tisdag 29 november 2011

I dag kommer jag hålla tal i domkyrkan!

I dag är det ett fullspäckad schema (som vanligt nu för tiden). Det som jag dock ser mest fram emot är det tal som jag i egenskap av vård- och omsorgsnämndens ordförande ska hålla i Karlstads Domkyrka kl.15.00.

Självklart blev jag inte ett dugg nervös (ironisk) när jag frågade hur många som beräknades komma och fick till svar att det blir förmodligen 5-600 personer-första året då de hade detta arrangemang hade de fått öppna de övre läktarna också. Då rymmer kyrkan 850 personer....

Underbart! 

onsdag 23 november 2011

Barnchecklista introduceras i Karlstads kommun under dagen!

Under dagens nämndsammanträde lägger vi i majoriteten ett oerhört viktigt initiativ. Det är från början ett initiativ som jag tillsammans med Malin L Hall (M) har arbetat fram utifrån att vi en gemensamma hjärtefrågor: Alla barn ska växa upp under trygga uppväxtförhållanden. Alla barn ska bli sedda och lyssnade på. Alla vuxna ska bli bättre på att se det osynliga. 

I arbetet med att barnets rättigheter enligt FN:s konvention ska efterlevas inom alla arenor där Karlstads kommun möter barn och ungdomar, direkt och indirekt, vilar ett oerhört ansvar. Barn i kommunen berörs bland annat direkt i frågor som rör utbildning, kultur, vård och omsorg, socialtjänst - kommunal service. Vård- och omsorgsförvaltningens olika verksamheter berör barn och ungdomar på olika sätt (som kunder eller anhöriga). 

För att säkerställa att man tagit hänsyn till hur barn och ungdomar berörs direkt eller indirekt i beslut som fattas, anser vi i majoriteten att både förvaltning och nämnd strukturerat använder sig av en barnchecklista.

Vi hoppas att detta initiativ ska bidra till att ytterligare säkerställa att barn och ungdomars bästa kommer i främsta rummet vid alla beslut och åtgärder som fattas nu och i framtiden. 

All planering och alla beslut ska innefatta en prövning av barn och ungdomars bästa.

Barnchecklistan ska vara ett verktyg för vård- och omsorgsnämndens verksamheter att leva upp till inför beslut. Inför beslut som ska tas i en verksamhet ska man fundera på om det på något sätt kommer att få konsekvenser för barn och ungdomar. Om så är fallet ska barnchecklistan användas och eventuella behov ska beaktas. För att en barnchecklista ska få en konkret tyngd i alla beslut och åtgärder som Vård- och omsorgsnämnden fattar är det också viktigt med uppföljning av denna. 

Därför vill vi också ge vård och omsorgsförvaltningen i uppdrag att arbeta fram ett förslag på hur uppföljning av denna checklista ska se ut, exempelvis genom årliga bokslut. 

Jag vet att Vård- och omsorgsförvaltningen redan i dag arbetar med att barnperspektiv ska genomsyra alla våra verksamheter. Detta initiativ är dock att ta ytterligare ett steg med det arbetet. Det handlar inte bara om att vi säkerställer ett förhållningssätt utan också att man följer upp hur man arbetat med det. Landstinget i Värmland har en liknande barnchecklista och nu är det dags att vi också har det! 

Vår nämnd är först ut och jag kan garantera att fler kommer följa efter...

tisdag 22 november 2011

Så här bemötte vi sossarnas debattartiklar om barnfattigdom i dagens VF

Debatt


Socialdemokraterna har en förkärlek till att enbart tala om relativ fattigdom inte absolut. Problemet med det är att den först och främst mäter inkomstskillnader och inte fattigdom, skriver moderaterna MARLÉNE LUND KOPPARKLINT, ledamot av kommunfullmäktige Karlstad och MALIN L HALL, ledamot i landstingsfullmäktige i Värmland.

Barnfattigdomen är en ständigt aktuell fråga som upprör och engagerar många. Vi är alla överens om att barnfattigdomen ska bekämpas. Alla barn i vårt land ska kunna växa upp under trygga förhållanden – både ekonomiskt och relationsmässigt. Moderaterna prioriterar att bekämpa barnfattigdomen i Karlstad. Det är dock viktigt att debatten förs på sakligt sätt så att vi vet vilka åtgärder som är mest effektiva. Vi måste också veta vad det är vi vill bekämpa.

I FN:s barnkonvention står det att alla barn har rätt till en rimlig levnadsstandard, utifrån varje lands förhållanden och förutsättningar. Detta betyder att inget barn ska behöva hamna i utanförskap på grund av familjens bristande ekonomiska resurser.

