liv. Det som stjälpt hela hennes uppväxt. Det som hon, som ännu mindre flicka, lovat sig själv att aldrig någonsin röra.
*
Ironiskt nog så var det ändå det, som hon lärt sig hata mest, som blivit hennes räddning."

onsdagen den 14:e oktober 2009

Hetsjakt på polisen?

I Kvällsöppet (14/10-09) medger Ekdal att media har en tendens att endast lyfta det som är negativt när man talar om Polisen. Detta får man inte glömma bort. När media berör Polisen är det kring en uppseendeväckande händelse eller hur Polisen hanterat vissa händelser. Det är sällan positivt vinklat.

Jag tror inte att det är medias tanke från början, att bedriva någon slags hetsjakt på polisen, men det blir oftast det ändå. En nyhet blir oftast en följetång i flera olika mediekanaler samtidigt. Det är tragiskt nog också så att det är det negativa som säljer bäst. Det är det som får människor att reagera och det är också därför som det lyfts fram.

Eftersom man vet att det är så det fungerar, tycker jag att man måste bli medveten om att den kritik som förs fram kring hur Polisen hanterat vissa händelser, är kring enstaka händelser. Det är enstaka händelser utplockat från ett enormt antal händelser som sker runtom i landet och där poliser hanterar sitt arbete på ett utomordentligt sätt. Om det är några ingripanden som inte gått helt rätt till, ska det givetvis utredas och förebyggas att det upprepas. Dessa enstaka händelser ska dock inte skapa något drev som mynnar ut i att ett rykte skapas. Ett rykte som säger att det förekommer en utbredd våldskultur bland polisen.

Polisen hamnar med jämna mellanrum i fokus på media, vilket är ganska logiskt eftersom det är en aktör som har en oerhört viktigt roll i vårt samhälle. Av det man sett och hört på sistone är det flera personer både utanför och inom polisen som anser att kritiken mot polisen i vissa frågor är befogad. Att det i grund och botten är ett system- och organisationsfel som varit under många år.

Självklart finns det utvecklingsområden inom Polisen, precis som det finns inom alla större organisationer och myndigheter. När man talar om hur man ska arbeta tror att man kan bara utvecklas och vara förberedd till en viss gräns. När det sker nya incidenter som exempelvis helikopterrånet och vår sårbarhet blottas - det är då som nya utvecklingsprocesser startar för att förebygga att något liknande kan ske igen. Man kan inte vara utrustad eller förberedd för allt om vi inte vill leva i ett kontrollsamhälle under ett potentiellt hot. http://www.helenasandklef.se/2009/09/hetsjakt-av-svd.html

När det med jämna mellanrum blåser upp sådana här debatter i media så hoppas jag innerligt att de poliser som finns runtom i landet inte tappar gnistan och tar åt sig personligt av detta. De ska känna att vi, medborgare har ett förtroende för dem. Det är ett otroligt tungt arbete som våra poliser har och jag undrar om alla verkligen tänker på det. I synnerhet alla de som har en åsikt om hur polisen sköter sitt arbete. I sitt arbete har polisen kontakt med många människor där det är otroligt viktigt att kunna utveckla relationer och ha en vilja att stötta och hjälpa. Det man inte får glömma bort är att det finns de som inte vill ha stöd och hjälp av polisen. Tvärtom läggs tid och kraft ned på att försvåra polisens arbete på olika sätt. Trakasserier (mer eller mindre subtila), hot och våld är ett problem och tyvärr är det vardag i polisens arbete. Visst ska Polisen räkna med att detta förekommer inom ramarna för deras jobb, men det finns gränser. Jag är helt övertygad om att Poliser som arbetar ute på fältet har en långt högre toleransnivå när det gäller att anmäla brott mot tjänsteman, än vad vi andra skulle ha.

