fredag 31 december 2010

Gott nytt år till er alla!

Jag har alltid blandade känslor när nyår nalkas. Det är en tid då jag summerar året som varit - ser tillbaks på året som gått.

Det är tankar som gör mig nostalgisk, glad men också lite vemodig…

Nyårslöften har aldrig varit min grej. Jag svarade dock, när jag fick frågan om jag hade något löfte, att jag ska ha mer roligt och verkligen uppskatta och ta vara på varje dag som kommer. Många gör nyår till en slags nystart. Oändliga löften lämnas i ett ivrigt försök till att förändra livet från en dag till en annan.

Löften som ofta glöms bort snabbt...

Som vanligt har alltför mycket tid har gått åt till stress och vissa dagar har det inte funnits utrymme för reflektion. Det har dock varit positiv stress för det mesta och då tänker jag främst på valrörelsen 2010 som verkligen var superkul!

Det var värt allt slit och jag skulle gärna göra om det...

Det finns många underbara, glada, mysiga, lärorika delar som jag varit en del av under året som gått. Visst har vissa bitar en del gånger varit jobbiga när man stått mitt uppe i dem. Jag brukar dock alltid försöka se det positiva i saker och ting även om det är jobbigt för stunden. Allt man går igenom drar man lärdom av - även om det varit på gott och ont blir man klokare.

Kanske man önskat att vissa saker aldrig skulle ha hänt eller svurit över svåra beslut man måste ha fattat...

Man kan välja att bli bitter av saker man går igenom i livet, men jag försöker alltid vända det negativa till positivt - det ger mig styrka och klarsynthet.


”Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap”

År 2010 har varit fyllt med underbara, roliga och lärorika saker. Det finns inte något som jag skulle ha velat vara utan. Jag vet att jag fått med mig värdefull kunskap och erfarenheter som jag kommer ha användning av i framtiden.

Jag ser på detta nya år med förväntansfulla ögon...

Nyårslöfte då? Njae, men däremot ska jag som vanligt inte ta något för givet (om man gör det blir man oftast besviken). Jag ska verkligen värdera det jag har runtomkring mig högt och se på det bra jag själv åstadkommit. Jag har underbara barn, en underbar man, goda vänner och ett nytt roligt arbete där jag träffar många intressanta människor.
Min resa år 2010 har varit helt otrolig!

År 2011 ser jag som en början på en ny spännande resa, med många underbara minnen från föregående år med i bagaget.

Ta det nu lugnt och sköt om er. Jag hoppas innerligt att ert 2011 är fyllt av uppskattning, omtanke och kärlek...

Gott Nytt År på er allihop!

fredag 24 december 2010

God jul till er alla! Skänker okcså en tanke till alla de barn som kanske inte har det så bra denna tid på året...















Jag vill önska en riktigt God Jul och skicka många varma kramar till er alla!

Julen är till för barnen men det är inte alla barn som får en fridfull och glädjande jul. Alltför många barn får vara med om elände kring julhelgen.
***
De får uppleva föräldrar eller andra vuxna som blir fulla. De får höra skrik, se slagsmål, känna rädsla och maktlöshet. De får leva i otrygghet och ensamhet. De får vara med om saker ett barn aldrig någonsin ska behöva uppleva under sin uppväxt.
***
Jag vill väcka en tanke för alla barn som inte har det så lätt under juletid. Barn till föräldrar som har missbruksproblem och/eller psykiskt sjukdom. Dessa barn ska inte ska vara osynliga. Vi måste alla hjälpa till med att se dem. Vi måste försöka få dem att känna att de inte är ensamma. Jag vill uppmana alla att vara extra uppmärksamma nu under julhelgen. Omtanke, ord, meningar kan göra skillnad.

En julberättelse tillägnad de osynliga barnen...

"Flickan slog upp ögonen. Det var julaftonsmorgon. Hon låg kvar i sin säng och tittade på sin mamma som sov bredvid henne. Hon knuffade lite på hennes axel och viskade ”Mamma, vakna. Det är julafton.” Hennes mamma sov tungt.