Socialdemokraterna har en förkärlek till att enbart tala om relativ fattigdom inte absolut. Problemet med det är att den först och främst mäter inkomstskillnader och inte fattigdom. Den relativa fattigdomen tar enbart hänsyn till hur personer har det ekonomiskt jämfört med andra. Det blir ett mycket märkligt resonemang att någon ska räknas som fattig bara för att grannen har fått ett nytt jobb. Det är en dålig mätmetod om man verkligen vill arbeta för att människor ska få det bättre.

Den fattigaste femtedelen av barnhushållen har ökat sina faktiska inkomster med 22 procent mellan år 1998 och år 2008. Människor har med andra ord inte fått det sämre, utan snarare har alla fått det bättre, men vissa har fått det ännu bättre.

Om man istället ser på hur många barn som tillhör familjer som lever under gränsen för att få försörjningsstöd (vilket kan vara ett rimligt sätt att mäta fattigdom i Sverige) minskar glädjande nog denna grupp. Sverige har den näst lägsta inkomstspridningen av samtliga OECD-länder och att andelen absolut fattiga sjunkit från att år1999 ha legat på en nivå runt 13 procent till att år 2008 ligga på cirka fem procent. Denna trend är även tydlig beträffande barnfattigdom där antalet barn i hushåll med försörjningsstöd kraftigt minskat sedan mitten av 1990-talet.

Välståndet har ökat för de allra flesta familjer. Ökningen sker dock inte i samma höga takt för alla och några halkar efter. Den största ekonomiska skillnaden finns mellan människor med jobb och människor utan jobb. Det är familjer där vårdnadshavare är fast i långvarigt bidragsberoende som halkar efter. Det finns tyvärr ingen enkel lösning på detta, istället måste vi agera på flera olika nivåer inom flera områden som vi i dag redan gör i Karlstad. För oss är grunden för att lyfta barn ur fattigdom inte bidrag utan istället att ge goda förutsättningar att få jobb och en lön att leva på för familjen. Det är därför centralt att vi för en politik som skapar fler arbetstillfällen så att färre människor står utanför arbetsmarknaden.

Lokalt måste vi aktivt arbeta för att främja etablering av företag så att fler arbetstillfällen skapas och det är något som prioriteras i Karlstad. Vi måste också erbjuda kompetenshöjande insatser såsom yrkesutbildningar som arbetsmarknaden efterfrågar samt erbjuda möjligheten att få gymnasiekompetens för de elever som saknar det. Målet måste vara att människor blir mer anställningsbara. Vi ska också underlätta för familjer att kunna ta jobb som erbjuds genom att ha en flexibel barnomsorg. Arbete är självfallet viktigt och centralt i arbetet med att reducera fattigdom. Men det räcker inte.

Vi vet att fattigdom är en stor riskfaktor när det gäller andra former av utsatthet. Barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll löper ökad risk för dålig hälsa, exempelvis fetma och diabetes. De löper också ökad risk att utsättas för våld. Är betydligt mer utsatta för kroppslig bestraffning och drabbas oftare av olycksfall i hemmet än andra.

Barn i fattiga familjer har också sämre skolresultat. Här måste skolan medverka till att ”utjämna livschanser” genom att kompensera elevernas sociala bakgrund. Man ska inte behöva ärva sin sociala status. Dessa exempel på utsatthet pekar också på att det ofta kan finnas mer än ekonomiska problem i utsatta familjer. Det behövs med andra ord mer än ekonomiska insatser för att lösa detta allvarliga problem och detta ser vi.

Det har visserligen skett en enorm förbättring på bara tio år, men varje barn som lever i fattigdom ser vi som ett misslyckande. Det påfrestande för familjer som inte har råd att göra något extra för sina barn. Att vara fattig är att vara ofri. För barnen i dessa familjer kan det till exempel innebära att inte kunna delta i de fritidsaktiviteter som de önskar. Inte kunna köpa nya kläder. Inte kunna gå på bio eller fika med kompisar på stan. Självklart önskar vi alla ett samhälle där vårdnadshavare har ett arbete som kan försörja familjen och ge det lilla extra till sina barn.

Kommunen gör redan i dag mycket men det kan alltid göras mer för att alla barn ska få ta del av sådant som många av deras kamrater får. Vi anser dock att vi i första hand ska bekämpa barnfattigdomen genom att vi motverkar att människor står utanför arbetsmarknaden. Det är det som vi anser vara mest effektivt. Därmed inte sagt att andra åtgärder inte ska fortsätta utvecklas för familjer som redan i dag har det svårt. Vi ser det som ett fortsatt självklart arbete som naturligtvis kan bli ännu bättre.

måndag 21 november 2011

Månadens tänkvärda ord...