Jag är som medborgare och ledamot i Värmlands Polisstyrelse stolt över den Poliskår som vi har i Sverige och jag tycker att alla poliser ska känna sig stolta över det goda arbete de utför dagligen. Man får inte glömma bort vilket tålamod och engagemang polisen har. Ta exempelvis en fredagskväll, när det kommer fram åtskilliga alkoholpåverkade människor som ska argumentera om allt och inget, kräver skjuts hem med motiveringen: "Jag betalar din lön". När de går in i hotfulla situationer och riskerar sina liv för att göra andras trygga. När de tidiga, kyliga morgnar står ute vid vägarna och utför alkoholutandningsprov för att öka säkerheten i trafiken. När de kör hem tonåringar som druckit, till sina föräldrar. När de tar sig tid med att bara finnas till. När de är ett stöd i svåra situationer. Listan kan göras lång. Jag tycker alla borde ställa sig frågan vad det första de tänker på är när de ser en polis. Min bild är att de hjälper, ställer tillrätta och skyddar oss medborgare. De arbetar för att vårt samhälle ska bli tryggare.

Som rikspolischefen Bengt Svensson sagt så bra i ett nummer av Svensk Polis, så hoppas jag också att allt det bra arbete som polisen gör i längden, att det är det som ska sätta bilden av Polisen i allmänhetens ögon!

Skulle vilja avsluta med ett inlägg som jag läste på Marcus Birro´s blogg efter Kvällsöppet: http://marcusbirro.kvallsoppet.tv4.se/2009/10/14/igang-7/#comments

"Polisen ska jaga kriminella och ta fast rattfyllerister, men ve och fasa om dom stoppar en oskyldig. Polisen möts av våld dagligen, riskerar sitt liv till en minimal lön och kritiseras från alla håll. Det klagas på polisen om de kör för fort men det e för jävligt om de inte är på plats i tid! Polisen ska omhänderta farliga personer och då är alla medel tillåtna men skulle det drabba gemene man är det skandal! Polisen behövs, de har ett oerhört krävande jobb och utsätts ständigt för påhopp. Det finns rötägg i alla yrkeskategorier. Skärp er alla fega kritiker!!"

tisdagen den 13:e oktober 2009

Samhället förändras ständigt och det ställs hela tiden nya krav på dagens politiker

Med tanke på den debatt som startade med Kalla faktas: "Riksdagsstolar gapar tomma" och nu senast kring Thomas Bodström´s brist på närvaro, har det fått mig att fundera kring vilket ansvar man som förtroendevald har.
http://www.tv4.se/kalla_fakta

Inom den privata sektorn har vi länge haft krav på effektivitet. Det är idag också överfört till kommunerna och de statliga verksamheterna. Väljare/kunder/skattebetalare har idag rätt att ställa krav på desamma som vi själva är med att betalar för.

Som politiker måste man vara beredd på att väljare och media agerar precis som konsumenter och kritiskt granskar sina och andras val. I dag måste man som förtroendevald vara medveten om nya generationer med nytt tänkande - som är källkritiska, har tillgång till internet, ny teknik – en möjlighet att googla den man vill rösta på.

Man ska kunna kräva resultat och engagemang av sina politiker...

Det duger inte att sitta av tiden som politiker, kassera in sin lönecheck och låta åren gå. Man får inte ha ett respektlöst resonemang, där man på ett billigt sätt ursäktar sitt beteende och försöker dra alla över en kam.

"Så gör alla andra - det är inte bara jag" - resonemang är ett riktigt lågvattenmärke!

Som politiker anser jag att man ständigt ska ha ett aktivt utifrån- och in tänk. Man har ett ansvar som politiker att införskaffa dig kunskapen om vad väljare/medborgare vill ha och man ska ta med det in tillbaks till politiken. Om man har uppdrag som riksdagsledamot, innebär det att man aktivt måste finnas i riksdagshuset och fullfölja sina uppdrag, precis på samma sätt som man aktivt måste finnas tillgänglig hos sina väljare.

Debatten som pågår nu är bra - att det synliggörs hur vissa förtroendevalda förvaltar (i vissa fall missbrukar) sina förtroenden som väljare gett dem. Det är dock viktigt att inte alla blir dragna över en kam -mestadelen av våra politker gör ett otroligt bra arbete och tar sina uppdrag på stort allvar. Det är ett ofantligt arbete som läggs ned.

Så hur kan man förebygga att det blir på detta vis?