Flickan satte sig på sängkanten och
tog på sig sina små tofflor som stod på golvet nedanför. Hon gick in till vardagsrummet där julgranen stod prydligt uppklädd. Flickan gick fram och skruvade på en av lamporna. Hon stod hon kvar en stund beundrande. Det pirrade i magen på henne av förväntan. Flickan som andra barn såg fram emot, julklappar, tomten, Kalle Anka och julefrid.

Hon gick vidare in till sina föräldrar sovrum. Hennes pappa låg i sängen och sov djupt. Hon gick fram till honom och strök honom över kinden. Han såg så snäll ut där han låg.

Där den lilla flickan stod framför sin pappa, försökte hon tränga bort de hemska minnena från gårdagskvällen. Uppesittarkvällen hade förvandlats till en mardröm för deras lilla familj.

Hon satte sig intill honom och drog upp benen framför sig. Hon lade armarna runt sina ben och sjönk ned med huvudet mot sina knän. Flickan kunde inte tränga bort, hur mycket hon än försökte. Flickan snyftade tyst i sin ensamhet, i väntan på att någon av hennes föräldrar skulle vakna.

Bilderna från gårdagen började kom upp framför henne ögon…

Tillsammans med sin mamma hade hon klätt julgranen. Hennes pappa hade suttit bredvid i soffan och tittat på tv. Han drack vuxendricka. Flickan tyckte inte om att han gjorde det, men hon tröstade sig med att hennes mamma lovat henne att hon i alla fall inte skulle dricka denna jul.

Löftet blev dock kortvarigt…

Efter ett par timmar hade den mysiga uppesittarkvällen förvandlats till en mardröm som så många gånger tidigare.

Det fanns tre stadier. Det första var när de båda föräldrarna började tjafsa lite smått med varandra, men ändå lade band på sig när flickan fanns där. Det andra stadiet var mer högljutt och med diskussioner som flickan överhuvudtaget inte förstod. Det var på detta stadium hon blev ombedd att gå och lägga sig och hon gjorde som hon blev tillsagd, fast hon egentligen inte ville.

Flickan ville inte tappa kontrollen…

Hon låg klarvaken i sin säng och lyssnade. Hon väntade. När de rätta ljuden hördes, visste hon att det rörde sig om sekunder, då var hon tvungen att vara snabb.

Det tredje och sista stadiet slagen, sparkarna, skriken och söndertrasade saker. Det var det värsta stadiet, men det "viktigaste" för flickan. När de "rätta" ljuden lydde fick hon skynda sig. Hon var tvungen att hinna - ställa sig emellan, få dem sluta. Hennes roll i det hela, var avgörande för det fortsatta händelseförloppet.

Denna gång hade hon dock inte räckt till...


Hon hann inte hjälpa till, hon hann inte förhindra. Det gick för fort och innan hon hunnit dit hade det redan hänt. Flickans mamma hade legat på sin säng och gråtit. Hon hade ett mörkrött märke som sträckte sig från käkbenet upp till ögonbrynet. Det hade redan börjat svullna.

Kvinnan bad sin dotter lägga sig bredvid henne: ”Snälla gumman, lägg dig här och krama mig. Jag är så rädd.” Hon pratade osammanhängande och det luktade vuxendricka om henne. Flickan kunde inte lägga sig bredvid sin mamma, inte än.

Hon var tvungen att få tillbaks kontrollen hon förlorat…

Hon var tvungen att se efter hur det var med sin pappa. Hon slet sig loss ur sin mors grepp och rusade vidare in i vardags rummet. Hon såg hon sin pappa ligga på golvet. Han arm var uppskuren av de krossade glaskulorna från granen som låg vällt vid sidan av honom.