I livet finns 5 saker du inte får tillbaka...

...Stenen som du redan kastat.
...Orden som du redan sagt.
...Ögonblicken du aldrig tog till vara på.
...Tiden som redan passerat och chanserna du inte vågade ta.

   ♥ Livet är kort!      

Omge dig med människor som uppskattar dig och får dig att blomma.
Var ärlig och sann.
Bryt mot de osynliga reglerna.
Förlåt snabbt.
Kyss sakta, älska helhjärtat och innerligt. 

 Skratta hysteriskt och ångra INGENTING som fick dig att le...




 













lördag 19 november 2011

Vet du vad som läggs ut på nätet om dig, dina barn, dina vänner, din familj? Tar du ansvar?

Jag skrev för några år sedan ett inlägg som syftade till att visa hur utsatta ungdomar är idag genom smartphones, internet, sociala medier, onlinespel etc. Med några få knapptryck så är det delgivet hundratals personer och det försvinner aldrig. Många gånger är detta ett verktyg för mobbning, trakasserier, förtal, kränkningar etc. Medvetet eller omedvetet. Jag tror många gånger att man inte förstår konsekvenserna av vad man lägger ut om andra. Hur det påverkar dem eller faktiskt dig själv. 

Jargongen är många gånger hårdare än vad man kan tro. Det pågår påhopp, kränkningar varje minut inom de sociala forum och kanaler som våra ungdomar rör sig i.

Föräldrar måste ta ett större ansvar att prata med sina barn om hur man använder sociala medier för att yttra sina åsikter eller sprider information. Att man gör dem medvetna om att man alltid ska tänka efter om det kan drabba någon annan. Eller om det kanske väcker tankar hos andra som man kanske inte hade räknat med från början. 

Som vårdnadshavare anser jag att man faktiskt har en skyldighet att se vad som pågår på facebook, twitter, msn, skype mm. Har man inte kunskap eller kanske "ork" att ha koll på allt (som en pappa sa till mig) får man helt enkelt skaffa sig det. Det ingår i "föräldraskapet" att anpassa sig efter hur samhället ser. Detta är också något som skolan kan jobba ännu mer aktivt med-inte minst informera om vad man som vuxen kan göra och ska göra.
 
Denna fiktiva berättelse belyser en situation av många där unga människor blivit utsatta. Det är en otäck berättelse som inte är det vanligaste exemplet på fenomenet men tyvärr förekommer det. Som vanligt hoppas jag den ska väcka en tanke och som alltid vet jag att det kanske gör ont att läsa. Man kanske blir illa berörd av innehållet men det är också då som man förmodligen reagerar och agerar....

”De gjorde sig i ordning på kvällen. Stämningen var på topp. Musiken strömmade ur högtalarna och låtarna som spelades hade noga valts ut för att skapa en glad sinnestämning hos de båda. Det hade tisslat och tasslats inför kvällen under veckan som gått-förväntningar hade byggts upp.

Flickorna satte på sig sina nyinköpta kläder och drack ur det sista ur sina vinflaskor. De var berusade och skrattade åt att de inte riktigt kunde hålla balansen. Gatlyktorna ute på gatan snurrade framför deras ögon där de gick på trottoaren, på väg in till stans inneställe.

Trots deras märkbart berusade tillstånd lyckades de charma sig förbi vakterna och komma in. Väl inne fann de sitt gäng och fortsatte dricka tillsammans med andra. Det syntes på dem väl att de inte riktigt hängde med i samtalen som fördes. Det märktes tydligt på deras ansiktsmimik och kroppsspråk att de var kraftigt berusade.***
 
Killarna i det ytliga gäng som flickorna "ingick" försökte en efter en få till det med flickorna. Till slut började de hångla med varsin kille. Annat kom i vägen och nästa kille i gänget kom och tog över. Sedan kom nästa. Hur flickornas kläder och makeup såg ut på flickorna hade successivt blivit ointressant för dem. Till skillnad mot tidigare på kvällen då de varit mycket noga med hur de såg ut. Då de hade dessutom hade varit noga med att inte se vulgära ut. 

