Marléne L Kopparklint´s blogg!

Viktig information! Är du i riskzonen av att drabbas av jantelagen/mobbning-avundsjuka?

2012-02-14T12:00:00.004+01:00

Har du en eller flera av dessa egenskaper löper du stor risk att bli drabbad av jantelagen - den svenska avundsjukan! Se upp för symptomen som kan följa dig resten av ditt liv:

Skitsnack
Utfrysning
Kränkande särbehandling
Förminskande av dig som person
Man försöker sätta käppar i hjulet för din framgång

...det vill säga olika typer av mobbning...

Smittobärarna är oftast små, envetna, bittra och avundsjuka bakterier som finns på alla plan i samhället och jag vet inte hur många gånger jag ställt mig frågorna eller sagt:

***

- Hur orkar de?

- Vad exakt är det som driver dem?

- De måste ju ha världens taskigaste självkänsla!

- Förstår de inte att det säger en hel del om hur de själva är?

- Slutligen: Osynlige mannen var en serie om en person som hade egenskapen att han kunde göra sig osynlig - vissa verkar tro att de har den egenskapen på riktigt - dags att vakna!

När man ser att andra människor blir utsatt för skitsnack, utfrysning, ja, helt enkelt mobbning - varför finns det då vissa som inte sätter stopp för det utan helt enkelt låter det fortsätta...

Det är tragiskt att ens behöva säga det men det finns alltid en liten klick människor som står för en riktigt dålig kultur som i slutändan gör att andra människor mår dåligt eller helt ofrivilligt måste lägga ned en massa onödig energi på att motverka det. Det man kan trösta sig med är att det är just en LITEN klick människor som står för detta.

Sedan kan man givetvis lägga till alla medlöpare också...

Det man ska komma ihåg om man är en del av denna relativt lilla skara av i själva verket små, osäkra, svaga människor är att det säger väldigt mycket om dig som person. Det skapar också effekter runt dig som du själv kanske egentligen inte förstår konsekvenserna av förrän det är för sent.

Det är nämligen så att i och med att detta oftast pågår inom en mycket liten cirkel och förmodligen bara är en promille av den andra skaran människor som står supportande runt den som är utsatt, så förlorar man själv otroligt mycket status hos den större skaran människor.

Problemet för dessa människor är att de förmodligen inte tänker längre än vad näsan räcker. Hade de tänkt lite längre skulle de förstå att det är bättre att tillhöra den större skaran människor som faktiskt står för den goda kulturen och är är framåtsträvande i stället för den andra lilla klicken som faktiskt är bakåtsträvande och destruktiv i längden.

Det finns mycket att säga i detta ämne och alldeles för många historier/exempel att berätta om men eftersom detta tragiskt nog ständigt finns runt oss och därför inte kommer vara ett avslutat kapitel på långa vägar, kommer det förmodligen dyka upp fler inlägg kring detta. Det är ju faktiskt som så att Jantelagen, är ett ämne som jag finner vara mycket intressant av olika anledningar.

Tillhör du medlöparskaran?

Tänk då på att:

Om man tyst tillåter mobbningen, inte aktivt gör något åt det är det lätt att man själv också blir stämplad som en mobbare.
Det ger dig ett rykte om att du själv har taskig självkänsla, är konflikträdd, opålitlig etc.
Det märks ALLTID och kommer alltid fram om du är en del av en sådan här dålig kultur - de flesta människor ratar sådana här skitsnackar/- mobbningskulturer
Det ger ett dåligt intryck av dig själv
Du får sällan reda på hur illa alla som ser vad du håller på med, tycker om dig. Det kommer dock att märkas när du själv vill komma någon vart att många redan stämplat dig som opålitlig
Du tjänar mer på att tillhöra den större skaran av människor - den goda kulturen
Inte låta dig själv dras med i andra människors taskiga självkänsla, bitterhet, avundsjuka
Medlöperi går ALDRIG obemärkt förbi - fler än vad du tror både ser och hör vad som pågår

Något som är viktigt att tänka på är att om man är ärlig och pålitlig vinner man oftast i längden. Även när personer, som sitter i någon form av maktposition och själva snackar skit (har ett dåligt ledarskap), ska välja vilka de ska ha nära sig väljer de oftast de människor som är pålitliga och ärliga. De är sluga och ser givetvis att dessa personer faktiskt vinner i längden och att de i sin tur har fler personer runt sig än de andra som varit med i den "onda cirkeln"... Skitsnackare väljer helt enkelt bort andra skitsnackare när det väl kommer till kritan därför att de ses som opålitliga. Skitsnackare och medlöpare blir ofta utnyttjade av sluga människor just för att de är "nyttiga idioter".