Värdegrundsarbete måste strukturerat införas kontinuerligt bland företroendevalda. Någonstans under resans gång så glömmer vissa av att man är där för att representera sina väljare - inte sig själv och sina egna behov...http://tv4play.se/nyheter/nyhetskanalen?videoId=1.1264609&renderingdepartment=2.40195
Sedan ÄR det viktigaste kontrollorganet väljarna. Här är det viktigt att uppmuntra till att de aktivt börjar ställa krav. När väljarna börjar ställa krav på de förtroendevalda-det är då som vi kommer se den stora kvalitethöjningen inom politiken.

Jag tycker absolut att man som väljare ska agera precis som när man exempelvis ska köpa sig en ny Ipod - man går in på Pricerunner.se eller dylikt och jämför priser - ser på omdömen innan man slår till.

Man kan jämföra sitt val av politiker som med att handla på en nätauktion. I beskrivningen av varan är det många gånger fagra löften och ett förskönande. Finns det bilder med, ser man inte nagg och skador. Kanske handlar man ändå och hoppas på ett bra köp. Man kanske också tar med i beräkning att man kan bli blåst. Skulle man däremot bemöda sig med att titta på säljarens omdömen eller diskutera med andra köpare så kanske man skulle ändra sin uppfattning och inte genomföra köpet. Därmed inte känna sig lurad och besviken.

Om jag fick önska, skulle jag vilja att alla väljare fortlöpande gjorde en grundlig bakgrundskontroll och uppföljning av de som de ska rösta eller har röstat på. Som om de skulle köpa sig något värdefullt som ska hålla i flera år. För nog ska man kunna säga att vår framtid och tillvaro är värdefull.

Är den politiker du tänker rösta på politiker för sin egen skull eller för din skull? Tjänar de dig som väljare, din region, dina intressen? Som politiker ska man ha lojalitet för partiet och väljarna framför ens egna personliga behov. Man kanske inte gillar alla beslut som tas eller diskussioner som förs, men det innebär inte att man får underminera för sitt eget parti eller väljarna på olika sätt. Långsiktigt förtroende bygger på att man är ärlig - Att man fullföljer de förpliktelser som uppdraget innebär på ett bra sätt som speglar väljarna.

För att travestera en känd politiker: Fråga inte vad du kan göra för din politiker - fråga och se på vad din politiker kan prestera för dig.

Intressant blogginlägg utifrån debatten, skrivet av Kent Persson: http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/12/ett-fortroendeuppdrag-har-man-pa-lans-fran-valjarna

tisdagen den 6:e oktober 2009

Ledarskap, härskartekniker

Tänkte skriva lite kort om ämnen som alltid fascinerat mig. Ledarskap - Chefer, ledare, personer som innehar vissa maktpositioner - personligheter, beteenden och egenskaper som man kan möta i livet. Jag har skrivit om det förut i olka sammanhang och jag kommer nog förmodligen göra det igen.

De flesta kan bli chefer men det är få som är ledare
Jag respekterar en god ledare högt. En god ledare förmår få med sig sina medarbetare på ett utvecklande sätt och bidrar till att de växer under resans gång.

Jag respekterar mindre en chef som inte är en ledare dvs. en chef som saknar ledaregenskaper men som ändå fått jobbet. En chef utan ledaregenskaper sätter ofta sina egna behov framför gruppens eller uppgiften.

Hur kan då detta uttrycka sig?

När man möter en person är chef eller person som innehar maktposition, men utan ledaregenskaper, så är det inte helt ovanligt att denne tillämpar en eller flera härskartekniker för att dölja sina egna brister och hävda sig själv.

Man brukar tala om 5 härskartekniker
Dessa myntades ursprungligen av den norska socialpsykologproffessorn Berit Ås i mitten av sjuttiotalet.