Nu hade kjolen på en av flickorna glidit upp där hon satt i soffan och blev smekt av en av killarna. Man kunde tydligt se hennes underkläder. Människor runtom pekade, viskade för att påvisa att denna tjej måste vara helt totalt packad. Ingen gjorde dock något. Ingen reflekterade över att man kanske skulle satt stopp för det som pågick framför dem. Flickan hade klart och tydligt ingen kontroll över sig sig längre. 

Det var heller ingen som agerade när samma flicka följde med två av killarna in på toaletten. De ledde henne under varsin arm. 

De ville ha mer av henne och de visste att de kunde få det när hon var i detta skick. Flickan hade nämligen rykte om sig att alltid dricka för mycket. Alltid vara lätt att få till det med när hon hade druckit för mycket. Efter de stängt om sig inne på en av toaletterna satte sig den ena av killarna på toalettstolen. Han hade dragit ned flickan så att hon satt i hans knä. De hånglade med varandra. 

Den andra killen stod bakom med sin mobil. Han hade tryckt på filminspelning. Flickan skrattade och slängde huvudet bakåt. Hon förstod inte vad som pågick bakom hennes rygg. Till slut tappade hon balansen och satte sig på golvet. De skrattade åt henne.

Den ena killen knäppte upp sina byxor och drog henne intill sig. Han kysste henne och efter en kort stund drog han ned hennes huvud mot sin bara underkropp. Flickan förstod vad han ville och fumligt gjorde hon det hon blivit tillsagd av honom att göra. Den andra killen stod bakom dem hela tiden och filmade det som utspelades framför honom.

Så snart det var över reste sig killen upp. Drog upp sina byxor. Han böjde sig fram mot flickan som nu satt lutad mot väggen. Mer eller mindre däckad. Killarna gick ut från toaletten och flickan väntade kvar. Efter en kort stund kände hon kväljningarna komma. Hon fällde upp toalettlocket och hängde sig över. Det forsade ur henne. När det till slut inte kom mer ramlade hon ihop bredvid toalettstolen och somnade på golvet.


Minnet var därefter blott. På något sätt hade flickan tagit sig hem. Något som känt henne hade sett till det. Kanske var det hennes kompis. Kanske var det någon annan. Hon själv visste inte. Hon var inte medveten om vad som överhuvudtaget hänt under kvällen eller hur hon tagit sig hem. 

Hon var i alla fall hemma. Hennes mamma satt på hennes sängkant. Flickan hade fortfarande inte vaknat. Hennes mamma strök bort håret från ansiktet på sin dotter. Hon såg på sitt barn. Hon var orolig. Hon bannande sig själv och undrade varför hon inte varit mer uppmärksam efter hon fått samtalet från polisen mitt i natten. Hon hade fått hämta sin flicka på stationen. Hennes flicka var långt från nykter där hon suttit på den slitna gamla träbänken. Polisen hade förklarat för kvinnan hur de fått tagit hand hennes dotter. Att hon egentligen skulle behöva ligga i en fyllecell och sova av sig ruset. Hon hade blivit chockad över det hon fått höra av polismannen. Hon hade naivt trott på historien om att hennes dotter och hennes kompis bara skulle sitta hemma och ta det lugnt.

Efter de kommit hem hade hon klätt av sin flicka. Stoppat henne i duschen för att därefter leda in henne på sitt rum och bädda ned henne i sin säng. Flickan hade gråtit i hennes famn och upprepat orden; Förlåt mamma. Förlåt... 

Hon kände en maktlöshet när hon lyssnade på sin dotters osammanhängande ord. Hennes lilla flicka. Så vilsen. Så oförsvarbar och så ledsen. Hon undrade vad som hade hade hänt under kvällen. Hon bannade sig själv över den egna dumheten över att inte ha kontrollerat bättre. Flickans mamma grät tyst där hon satt bredvid sin dotter.

Helgen var över. Ny vecka. Ny skoldag. Flickan var på väg till sin skola. Väl där möttes hon av samma vän som varit med henne under helgen. Hon hade inte pratat med henne efter de varit ute tillsammans. Däremot hade hennes mamma pratat med henne och hennes föräldrar. Berättat om vad som hänt. Eller snarare vad hon inte visste hade hänt. Precis som för flickan själv. Nu när hon väl står där i korridoren får hon dock reda på delar av vad som hände under fredagen. 

Hennes vän ser skärrad ut då hon tar fram sin mobil och håller upp för flickan. Det som utspelar sig framför henne chockar henne. Hon känner sig yr. Lysrören i taket börjar snurra framför henne. Sorlet från de andra eleverna i korridoren blir till ett enda surr. Hon tycker alla tittar på just henne. Hon undrar om alla de också sett det hon själv nyss fått se?