Vad är det då som driver dessa människor - vad är de gemensamma nämnarna hos dem (inom mobbningskulturer)?

avundsjuka
bitterhet
mindervärdeskomplex
dålig självkänsla

Till dig som valt bort denna dåliga kultur och som vill motverka jantelagen känn dig stärkt av att:

Det faktiskt är ett fåtal människor som blir imponerade av sådant här. Det är ytterst få personer som överhuvudtaget ser det som en triump att trycka ned, plocka bort, snacka skit om en annan människa. De människor som håller på med mobbning - som på ett nästan maniskt sätt bedriver någon slags motkampanj mot en annan människa är INTE osynliga...

De som står tyst bredvid eller på något sätt legitimerar ett sådant beteende kommer tids nog att bli medvetna om att de förlorar stort på det i slutändan. I synnerhet om personen som är utsatt för denna mobbning faktiskt står för något bra och mobbningen i själva verket står för avundsjuka...

Vaccinera dig mot Jantelagen så snart du kan (se till att dina nära och kära får en dos också)!
Preparatet heter: Antijantelagen

"Du vet, det är faktiskt ok att skratta ibland fast man har sorg..."

2012-02-12T11:27:00.035+01:00

Ibland när man har haft motvindar av guds nåde under en längre period av sitt liv blir det lätt att man hamnar i en slags nattsvart sorgebubbla som är svår att ta sig ur. Det känns som om man bär med sig ett megastort betongblock som konstant hänger över bröstet och man släpar och släpar på denna förkvävande klump tills man går i bitar och knappt får luft. Vart man än vänder sig är allt man kan tänka på sådant som bara gör fruktansvärt ont och till slut vill man vill egentligen bara lägga sig ned och skrika. Alternativt bara slå och sparka på boxsäcken till den spricker...

Så har jag känts för mig den senaste månaden...

I torsdags eftermiddag fick jag dock ett samtal från en kollega som sa några kloka ord till mig:

- Du måste tillåta dig att sörja och gråta men du måste också tillåta dig själv att hitta på andra saker mitt uppe i allt - sådant som gör dig gladare. Du vet, det är faktiskt ok att skratta ibland fast man har sorg... (Tack PI:(

Jag tänkte mycket på det han sagt och mitt betongblock blev faktiskt lite lättare...

Det var förmodligen också därför som det kändes helt underbart när jag efter detta samtal höll på att kikna av skratt när jag tänkte på en incident som utspelade sig här hemma nu tidigare i veckan. Jag kom nämligen att tänka på att min käre make faktiskt fick ett litet släpp (eller vad man nu ska kalla det) på en av våra fyrbenta vänner mitt uppe i allt elände...

Gammel - Greta hamnade i skottgluggen (om Greta hade varit människa hade hon varit en blandning mellan Sally och Ulla-Bella, min sekreterare från Solstollarna)...

Tidigare i veckan satt jag nämligen nere vid köksbordet i min "nattsvarta sorgebubbla" och helt ofrivilligt fick jag lyssna på min älsklings lilla föreläsning om hur otroligt pantad Gammel - Greta är. Det var dock inte förrän efter samtalet med min kollega, som jag faktiskt reflekterade över den där situationen.

Jag antar att konstapel Kopparklint a.k.a min älskade make också är ganska trött och sliten efter allt som hänt runtom oss på sistone och på något sätt fick väl Greta ut för detta verbalt...

Just när det hände såg jag inte det roliga i kråksången men eftersom jag av någon anledning lagt vartenda ord han sa på minnet fanns det väl någon mening med det också.