Mannen grät och tittade ursäktande på sin dotter: ”Förlåt, jag kunde inte stå emot längre. Hon var galen. Hon flög på mig och klöste mig i ansiktet. Jag var tvungen, förlåt.” Flickan lyssnade på vad han sa och försökte förstå. Hon hjälpte sin pappa upp och ledde honom till soffan. Blodspåren följde dem över golvet. Hon sprang för att hämta en handduk. Mannen såg skamset upp på sin lilla dotter där hon stod framför honom och lindade hans arm. Han tänkte tyst att detta inte var något liv för en åttaåring. Han såg på hennes målmedvetenhet att hjälpa till, ta hand om och han önskade att han kunde ge henne ett bättre liv än detta.

Flickan gick in i sovrummet till sin mamma som somnat, hon ruskade om henne och bad henne följa med in till sitt rum och sova. Hon visste att hennes mamma inte kunde ligga kvar där hon låg - då skulle farliga fortsätta.

Efter hon bäddat ned både sin mamma och pappa i varsina sängar gick hon tillbaks till vardagsrummet. Hon gick fram till julgranen och kämpade med att resa upp den. Hon tog fram en pall och hängde tillbaks de kulor som var hela och rättade till ljusen. Det var viktigt för henne att det inte skulle synas vad som hänt. Hon hämtade disktrasa och papper för att torka bort blodet från julklapparna och golvet.

Hon plockade bort alla bevis som fanns på att det blivit som så många jular tidigare…

Flickan trodde att om det inte syntes, kanske de inte heller skulle tänka på det så mycket. De skulle kunna återgå till det vanliga och få en lugn, mysig julafton-utan vuxendricka.

Så fort de vaknade, skulle flickan få dem att lova - än en gång...


Trots sin unga ålder hade hon fått lära sig att löften ofta bröts - det var bara ord utan mening. För flickan gav dock löftet ett hopp för stunden. Ett hopp om att få en glädjefull jul. En jul som alla hennes vänner hade tillsammans med sina föräldrar. En jul som man alltid såg på tv att familjer hade. En jul som man i skolan pratade om att man skulle ha.

En jul där flickan inte behövde vara förälder åt sina föräldrar…"

Ett oskyldigt hjärta är en ömtålig sak och ett brustet löfte, kan få det att brista.
- Edward George Bulwer-Lytton

torsdag 16 december 2010

Debatt: Se det osynliga!

Julen närmar sig och jag känner som vanligt ett ansvar med att lyfta frågan med hur många barn det finns runtom oss, som inte får en lugn och fridfull jul? Hur många finns i din närhet?

Detta är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och jag kan inte låta bli att reflektera över hur samhället arbetar för att hjälpa alla dessa barn som lever under otrygga hemförhållanden.

Det finns i dag mycket insatser för att erbjuda stöd till barn som växer upp med missbruk eller psykisk sjukdom i sin närhet. I undersökningen som
Statens folkhälsoinstitut (FHI) presenterade under våren framkom det att åtta av tio kommuner erbjuder någon form av stöd till barn i olika riskmiljöer. Med riskmiljöer menas exempelvis (förutom barn till missbrukare), barn vars föräldrar har en utvecklingsstörning, är frihetsberövade eller befinner sig i en asylprocess.

I tidningen
Accent skriver man om FHI:s kartläggning. Man tar där upp att den vanligaste stödinsatsen är för barn till missbrukare (barn och ungdomar som lever i en risksituation). Därefter kommer stöd till barn som bevittnat våld följt av insatser till barn som växer upp med en förälder som lider av psykisk ohälsa.

Samhället är idag på många sätt och vis duktiga på att erbjuda hjälp till alla dessa barn som på något sätt växer upp under otrygga omständigheter.

Att erbjuda är dock inte samma sak som att dessa barn verkligen får hjälp.

Här finns ett stort mörkertal på det som jag brukar kalla för, osynliga barn
. Detta kan man också utläsa från FHI:s rapport där de själva i en intervju säger att de inte i undersökningen lyckats ta reda på hur många barn som får ta del av åtgärderna. De kan heller inte säga något om vilken kvalité det är på insatserna.