  1. Osynliggörande
  2. Förlöjligande
  3. Undanhållande av information
  4. Dubbelbestraffning
  5. Påförande av skuld och skam
En annan kvinna som också skrivit mycket om ämnet är retorikkonsulten Elaine Bergqvist, som i sin bok "Härskarteknik - den fula vägen till makt" visar på 7 härskartekniker (boken är till för den som vill lära sig hantera härskartekniker utan att betraktas som ett offer eller angripare. Också för för den misstänker att den kan vara en omedveten härskare.) Rekommenderas varmt!
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185865036

Elaines sju olika härskartekniker:
Projiceringsmetoden. Du klagar på något men får själv skulden för det du påtalar. Den som använder denna metod tror sig ofta vara allvetande, lida av ett Messiaskomplex.
Komplimangsmetoden. En vänlig härskarteknik som inleds med en komplimang. Syftet är att få dig att göra något utöver det förväntade, men kvar blir en olustkänsla trots komplimangen.
Stereotypmodellen. Du blir bestraffad eller negativt särbehandlad när du gör något utöver det som förväntas.
Självförvållad härskarteknik. Du ger ett osäkert intryck med ditt tonläge och kroppsspråk. Du förminskar dig själv och det du säger, "härskaren" får därmed ett överläge.
Uteslutningsmetoden. Du blir inte sedd när du borde bli sedd, i ett samtal eller i en debatt, eller när till exempel ditt tal på bröllopet "glöms bort".
Hierarkimetoden. Innebär att man använder ett överläge eller ett underläge för att tysta någon. Det kan vara chefen som förtrycker sina anställda, men faktiskt också tvärtom.
Tidsmetoden. Många använder tid för att tysta ned andra: "Jag är äldre än vad du är" eller "Jag har varit med längre i det här gänget än vad du har varit".


Hämtat från: http://www.dn.se/insidan/fula-knep-for-att-fa-makt-1.527730

Jag kan nog säga att de flesta av dessa tekniker har jag fått uppleva själv - vissa mer, vissa mindre.

Skulle vilja gå in på en av härskarteknikerna; Osynliggörande
Jag tror nog många känner igen denna teknik och har vid något tillfälle varit med om det själva...
***
Oftast så brukar det ge uttryck i att man ignorerar/marginaliserar den som talar. Man kan börja bläddra i papper, avbryta och börja prata med någon annan, viska i örat på den som sitter bredvid etc. Man visar tydligt att man inte bevärdigar den som man möter, med respekt. Det är många gånger som jag sett detta och har även varit utsatt för det själv.

Jag kommer ihåg en gång när jag utsattes för den och även Dubbelbestraffnings-metoden.

Det var under en anställningsintervju där jag blev utfrågad av flera personer i grupp. En av kvinnorna som satt med, visste jag sedan tidigare, tyckte inte så värst bra om mig. Jag hoppades dock att det inte skulle påverka intervjun. Jag fick tyvärr fel. Hon började använda ovanstående metoder. Hon började viska högljutt i örat på den som satt bredvid flera gånger när jag svarade på frågor. Hon ställde en fråga som var irrelevant i sammanhanget där hon också ifrågasatte mitt sätt att arbeta. Som tur var gick en annan kvinna in och avbröt det hela genom att försvara mig och talade om att det inte var relevant i sammanhanget.

Inom ramarna för Osynliggöra - kan man också lägga till Äreknyckeri
När man tar någon annans idéer, synpunkter, ord och gör dem till sina egna. Man låter helt enkelt inte någon annan träda fram för att lyckas, stå i centrum eller få cred.

Det som den/dessa personer inte själva tänker på, är att det oftast spricker (snabbare än de själva förväntar sig). Det kommer fram tids nog och det talar då sitt tydliga språk - det skapar en osäkerhet kring personen i fråga och det i sin tur skapar osäkerhet inför personen hos andra. Det tråkiga för den personen som utövat tekniken, är att den får oftast inte reda på att bubblan spruckit. Det kan till och med resultera i att denne själv får smaka på sin egen medicin och blir osynliggjord.

En chef/ledare ska leva efter samma krav som den ställer på sina medarbetare, men det måste också vara rimliga krav. Denne måste se till vad som är rimligt för hela gruppen, inte vad som är rimligt för sig själv. En god ledare - leder genom att vara ett föredöme och entusiasmerar sina medarbetare.

Det handlar om att behandla med värdighet och vara lyhörd för andras åsikter och behov.