Slutligen springer hon springer in på toaletten. Hon hukar sig över toaletten och kräks. En kort stund sjunker hon ned på golvet och sätter sig. Tårarna rinner nedför hennes kinder. ångesten sprids som en löpeld inom henne. Hon får panik där hon sitter. Reser sig upp och springer ut därifrån. Ut från toaletten. Bort från allt. Precis som hon skulle ha gjort i fredags. Hon gråter. Hon bannar sig själv. Hur kunde detta hända? 

Hon ville egentligen hem till sin mamma. Krypa ihop i hennes famn, men hon kunde inte. Hur skulle hon kunna det? Skammen var för stor. Hon visste att det hon nyss fått se skulle följa henne för alltid. Alla skulle få se det. Från mobil till mobil. Från dator till dator. Från mun till mun, skulle hennes förödande kväll göra sig påmind. Hon visste att det skulle bli så. Hon hade sett det alltför många gånger. Hon hade sett andra blivit utsatta för liknande händelser. Hon hade själv mått illa då hon flertalet gånger fått uppleva hur andra blivit behandlade. Vilka bilder och filmklipp som fångats och spridits bland kompisar på hennes och andras skolor. 

Flickan visste mycket väl hur det fungerade. Hon visste vad som väntade henne. Det hon inte visste var hur hon nu skulle hantera det. Hur hon skulle kunna kväva det. Hon såg för tillfället ingen väg ut. Hon bara sprang ifrån det så fort hon kunde. Bort från allt. Bort från sin mamma. Bort från sig själv."

onsdag 16 november 2011

TV4 Kvällöppet kontaktade mig i förrgår ang. MMA - en kontroversiell sport som omges av fördomar som ofta grundas på okunskap

Jättekul när TV4 Kvällsöppet ringde och sökte mig i måndags och ställde frågor till mig kring hur jag tänker kring MMA (Mixed Martial Arts).

Tv4 hade nämligen varit inne på min blogg och fightplay och läst mina inlägg kring MMA (Mixed Martial Art) och de frågade om jag hade möjlighet att medverka i kvällens program: "MMA - offentlig misshandel eller en sport"...

Jag hade gärna varit med i kvällens program och diskuterat detta eftersom jag definitivt tycker att frågan behöver lyftas upp till den politiska arenan. Tyvärr gick det inte att lösa med min medverkan men jag hoppas innerligt att debatten hamnar på en bra nivå för det är en fråga som ofta möts av fördomar. 

Det är en kontroversiell sport som omges av fördomar som ofta grundar sig på okunskap. 

Frågor som vi politiker måste ställa oss är:
Vad har vi för ansvar i samband med MMA: s framtidsutveckling? Hur kan vi stegvis bidra till att sporten på ett konstruktivt sätt formas till något som många har nytta av?

Det är ingen hemlighet att jag brinner för sporten  och man behöver inte som politiker ha ett brinnande intresse eller vara blodtörstig:-) som jag med glimten i ögat blivit kallad, för att lyfta frågorna kring MMA. För visst finns det frågor kring sporten ska lyftas och som är värda att fundera på för att sporten ska kunna utvecklas stegvis till sin fulla potential.

MMA har stora förutsättningar att fortsätta växa - bli en ännu större publiksport som konkurrerar med andra mer traditionella idrotter. Det arrangeras galor runtom i Sverige med flera tusen åskådare varje tillfälle och nu närmast den 26 november hålls en stor kampsportsgala på Hovet i Stockholm: Rumble of the kings.

MMA är en stor sport i Sverige-för att inte tala om hur stor den är internationellt. I USA är MMA den snabbast växande sporten. Ta exemplet UFC - Ultimate Fighting Championship – (organisation i USA) som haft närmare 180 arrangemang. Vid flertal av dem har publikmängden överstigit 20 000 åskådare samtidigt som varje gala sänds på tv i 130 länder på 20 olika språk. När UFC arrangerade en gala i Tyskland november 2010 hade man drygt 8000 besökare.
kampsport många gånger fångar upp ungdomar som kanske inte har det så lätt i sin tillvaro. Ungdomar som har en trasslig bakgrund söker sig många gånger till olika kampsporter. De får då möta goda förebilder som bidrar till att vända det negativa till något positivt. Att man kanaliserar energin till något bra.

"Ska vi verkligen lära våra barn och ungdomar att slåss och misshandla andra?"
  