Det finns flera undersökningar som gjorts de senaste åren och som tyder på samma sak - det är allt för höga siffror på barn som växer upp under otrygga omständigheter som förblir osynliga i vårt samhälle. De ”trillar” helt enkelt igenom kommunernas skyddsnät.

Bl.a. bekräftar IOGT-NTO:s juniorförbund Junis detta genom sin kartläggning som gjorts de senaste fem åren. 2008 svarade 261 av landets kommuner på deras enkät. Resultatet visade att 74 % av kommunerna kan erbjuda stöd men endast 2 % av de barn som växer upp i missbruksmiljö nås av hjälpen.

Flera andra undersökningar visar på samma sak. Det finns många osynliga barn i vårt samhälle som aldrig nås av den hjälp som finns.

Den stora utmaningen ligger inte i att kunna erbjuda hjälp
utan den ligger i att fånga upp de som behöver hjälp. De allra flesta barn som växer upp med missbruk eller psykisk sjukdom runt sig är inte kända av socialtjänsten. Här måste vi alla bli bättre på att SE alla dessa barn.

Här ligger ansvaret hos oss alla. Inte bara hos skolan, sjukvården, polisen etc. utan hos var och en av oss.

Vi måste ställa oss frågan eller vara uppmärksam på om vi har några av dessa barn i vår egen omgivning och då våga reagera och agera. I synnerhet nu när storhelgerna närmar sig.

Det är hjärtgripande när man tänker på hur många barn det finns och som i stället för att glädjas över jullovet går med en klump i magen när de tänker på att de inte ska få vara kvar i skolan.

Skolan som kanske är den enda trygga miljön i deras tillvaro.

Det är min högsta önskan att dessa siffror som vi ständigt matas med förändras.
Det ska inte finnas osynliga barn i vårt samhälle. Även om det kanske kan känns svårt eller besvärligt att verkligen öppna ögonen och se så måste vi alla bli bättre på att göra det.

Det handlar om att vi måste börja se det osynliga…

Hur kan vi på bättre sätt fånga upp dessa osynliga barn?


Finns det i din närhet? Väck frågan hos andra - kopiera, klistra in, fyll på listan...
  • Finns han eller hon som alltid dricker för mycket - gör bort sig, går till ytterligheter?
  • Finns han eller hon som ofta gör något på fyllan som andra talar om i efterhand?
  • Finns paret som rykt ihop och bråkat med varandra på fyllan när du eller någon i din bekantskapskrets varit med?
  • Finns han eller hon som får black-out ibland när de dricker?
  • Finns han eller hon som flera gånger i veckan, även på vardagar, tar sig ett, som gärna blir flera, glas bara för att koppla av?
  • Finns han eller hon som du många gånger känner ett ansvar gentemot när ni tillsammans dricker?

Har någon av dessa personer barn? Har dessa barn gång på gång sett samma sak som du har?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Väderfenometet Halo - Vilket fantastiskt ljusspel det var på himlen under gårdagen!

I går var det en helt fantastisk dag trots att det mesta krånglade. Jag tror dock att man alltid ska försöka vända allt negativt till positivt.

I går morse när jag och mijn dotter stod och väntade på bussen som aldrig kom (vilket gjorde att vi båda blev något sena) fick vi se oerhört vackra naturfenomet - Halo...

Hade inte bussen uteblivit hade vi förmodligen missat detta...

Vår busshållsplats ligger mittemellan två åkrar vilket gör att det är ganska öppet landskap mellan skogspartierna. När vi stod och väntade på bussen, med djupfrusna fötter, bestämde vi oss till slut för att vända tillbaks och gå in igen och vänta på nästa buss. På vägen in vänder vi oss om och min dotter säger till mig att jag ska titta på himlen ovanför skogspartiet.

Jag kan säga att det var det vackraste jag någonsin sett och det går knappt att beskriva med ord. Jag försökte göra det till min man som jag ringde till och berättade om det vi såg, men innan han fick bilden mms:ad förstod han inte ett skvatt vad jag pratade om:-)Som tur var tog vi en del bilder. De återger dock inte hur vackert det var i verkligheten med alla snökristaller som lade sig som ett skimmer över den starka ljuspelaren som sköt rak upp i himlen format som ett cocktailglas fyllt med rosa innehåll.