Vill avsluta med de 5 motstrategier och de 5 bekräftelsetekniker som en grupp doktorander (nätverket ENSU) vid Stockholms universitet tagit fram:

  1. Tag plats
  2. Ifrågasättande
  3. Korten på bordet
  4. Bryta mönstret
  5. Intellektualisera

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

  1. Synliggörande
  2. Respekterande
  3. Informera
  4. Dubbel belöning
  5. Bekräfta rimliga normer

söndagen den 4:e oktober 2009

Gästbloggare Marcus Hedén

I början av år 2008 skapade jag en grupp på Facebook som heter: "Stöd barn till missbrukande/psykiskt sjuka föräldrar". Min tanke med gruppen var att skapa ett forum där man aktivt kunde visa sitt stöd för dessa barn ungdomar samt visa vart man kan vända sig för att få råd och stöd.

http://www.facebook.com/group.php?gid=17388224604&ref=ts

Idag har gruppen över 5000 medlemmar vilket glädjer mig otroligt mycket! Många har delat med sig av sina kunskaper och erfarenheter i syfte om att visa sitt stöd, hjälpa och för att visa att det verkligen behövs arbetas mer aktivt med dessa frågor på flera olika nivåer i vårt samhälle.

Syfte med gruppen är att väcka en tanke för barn och ungdomar som kanske inte har det så lätt- barn till föräldrar som har missbruksproblem och/eller psykiskt sjukdom. Att fler människor ser dem som många gånger i samhället är ”osynliga”.

Vi kan alla på olika sätt hjälpa barn och vuxna som växt upp i sådana här förhållanden. Ett sätt är att aktivt visa sitt stöd. Försöka lyfta frågan i så många sammanhang som möjligt. Dela med sig av erfarenheter och synpunkter - visa att man inte behöver vara ensam. Listan kan göras lång.

Gästbloggare Marcus Hedén
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Till Facebookgruppen: Stöd barn till missbrukande/psykiskt sjuka föräldrar, har jag fått otroligt mycket kloka ord och synpunkter från medlemmar. En av dessa medlemmar heter Marcus Hedén som arbetar som psykoterapeut. Marcus skickade mig en text som jag väljer att här publicera. Jag hoppas att det ska väcka en tanke för läsaren.

”Vi har ett gemensamt ansvar för alla dessa barn ungdomar som växer upp under sådana här förhållanden! Det får inte vara så att samhället glömmer bort att de finns, bara för att de inte ställer sig upp och räcker upp handen och säger: ”Jag har en mamma som är alkoholist, jag känner mig rädd och ensam.”

Drygt tio procent av Sveriges barn lever i familjeförhållanden där missbruk eller psykisk sjukdom förekommer. Hjälp till så att dessa barn inte blir osynliga eller bli glömda - visa att du bryr dig genom att gå med i gruppen: ”Stöd barn till missbrukande/psykiskt sjuka föräldrar”!

Många föräldrar gör mycket fint för sina barn, fast de själva inte mår så bra. Det i sig är en vacker sak och det visar på mycket godhet och omtanke. Det de gör bidrar till många fina upplevelser och minnen för barnen.

Kom också ihåg att det du som förälder mest ger till dem. Det du ger dygnet runt, är ditt sätt att tänka, att se på världen och att se på sig själv. Du är en förebild för dem på hur en kvinna/man ska vara.

Barn kopierar föräldrarnas beteende. Dom kopierar många vuxnas beteende, men självklart så är det i huvudsak föräldrarna som står som förebilder och som barnen lär sig mest av. Med andra ord ger du barnen av den du är och av hur du mår. Så det bästa du kan göra för dina barn är att se till att må så bra som du bara kan må. Släpp myten om den uppoffrande modern eller fadern som alltid ser till att sina barn mår bra. Det fungerar bara till en viss gräns, men barnen kommer märka att du inte mår bra, barnen kommer ta efter ditt förhållningssätt mot världen, dina tankar - som också är en bidragande orsak till hur man mår.