 När barn och ungdomar skaffar sig status och självkänsla genom normbrytande (avvikande/våldsamma) beteenden kan faktiskt kampsporten motverka detta. Vi vet att det inom den finns många sociala värden. Läran om självkontroll, mental styrka, disciplin tillsammans med de tydliga regler om vad som är rätt och fel är bra för dem. I och med att man inom de flesta kampsporter visar hur man tål stress, hur man kan stå emot provokationer blir det en positiv spiral. En inre trygghet byggs upp som i sin tur bidrar till att bättre beslut tas (trots eventuellt dåligt grupptryck). Sedan ställs det givetvis höga krav på ledarna att de är goda förebilder. De blir för dessa ungdomar många gånger den enda vuxna personen de har att vända sig till.
***
- Jag vill bidra till att utveckla sporten framåt med gott ledarskap – tränare som är goda förebilder.

Jag är lika lite för ett förbud mot MMA och proffsboxning som jag är mot kortare öppettider på krogen. Precis på samma sätt som vi inte kan få människor att sluta dricka, vara ute och festa kan vi inte få människor att sluta med dessa sporter. Risken är då att man startar svartklubbar där man tappar den sociala kontrollen, sållningen och insynen. Människor som tycker om sporten kommer fortsätta gå matcher och då förmodligen på ställen där det inte alls finns samma ordnade, skyddande restriktioner som idag finns. Vi osynliggör då problem som kan uppstå och det blir svårare att förebygga skador. Ett förbud skulle bidra till att göra sporten till något som ställs utanför samhället. Då kan vi tala om att det riskerar bli en sport som "fel personer" söker sig till och förmodligen finner de likasinnade.

Om vi vill värna om de som håller på med MMA, minska skaderiskerna, få till matcher med jämbördiga motståndare så ska inte MMA uteslutas från Riksidrottsförbundet och det ska definitivt inte införas något förbud. Att arbeta för ett förbud är en kamp vi aldrig kommer vinna mer än att vi får en lag som blir en ”hyllvärmare”. 


Bättre är att utveckla sporten framåt med gott ledarskap - tränare som är goda förebilder och självklart ska MMA omges av noggrann kontroll och jag tror inte det finns någon sport som omges av ett så skyddande regelverk som både proffsboxning och MMA. Sverige ett föregångsland med medicinsk expertis som kontrollerar utövarna både före, under och efter varje match. Vi verkar dessutom för att domare ska bryta i god tid. Vi vill att Sverige ska vara ett föredöme gällande detta och samtidigt också bidra till att utveckla den medicinska expertisen med bra kontroller även utanför vårt land.

- Absolut nej till ett förbud! 

söndag 13 november 2011

Barnfattigdom - en fråga som angår oss alla ständigt...

...det är inte en fråga som något parti har patent på även om vissa försöker skaffa sig billiga poäng genom att göra den till det.

Just nu pågår ett  seminarium här i Karlstad som Socialdemokraterna anordnat och det handlar tydligen om: "Ideologi kopplat till barnfattigdom"...

Barnfattigdomen är en ständigt aktuell fråga som upprör och engagerar många. Vi är alla överens om att barnfattigdomen ska bekämpas. Alla barn i vårt land ska kunna växa upp under trygga förhållanden – både ekonomiskt och relationsmässigt. Moderaterna prioriterar att bekämpa barnfattigdomen i Karlstad. Det är dock viktigt att debatten förs på sakligt sätt så att vi vet vilka åtgärder som är mest effektiva. Vi måste också veta vad det är vi vill bekämpa.


Detta är en fråga som Socialdemokraterna under året försökt lansera som en bärande politisk skiljelinje vilket givetvis inte håller på flera olika sätt. Det som jag tycker är mest fel i deras resonemang är att de i princip enbart talar om relativ fattigdom inte absolut. Problemet med det är att den först och främst mäter inkomstskillnader och inte fattigdom. Den relativa fattigdomen tar enbart hänsyn till hur personer har det ekonomiskt jämfört med andra. Det blir ett mycket märkligt resonemang att någon ska räknas som fattig bara för att grannen har fått ett nytt jobb. Det är en dålig mätmetod om man verkligen vill arbeta för att människor ska få det bättre....

Oavsett relativ eller absolut fattigdom ska vi motverka det och det är i den debatten som jag tycker att Socialdemokraterna tappar förtroende.

I veckan kommer jag tillsammans med Malin L Hall skriva om just detta och jag tycker det är lite smålustigt att sossarna gör det till sin fråga. Tänk om de hade lagt ned en bråkdel av den energi som de lägger ned nu under alla de år de suttit i regeringsställning.