Inte nog med det första vi fick se...

När vi än en gång kommer ut för att komma med nästa buss får vi se ytterligare ett fenomen på himlen som var minst lika fascinerande. Jag kan ju säga att detta lyfte dagen...

onsdag 15 december 2010

"Hotet mot de inkvoterade" - tänkvärt blogginlägg...

Blev tipsad om denna länk där bloggaren Johan Ingerö skriver ett inlägg om kvotering och framgångsrika kvinnor. Mycket bra och helt i min smak!
http://ingero.blogspot.com/

måndag 6 december 2010

En lösning för de som är hemlösa är givetvis ett måste

Jag skrev i går att vi måste hjälpa de människor som är hemlösa/de som är mest utsatta att få tak över huvudet MEN att jag inte tycker att ett traditionellt härbärge ska startas upp. Jag anser inte att är en bra långsiktig lösning på ett problem som är långt mer komplext och djupgående.

Vår nya majoritet (blågröna) i Karlstad kommer efter årskiftet att få ta över "stafettpinnen" på ett problem (det stora antalet bostadslösa och de som är hemlösa) som tidigare inte på långa vägar lösts. Detta trots vetskapen om att det ständigt funnits och nu det senaste, i takt med den bitande kyla som tidigt satte in i år.

Jag tycker att dessa frågor framåt verkligen ska prioriteras. De får inte hamna i det dolda...

Det handlar både om att se till att de som i dag är hemlösa får ett värdigt boende och att det förhindras att hemlöshet uppstår. Orsakerna till hemlöshet är många och ofta komplicerade. Därför krävs insatser inom flera områden - arbetsmarknad, bostadsmarknad, hälso- och sjukvård, integration och utbildning.
http://www.sweden.gov.se/sb/d/6315

Sedan skulle jag vilja lägga till en viktig del och det är det sociala nätverket kring individen...

Detta är en kedja som inte bör ha en svag länk dvs. att man utelämnar någon av ovanstående delar. Sedan kanske man inte kan arbeta med alla delarna samtidigt eller i samma ordning med alla utan det är här som man måste utgå från individens egna behov och förutsättningar.

Härbärge som lösning på problemet med hemlöshet tror jag som sagt inte på. Sedan vet jag att det givetvis inte finns något som hindrar ideella organisationer att starta upp något liknande, där kommunen inte blir en aktör. Då hoppas jag dock att innan man gör detta, noga tar till sig den kunskap och erfarenhet som finns efter att man runt om i landet öppnat och stängt härbärgen.

Man får också vara beredd på att siffrorna som i dag finns på hemlösa, att det finns en stor risk att de snabbt kommer att växa. Det kommer då ställas högre krav på både på lokal och personal.

Vi har människor som är hemlösa i mer eller mindre alla kommuner i Sverige. I hälften av alla kommuner finns det härbärgen eller som man ibland kallar det akutboenden eller boende med "vandrahemskaraktär". Dessa uppfyller dock många gånger de kriterier som varit kännetecknande för härbärgessystemet-enkel standard och tillfällighet i boendet.

Man måste skilja på akut och långsiktig lösning på frågan om hemlöshet. I Karlstad har inte den nuvarande majoriteten (de röda) löst frågan med hemlösheten varken på lång eller kort sikt och definitivt inte nu inför vintern. Eftersom detta alltid varit ett långsiktigt arbete ställer jag mig givetvis frågan om man mer intensivt inför vintern arbetat mer med uppsökande fältverksamhet? Med att kartlägga och intervjua de människor som tenderat att vara eller bli hemlösa. Har man identifierat dem? Intervjuat dem? Erbjudit dem relevant hjälp utifrån de individuella behoven?