Om du mår bra och lever ett liv där du får förverkliga dig själv är det bra. Men om du har saker du vill göra i ditt, intressen du vill ägna dig åt, eller om du helt enkelt ofta är stressad och behöver mer tid för dig själv… TA DEN tiden!

Det är oerhört viktigt, inte bara för din skull, utan för dina barns skull också.Att se till att själv må bra handlar om att söka hjälp om man behöver det. Om pengar saknas har kommun, kyrka och sjukvården bra hjälp att erbjuda.

Att se till att må bra handlar också om att få tid att ta promenader, att en liten stund per dag få ägna sig åt något du själv tycker är roligt.Vi som är föräldrar känner till denna svåra balansgång…

Jag som terapeut lyssnar ofta på vuxna som inte mår bra eller som inte är nöjda med sina liv. De menar att de inte har tid eller ork. Den ork de har, den ger de till barnen.

Tänk om!

Det viktigaste du kan göra för dina barn är att må bra själv! När DU mår bra kommer du också orka ge dem den uppmärksamhet, kärlek och omtanke som dom behöver."

Marcus Hedén, gästbloggare

Mycket tänkvärt


Österländska visdomsord
Värda att upprepas med jämna mellanrum och som jag önskar alla kunde stanna upp och tänka på ofta...

Ge människor mer än vad de förväntar sig och gör det för att du tycker om att göra det...

När du säger: "jag älskar dig", säg det på riktigt...

När du säger: "jag är ledsen", se personen i ögonen...

Tro på kärlek...

Driv aldrig med andras drömmar...

Älska djupt och passionerat...

Du kan bli sårad, men det är ända sättet att leva livet komplett...

Om du inte är överens, förbli ändå lojal...

Förolämpa inte...

Döm ingen p.g.a. deras släktingar eller bakgrund...

Prata långsamt men tänk snabbt...

Om någon ställer en fråga som du inte vill svara på, fråga svara då " varför vill du veta det?”...
Kom ihåg att den största kärleken och de största succéerna innebär de största riskerna...

När du förlorar, förlora inte lektionen...

Kom ihåg de tre "R": Respekt gentemot dig själv...

Respekt gentemot andra...

Respekt för alla dina handlingar...

Låt inte ett litet missförstånd förstöra en stor vänskap...

När du upptäcker att du gjort fel, rätta till det genast...

Öppna din famn för ombyten/förändringar, men släpp inte på dina värderingar...

Kom ihåg att tystnad är ibland det bästa svaret...

Lev ett bra och värdigt liv. Senare, när du blir gammal och minns det som varit, så kan du njuta av det en andra gång...

En kärleksfull atmosfär hemma är viktig...

Gör allt du kan för att skapa en lugn och harmonisk omgivning...

Om du inte är överens med dina käraste, se på situationen som den är nu, inte det som varit...

Lär dig läsa mellan raderna...

Dela med dig av allt du vet...

Det är ett sätt att uppnå odödlighet. (Dina handlingar och tankar lever kvar)...

Avbryt aldrig någon som håller på att visa dig tillgivenhet...

Lägg inte näsan i blöt...

Lär dig alla reglerna, och bryt sedan en del...

Bedöm din succé i relation till det du måste avstå från för att uppnå den...

Säg "prosit" när du hör någon nysa...

Du dör först när ingen kommer ihåg dig, om någon saknar dig så finns du...

fredagen den 2:e oktober 2009

En sjätteplats...Det är inte fy skam, minsann!

Rösterna i provvalet inför Riksdagsnomineringen är nu sammanräknade - Jag hamnade på sjätte plats vilket är helt underbart!

Detta glädjer mig oerhört mycket och jag känner mig ödmjuk inför det stöd som jag fått. Trots att jag är relativt ny inom politiken (jämfört med andra på listan) så har man visat ett stöd till de frågor som jag brinner för och mina värderingar.

Med hänvisning till resultatet kan man förmodligen också dra slutsatsen att man vill se kvinnor och nya ansikten på vallistan:-)

Sedan jag blev nominerad och bestämde mig för att kandidera till Riksdagen 2010, har jag fått support från flera olika håll. Det har inte bara varit från Karlstadbor utan det har kommit från flera håll i Värmland, vilket värmer mig extra mycket eftersom jag tycker att man som Riksdagsledamot ska ha ett regionalt helhetsperspektiv.