Den fattigaste femtedelen av barnhushållen har ökat sina faktiska inkomster med 22 procent mellan år 1998 och år 2008. Människor har med andra ord inte fått det sämre, utan snarare har alla fått det bättre, men vissa har fått det ännu bättre. Om man istället ser på hur många barn som tillhör familjer som lever under gränsen för att få försörjningsstöd (vilket kan vara ett rimligt sätt att mäta fattigdom i Sverige) minskar glädjande nog denna grupp. Sverige har den näst lägsta inkomstspridningen av samtliga OECD-länder och att andelen absolut fattiga sjunkit från att år1999 ha legat på en nivå runt 13 % till att år 2008 ligga på cirka 5 %. Denna trend är även tydlig beträffande barnfattigdom där antalet barn i hushåll med försörjningsstöd kraftigt minskat sedan mitten av 1990-talet.

Välståndet har ökat för de allra flesta familjer. Ökningen sker dock inte i samma höga takt för alla och några halkar efter. Den största ekonomiska skillnaden finns mellan människor med jobb och människor utan jobb. Det är familjer där vårdnadshavare är fast i långvarigt bidragsberoende som halkar efter. Det finns tyvärr ingen enkel lösning på detta, istället måste vi agera på flera olika nivåer inom flera områden som vi i dag redan gör i Karlstad. För oss är grunden för att lyfta barn ur fattigdom inte bidrag utan istället att ge goda förutsättningar att få jobb och en lön att leva på för familjen. Det är därför centralt att vi för en politik som skapar fler arbetstillfällen så att färre människor står utanför arbetsmarknaden. 
 
Lokalt måste vi aktivt arbeta för att främja etablering av företag så att fler arbetstillfällen skapas och det är något som prioriteras i Karlstad. Vi måste också erbjuda kompetenshöjande insatser såsom yrkesutbildningar som arbetsmarknaden efterfrågar samt erbjuda möjligheten att få gymnasiekompetens för de elever som saknar det. Målet måste vara att människor blir mer anställningsbara. Vi ska också underlätta för familjer att kunna ta jobb som erbjuds genom att ha en flexibel barnomsorg. Arbete är självfallet viktigt och centralt i arbetet med att reducera fattigdom. Men det räcker inte. 


Vi vet att fattigdom är en stor riskfaktor när det gäller andra former av utsatthet. Det behövs med andra ord mer än ekonomiska insatser för att lösa detta allvarliga problem och detta ser vi.  



Det har visserligen skett en enorm förbättring på bara tio år, men varje barn som lever i fattigdom ser vi som ett misslyckande. Det är påfrestande för familjer som inte har råd att göra något extra för sina barn. Att vara fattig är att vara ofri. För barnen i dessa familjer kan det till exempel innebära att inte kunna delta i de fritidsaktiviteter som de önskar. Inte kunna köpa nya kläder. Inte kunna gå på bio eller fika med kompisar på stan. Självklart önskar vi alla ett samhälle där vårdnadshavare har ett arbete som kan försörja familjen och ge det lilla extra till sina barn.


Kommunen gör redan i dag mycket men det kan alltid göras mer för att alla barn ska få ta del av sådant som många av deras kamrater får. Det finns också mer vi kan göra för att hjälpa osynliga barn. Vi anser dock att vi i första hand ska bekämpa barnfattigdomen genom att vi motverkar att människor står utanför arbetsmarknaden. Det är det som vi anser vara mest effektivt. Därmed inte sagt att andra åtgärder inte ska fortsätta utvecklas för familjer som redan i dag har det svårt. Vi ser det som ett fortsatt självklart trygghetsarbete som naturligtvis kan bli ännu bättre.


fredag 11 november 2011

"Vänd ut och in på jantelagen inom dig och se vad du hittar"


...sa hon till oss där vi satt för att lyssna på just hennes budskap vad gäller coachning.

Och vem var då hon? Jo, en kvinna som heter Carin Coach a.k.a Karin Hansdotter Bladh. Jag tillsammans med Malin L Hall var nämligen på hennes releaseparty i går. Hon släppte nämligen sin nya bok: Ja - LAGEN. Som handlar om just coachning... 

Något som slog mig när jag satt och lyssnade på Karin, var hur viktigt det är med positiv energi när man coachar andra människor! Att man sprider en positiv känsla runt sig. Att man förmedlar ett positivt tankesätt (

Att man ser ett halvfullt glas istället för ett halvtomt - (eller hur Aida?:-)... 

Det är något som jag själv alltid försöker tänka på när jag möter andra människor oavsett om jag har en Jagskullealdrigklivitursängendag :). Det är också en av den viktigaste och värdefullaste komplimangen som jag kan få. Att man är just så. 