Detta är inte ett så enkelt problem att man kan lösa det enbart genom att öppna upp ett traditionellt härbärge. Möjligtvis temporära akutplatser eftersom det just nu kan vara den enda lösningen på ett länge känt problem, men att man parallellt med detta aktivt arbetar individinriktat och ser till att varje person snabbt får en skräddarsydd lösning i ett nästa skede. Det kan faktiskt vara så att det finns platser på andra boenden i kommunen tillgängliga eller att man kanske behöver se utanför kommungränserna efter boenden/behandlingshem så att personerna i fråga får en långsiktig hjälp.

Detta är inte ett enkelt problem MEN det måste lösas. Sedan kanske det finns problem som är svårare att lösa och det är de hemlösa som inte vill ha kontakt med myndigheter. Här måste man också finna en lösning. Dessa personer måste man förmodligen arbeta mer aktivt med för att nå ut till så de också får hjälp.

Ge dem en identitet. Hjälp dem att få en tillvaro som är värd att bygga upp ett liv kring. Ge dem ett värdigt liv...

söndag 5 december 2010

Karlstad behöver INTE ett nytt härbärge...

Jag läste i gårdagens NWT om att man vill få till ett härbärge i Karlstad, igen. Detta för att få bukt med hemlösheten. Jag jobbade med dessa frågor inom socialtjänsten under flera år och jag var med när Karlstads härbärge stängde år 2004. Argumenten till varför det stängde var och är många.

Det fanns flera argumenten till varför det inte var värdigt för människor att bo under dessa omständigheter.

Detta var också ett tydligt budskap från flera stycken av de som kontinuerligt bodde på härbärget. Uppfattningarna från de som bodde där om varför det inte var värdigt var många. Det fanns en stor ovisshet om man skulle få plats. Det fanns de som egentligen inte behövde bo där som upptog en plats (det kunde bero på att de kommit från någon annan stad eller kanske tagit sig ett återfall och inte kunde återvända till det boende de normalt bodde på).

Vissa slogs, bråkade, missbrukade eller var i så dålligt fyskiskt skick att de höll de andra gästerna vakna.

Detta var återkommande kommentarer som dök upp från de hemlösa och personal under de morgonmöten som vi fältare hade kontinuerligt tillsammans med dem.

Förutom att det "drog" till sig människor från andra städer fanns det även människor som frivilligt gick ut från kommunens andra boenden för att slippa de regler som fanns där. Det blev på ett sätt "enklare" för stunden att kravlöst få ställa sig i kö och få mat och tak över huvudet för natten.

I vissa fall sattes detta i system och det var ett stort problem.

Det finns också en annan stor aspekt att ta hänsyn till. Säkerhetsaspekten. Härbärget var inte en trygg och säker miljö att varken arbeta eller bo i. Det var återkommande tillfällen som drogpåverkade människor ställde till bråk eller var i så dåligt skick att de fick föras till sjukhus. Att som personal göra dessa bedömningar från fall till fall på personer som kanske har psykiska och/eller missbruksproblem kräver proffessionella kunskaper från utbildad personal.

Det kom också upp att vissa använde droger när personalen inte såg.

Det är hjärtgripande och sorgligt med människor som är hemlösa och självklart ska de erbjudas hjälp. Vi får dock inte möjliggöra ett destruktivt leverne och bidra till att andra som kanske kommit en bit på väg faller tillbaks pga. att möjligheten finns.

Tanken med ett härbärge är god och man vill göra något för de människor som har det svårt men man måste hjälpa på rätt sätt. Inte stjälpa.

Det kanske låter hårt men att när vi kravlöst ger mat och tak över huvudet till personer som i många fall har missbruksproblem så gör det att det blir mer pengar över till missbruket. Det blir en ond cirkel...

Härbärge är INTE lösningen på problemet. Jag tycker att siffrorna från när kommunen stängde det talar sitt tydliga språk. Från att det varit överbelagt med över 40 personer konstant till att det minskade ner till 10-15 stycken efter stängning visade på att det fanns andra bättre lösningar. Det var heller inte så att de gick under jorden eller gick tillbaks till att sova ute, i trappuppgångar eller i orrholmsgaraget.