Man ska man inte bara fokusera på sin egen hemkommun utan man måste ha bredare perspektiv som täcker in hela regionen man tillhör.

Jag kan jämföra det med mitt styrelseuppdrag som ledamot i Polismyndigheten i Värmland. Inom ramarna för det så är det min skyldighet att införskaffa mig kunskap om organisationen och verksamheten. Därför är det viktigt att jag tar egna initiativ, lär mig om hur organisationen fungerar och följer polisens arbete i hela länet.

Det är lätt att fastna i sitt eget distrikt och inte få med sig helheten…

Om jag som polisstyrelsemedlem endast skulle följa ordningspolisens arbete i Samverkansområde Syd och inte samtliga samverkansområden eller de andra avdelningarna som ligger under myndigheten. Om jag bara sitter på sammanträden och får information från ett led. Om jag överhuvudtaget inte ger mig ut i verkligheten och lyssnar på de andra leden - Då anser jag att man inte tar sitt ansvar som förtroendevald…

Jag vill i mina förtroendeuppdrag ha information från alla led och skapa mig ett uppifrån- och nedifrån perspektiv...

Ett stort tack för förtroendet hittills! Nästa steg är intervju hos Nomineringskommittén och därefter Nomineringsstämman i november. Jag hoppas på fortsatt stöd och att många tummar hålls för mig hela vägen…

torsdagen den 1:e oktober 2009

Rullgardinen ner

Då var nomineringskommitténs förslag till riksdagslista klart. Det har varit en mycket intressant process där man fått god inblick i hur politiken fungerar på nära håll.


Eftersom jag var en ny kandidat som inte varit politiskt aktivt i mer än 4 år och då 3 år inom Nya Moderaterna, var detta ganska nytt för mig. Jag hade förmodligen inte tagit steget med att kandidera om det inte varit så många som gett mig stöd och uppmanat mig till att göra det. Jag blev enormt smickrad över vilket stöd jag fick i provvalet, där jag hamnade på en 6:e plats. All den uppmuntran jag fått innan och under tiden har verkligen värmt mitt hjärta.

Min tanke från början var att visa att man som ny faktiskt kan komma in i politiken om man har ett genuint engagemang och intresse för det.

Eftersom jag själv är uppvuxen i en ”traditionell” socialdemokratisk familj och valde att gå över till Nya moderaterna, så vet jag hur en sådan resa kan se ut - innan man verkligen vågar ta steget. För min del handlade det om att jag var i ett skede i mitt liv där jag bestämde mig för att göra plats för ett intresse som under några år vuxit fram hos mig. Jag såg till att få det att gå ihop med barn, man, familj, vänner och fritid. Efter jag tagit beslutet att aktivt engagera mig, så satte jag mig verkligen ned, synade mina egna värderingar och intresseområden. Därefter jämförde jag mitt resultat med det parti som jag av tradition röstat på sedan jag fick rösträtt. Det blev ett litet uppvaknande för mig när jag insåg att jag i många år befunnit mig i ”fel” fack. Det var mycket känslor och funderingar som dök upp när jag insåg att jag faktiskt var moderat.

Någonstans inom mig så har väl alltid tanken funnits hos mig. Jag har dock inte tagit steget eller befunnit mig i en fas i livet där jag haft tiden att sätta mig in i frågan – Vart hör jag, Marléne, hemma politiskt? Dessutom har det heller inte alltid varit helt enkelt att i en totalt socialdemokratisk familj faktiskt ställa sig upp och säga: ”Nä, hör ni, jag köper inte riktigt det här - jag ska rösta på moderaterna!”

Om sanningen ska fram så prövade jag faktiskt det lite revoltmässigt, innan jag skulle fylla 18 år...