...och för en stund lossnade det där betongblocket och jag kunde andas normalt

Jag vill dela med mig av detta till er eftersom mycket av det jag skrivit senaste veckan varit en del av min sorgeprocess och jag tror faktiskt att detta är det också - fast då kanske mer åt "läkningsprocesshållet" till...

Gammel-Greta är den av hundarna som är äldst och hon har väl aldrig varit "den skarpaste kniven i lådan" av alla våra älsklingar. Hon lallar mest runt i sin egen lilla värld och hela hennes uppenbarelse utstrålar: "Va...? Var det någon som sa något...? Öhh, vart är jag? Jaha, här var jag visst...öhh"

I alla fall hade Fredrik fyllt upp hundarnas vattenskål och först till kvarn att ta sig en slurp var givetvis gammel-Greta. Alla de andra hundarna som också var lika törstiga ställde sig snällt i kö bakom henne.

1. Vivi den ryska prinsessan (som biter alla, utom oss i familjen) med 100 % säkerhet ...

2. Pimpim bowlingklotet som aldrig tar hänsyn till någon någon gång...

3. Tjock - Olga matfreaket nr 1...

Samtliga av våra underverk har gått den hårda skolan och vet att OM de försöker tränga sig före Greta får de lida för det. De får helt enkelt ett rejält gläfs alternativt hugg av henne och då oftast det sistnämnda. Det hör nämligen till sak att Greta inte har jättebra syn så därför kan hon inte bedöma avstånd - när hon gläfsar till blir det oftast en värre historia än hon själv kanske menat från början. Det är också därför som man undviker att ge gammel-Greta någon godbit direkt ur handen. Helst har man en grilltång i högsta hugg om man vill behålla alla fingrarna.

I alla fall så satt jag vid detta tillfälle vid köksbordet och mer eller mindre tomstirrade. Någonstans i bakgrunden hörde jag väl det där välkända slask-smask-slask, slask- och smask-ljudet och vaknade till liv. Greta stod nämligen i godan ro och försökte (med betoning på försökte) slörpa i sig vatten. I min värld lät det både värre och verkade ta längre tid än vad det brukade göra för henne (kan ha något att gör med mitt något förkortade tålamod just nu också).

Kölinjen på de andra hundarna började i alla fall spricka upp och jag såg framför mig vilket liv det skulle bli om någon av dem tappade tålamodet och försökte tränga undan Greta.

Jag reagerade på detta och blev lite smått irriterad. Jag uttryckte uppenbarligen min frustration högt till Fredrik som stod någon meter från mig:

- Men vad i hela friden håller Greta på med? Nu har hon väl ändå satt rekord i drönighet! Vad håller hon på egentligen? Kolla på henne - de andra står ju och väntar medan hon bara står där och lapar i sig vatten som om hon hade all tid i världen.

- Titta på henne älskling, sa jag och pekade mot hallen.

Fredrik tittade mot hallen dit jag pekat, skakade uppgivet på huvudet varefter han direkt hakade på min frustration och gav mig ett utlägg som hette duga där jag satt på min köksstol (och för stunden hade tagit mig ur min nattsvarta sorgebubbla)...

Han pratade med mig ungefär som att jag aldrig hade träffat Greta förut och han förklarade för mig varför situationen ute i hallen såg ut som den gjorde:

- Men snälla Allis - du vet väl att den där hunden är helt värdelös på att dricka?! (sa han och tittade på mig som om jag vore ett UFO:-)

Han fortsatte:

- Du vet ju att det är något allvarligt fel på henne - hon kan ju för f*n inte forma tungan som andra normala hundar kan. Hon fick helt inte med sig det som andra hundar får från början, sa han som om det vore det enklaste konstaterandet i världen

Sedan önskar jag att jag haft en videokamera där han stod och gestikulerande förklarade vidare för mig:

- Det är så här älskling. Gretas tunga är platt medan andra hundar "skålar" sina tungor för att få i sig vatten när de blir törstiga. Hon står därför där och bara doppar sin tunga upp och ner och försöker göra som alla andra hundar men det går inget vidare. En kamel kan dricka ur ett helt badkar på två minuter medan den där ute i hallen inte ens klarar av att dricka ur en fingerborg på samma tid, sa han och pekade ut mot Greta som fortfarande stod och försökte sörpla i sig lite vatten.