Det vet jag eftersom vi då inom socialtjänsten tillsammans med fastighetsägare, polis och ideella organisationer ständigt kartlade och jobbade med uppsökande och motiverande arbete.

Det är också här vi måste börja vårt arbete för att få bukt med problematiken kring hemlösheten.

Vi måste backa tillbaks bandet.

En uppsökande fältverksamhet måste i ett första skede till så att kommunen på individnivå får reda på exakt hur många hemlösa det rör sig om och vilka de är. Nästa steg är individuella insatser. Det kan röra sig om att försöka få in personerna i fråga på något av de befintliga boendena eller kanske till någon annan lösning beroende på de individuella behoven.

Vi måste sträva efter att ge de som är hemlösa ett värdigt liv.

"Ge oss tillbaks våra namn. Vår identitet. Hjälp oss få något som är värt att bygga upp ett liv kring. En värdighet"

De orden var något en person som var "hemlös" sa till mig när jag jobbade i kommunen med dessa frågor. Han sa detta under tiden vi satt och diskuterade härbärgets existens och vad man istället skulle göra. Han var inte ensam om den uppfattningen.

torsdag 2 december 2010

Tänk om man fick välja hur gammal man ska bli och sedan stanna på den åldern...

Ibland blir man som mamma rörd över ens barns tankar och funderingar. I morse var ett sådant tillfälle som jag skulle vilja dela med mig av...

Min son och jag stod inne i badrummet innan han skulle med skolbussen och jag iväg till jobbet. Han säger då till mig: "Jag önskar att man kunde få välja hur gammal man ska bli och sedan få stanna där. Jag vill inte bli vuxen. Jag vill alltid vara vara så här gammal som jag är nu och bo hemma hos er för alltid"

Jag tyckte det han sa till mig var så gulligt och det värkte till i mitt moderliga hjärta. Samtidigt som det fick mig att fundera...

Man kan bara kan ana vilka tankar som barn i min sons ålder har kring detta och som även jag själv hade när jag var liten. Alla barn får separationsångest mer eller mindre olika faser i livet då de bär på en rädsla att skiljas från sina föräldrar. Det är något som hör till och det är runt 8-månaders ålder som vi föräldrar börjar upptäcka att barnet få det. Att de börjar gråta eller leta efter en som förälder om vi går undan en stund.

Sedan återkommer det med jämna mellanrum...

Det är tufft att stå på tröskeln till tonåren, vuxenlivet. Det är faser man går igenom och som man kan kan känna vemod och lite rädsla inför. Som förälder kanske man inte alltid stannar upp och tänker på det som våra barn går igenom och funderar på. Eller så kanske vi inte gör det tillräckligt ofta.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara honom mer än jag tillsammans med en bamsekram sa att han var go som kände som han gjorde och att han får bo kvar hemma så länge han vill ändå. Samtidigt fick jag en vemodskänsla och separationsångest på hög nivå själv:-)

Tiden går alldeles för fort...

Precis som min älskade son skulle jag också vilja trycka på en pausknapp eftersom tiden går så fort och man ibland känner att man inte hinner med eller får ta del av ens barns liv tillräckligt mycket.

Jag fick dock lägga band på mig eftersom jag också som förälder vill att mina barn ska känna trygghet i att sakta men säkert bli självständiga.

Det är dock inte lätt alla gånger. Det är en fin balansgång mellan att bli för beskyddande eller för frigörande...

Jag försöker så ofta jag kan, att verkligen stanna upp och ägna lite tid åt att reflektera över vad människor egentligen säger till mig eller andra runtomkring mig. Jag försöker reflektera över innebörden i det de sagt eller gjort. Nu är det ju inte så att jag analyserar allt människor säger till mig, men ibland kommer det faktiskt tillfällen, händelser, ord, meningar som fångar ens uppmärksamhet.


I dag blev det ett sådant tillfälle...

Vivian...

Vivian...