Det blev ingen succé om man säger så. Förutom att jag inte hade ett batteri av politiska argument gentemot den nära familjemedlem som jag valt att ta upp ämnet med, var min ålder och bakgrund inte det bästa utgångsläget för mig. Jag fick en lång föreläsning om hur det svenska välfärdssamhället byggts upp av sossarna och att jag med min stökiga bakgrund absolut skulle tänka mig för hur jag uttryckte mig. ”Du har ingen utbildning Marléne. Du är arbetslös och har levt på socialbidrag. Du har inte direkt levt ett skötsamt tonårsliv - du varit ute och supit, slagits med folk och betett dig illa. Du har alltid valt fel umgänge som systematiskt utnyttjar systemen. Dessutom ska du ha barn nu också - alldeles för ung.”
Så här i efterhand kan jag förstå att personen jag hade diskussionen med var lite upprörd och inte alls tyckte att jag platsade i ett parti som Moderaterna. Faktum är att jag kan till viss del hålla med om det. Som Moderaterna såg ut för 20 år sedan, ser det inte riktigt ut i dag. Bilden då, stämde inte riktigt överens med min verklighet.

Idag vill man skapa ett nytt ”arbetarparti” med en politik som så många som möjligt kan identifiera sig med. Man vill idag ha in en blandning av människor i partiet som fler kan identifera sig med.

Efter det samtalet jag hade då, har jag inte gjort annat än att verkligen kämpa i mitt liv. Jag slutade leva som en slags värsting. Jag blev en ung mamma. Jag skaffade mig utbildning. Jag kämpade för att få de jobb jag ville ha. Jag sorterade bort dåliga val i mitt liv. Jag blev vuxen.

Året 2005 var mitt uppvaknande. Det var då jag fick insikt. Det var då jag ville visa mitt engagemang och drivenhet att vilja förändra, påverka. Det var då jag gick över tröskeln och tog till höger. Det var året som Nya moderaterna öppnade dörrarna för mig.

Jag vill inte bara vara med och påverka politiskt utan också att få fler som jag själv, att våga ta steget. Steget från det från det fack som de av tradition hamnat i. Steget från det som tidigare känts bekvämt. Steget från det som kortsiktigt sett bra ut. Steget från det som deras förnuft egentligen inte står för.

Jag tycker inte att det viktigaste är att få människor att rösta på ett visst parti. Det viktigaste är att försöka skapa ett engagemang. Att få människor att verkligen ta sig tid att syna sina egna värderingar. Vilka frågor engagerar dig? Vilka frågor får dig att diskutera i olika sammanhang - hemma, bland vänner, på jobbet? Sedan kommer nästa steg. Valet kommer in i bilden. Här ska vi, Nya Moderaterna, öppna dörren för den som av nyfikenhet vill komma in. Vi ska på ett enkelt sätt visa att vårt "fack" finns.

Mina hjärtefrågor är att arbeta med utsatta grupper, trygghet och äldre. En annan stor del av mig vill också bidra till att få vårt parti till ett som mina vänner, min familj, mina tidigare arbetskamrater inom socialtjänsten, kan tänka sig att rösta på. V


i ska inte som parti bara fortsätta förändra och förnya vår politik. En minst lika viktig del är att förnya och utveckla vår partikultur och påverka den ”gamla” synen på partiet. Jag vill påverka vårt parti att bättre ta emot och ta tillvarata på nya medlemmar. Få dem att känna sig som en del av vårt parti, utan att ha var varit politiskt aktiva i flera år. Utan att de tidigare har varit aktiva i MUF sedan tonåren. Utan att deras familj har varit moderater.

Jag vill få bort kösystemen inom politiken som ibland tillämpas för lång och trogen tjänst. Jag vill motverka jantelagen. Jag vill motverka svågerpolitik. Jag vill motverka elaka spel som pågår för att man själv ska få förmåner. Jag vill motverka straffsystem som tillämpas för att man kanske inte alltid håller med.


Avslutningsvis

Nomineringskommitténs förslag blev att från min 6:e plats i provvalet, flytta mig till en 13:e plats. Detta innebär att jag inte kan vara med topp 10 och köra ett race, men jag finns i alla fall kvar på listan. Jag hoppas givetvis på fortsatt stöd och jag lovar att jag kommer att fortsätta kämpa framåt!

Vivian...

Vivian...