Carin Coach är en sådan person som jag faktiskt vill ge en sådan komplimang. Hon lyckas med det förmedlandet på ett alldeles underbart sätt!

Så kommer vi till den här f-b jantelagen som Karin egentligen inte ens ville prata om. "Lagen" som har fått så lite utrymme i hennes bok som möjligt för att hon tycker att den sprider som mycket negativ energi runt sig. 

"Är det någon här som träffat på jantelagen?"- frågade hon publiken som samlats runt henne på Elite Stadshotellet i Karlstad?

Jag kunde inte låta bli att vända mig mot Malin och titta på henne. Vi skrattade båda två. Det behövdes inga ord. OM JAG HAR!! - tänkte vi båda. Den lagen har förföljt mig genom livet som en obekväm, sticksig, alldeles för trång polotröja som någon tvingat på mig gång på gång (förklarar i slutet vad det är med mig och stickade polotröjor :)!

Jantelagen eller den svenska avundsjukan som jag gång på gång skrivit om i olika former är något som jag är helt övertygad om, finns inom var och en av oss på olika sätt (precis som Karin var inne på i går kväll). Det är bara det att vi bär den inom oss av olika skäl. En del har den som en slags falsk trygghet. En del har andra tvingat på dig att bära. En del har den bara för att de helt enkelt inte vet bättre.

Jag har genom mitt liv lärt mig att man ska alltid försöka vända allt som är negativt till något positivt. Det finns inget ont som inte har något gott med sig.  

Visst, vänd ut och in på jantelagen inom dig MEN bli också vän med denna fiende. Lär dig förstå den. Lär dig bemöta den. Det är först då som vi kan kväva det onda med det goda. Det är först då vi kan slita av oss den där äckliga förkvävande, sticksiga polotröjan som suttit smetad runt dig så att du knappt får någon luft.

Det är först då som du kan ta ett djupt andetag  och känna dig fri. Det är först då som du kan lämna stafettpinnen vidare och lära andra hur de ska göra. 

Alternativt sträck på dig med ett stort leende på läpparna. Titta på de som ännu inte riktigt är där och tänk: "Jag är framför dig. Jag har mål i livet. Jag går mot dem med bestämda steg"....


Tack Karin för en överraskande härlig kväll. Jag önskar dig verkligen lycka till med alla dina böcker och dina mål i livet!


Oscar Wilde (1854-1900)


PS. Vad är det då med mig och stickade polotröjor då? Jo, det kan jag berätta. Jag kommer i håg det som det var i går och jag kan fortfarande rysa när jag tänker på det:-) 

Jag var runt 6 år. Mamma och jag hade försovit oss. Hon var sen till jobbet. Innan det skulle hon iväg med mig till förskolan (som jag till min stora sorg fått byta till från min helt underbara dagmamma Nanna, som jag saknade oerhört mycket). 

Så snart jag slagit upp ögonen kände jag direkt att jag var febrig och började bli sjuk. Det värkte i kroppen och jag frös.Jag sa dock inget till mamma eftersom hon var så stressad.

Mamma for runt som ett argt bi i lägenheten och gjorde i ordning allt som skulle göras innan vi kunde gå. 

När hon kom in på mitt rum och såg att jag inte ens fått på mig kläder blev hon (om möjligt) än mer stressad. Hon ryckte fram den där fasliga, stickade, tighta polotröjan ur min garderob. Den som jag aldrig riktigt tyckt om. Den som jag gömt under alla andra tröjor på hyllan. Den som jag absolut inte ville ha på mig. Mamma lyssnade inte utan drog den över huvudet på mig (UTAN någon tröja under). Hon sa till mig att vi inte hade tid att tjafsa om kläder utan att jag fick nöja mig med den.

Med början till feber, dåligt humör och en ryggsäck full med negativ energi traskade vi i väg till förskolan som jag absolut inte ville till. Hela den dagen kände jag tröjan stickas, klia och strama runt halsen på mig. Jag mådde pyton och det enda jag kunde tänka på var att få komma hem och ta av mig den där fruktansvärda tröjan.

Ända sedan dess har jag aldrig någonsin klarat av att ha vare sig stickade tröjor eller halsdukar på mig (utan något bomullstyg emellan). Det ryser i hela mig bara jag tänker på det :))

That´s my story

http://marlenekopparklint.blogspot.com/2008/09/tnk-att-hon-str-dr-naken-framfr-dig.html
:P

Vivian...

Vivian...