Just då satt jag bara och tittade på min älskling när han så pedagogiskt som möjligt försökte svara på min fråga som egentligen inte varit en fråga från början, utan mer ett konstaterande. Just då drog jag inte ens på munnen utan nickade mest instämmande till det han sa för att sedan än en gång återgå till min bubbla.

Det var först senare - i förrgår som jag kom att tänka på allt detta och såg det komiska i det hela...

Det var i alla fall denna ljusglimt mitt uppe i allt elände som jag ville dela med mig av till er.

Kram på er och hoppas ni haft en underbar helg

Månadens tänkvärda ord - Du är inte alltid fri att välja omständigheterna i ditt liv...

2012-02-10T16:13:00.000+01:00

Är tröttheten ett tecken på att man håller på att läka tro?

2012-02-09T15:45:00.001+01:00

...förmodligen är tröttheten en del av läkningsprocessen och för att det helt enkelt varit jobbigt under lång tid...

Det är först nu som man inser hur mycket kraft det egentligen sugit ur mig de här senaste veckorna mamma varit sjuk. Alla dessa timmar, dagar som man faktiskt tillbringat på sjukhuset sedan nyårsafton har satt sina spår.

Om någon skulle fråga mig om jag kan beskriva hur anhörigrummen och salarna på IVA ser ut skulle jag kunna göra det in i minsta detalj. Jag kommer i hur allt ser ut, alla läkarsamtal jag haft, alla sköterskor jag träffat och alla tuffa beslut som jag varit tvungen att fatta.

Varje gång det ringer ett privat nummer på mobilen hugger det fortfarande till inom mig och den där klumpen i halsen ger sig till känna...

Det har varit så många dagar och nätter som jag burit telefonen med mig och den kom att bli den viktigaste ägodelen i mitt liv. Jag var tvungen att ha den nära till hands utifall att någon från sjukhuset eller någon av assistenterna skulle ringt mig för att lämna ett besked om att nu är det dags eller allra värst...

...tyvärr Marléne

Jag hoppas att dessa minnen suddas ut med tiden för det gör bara ont att komma ihåg dem och de känns på något sätt unkna, instängda eller totalt ångestfyllda...

Något som dock inte vill glömma är alla underbara samtal jag haft med mammas assistenter. All den närhet jag haft tillsammans med dem, min man och barnen. På ett mycket speciellt sätt har man bundit ännu starkare band till varandra under denna svåra tid och jag ska alltid minnas och vara rädd om dem.

Mitt uppe i allt elände är det ändå det som gett en styrka och många gånger gjort att man fått lite annat att tänka på...

Trots att det har varit en mycket tung, hemskt och faktiskt en mycket absurd (där man pendlat mellan hopp och förtvivlan) situation har vi funnit minnen och stunder tillsammans som gjort att vi till slut helt enkelt bara suttit och skrattat tillsammans. Det är också något som jag vet att mamma skulle ha velat eftersom hon själv var fylld med humor i sitt liv och egentligen tyckte att man kunde skoja om det mesta.

Allvar utan humor är outhärdligt...

Mer och mer känner jag nu att jag vill att allt ska återgå till det "normala". Jag vill få in mer "ljus" i tillvaron. Samtidigt som jag vet att mycket av ens tankar fortfarande håller sig kvar i allt det det som gör så ont - det kommer att ta tid.

Det är ju också så att även om jag skulle vilja studsa upp och åka in till kontoret så kan jag inte det eftersom min relativt nyopererade fot inte riktigt håller med. Antar att både den och mitt hjärta behöver lite mer tid för att läka. Det är trots allt ett litet friskhetstecken att viljan börjar komma mer och mer - även om orken inte riktigt finns.

Fortfarande känns det som att jag skulle kunna sova en hel vecka i sträck utan problem.

Verkligheten hinner dock i kapp en - den stannar inte upp och väntar. Vissa saker finns det ingen som gör åt en tråkigt nog. Jag var på begravningsbyrån igår och under hela gårdagen byggde jag upp rädsla och ångest inför det. När vi väl var där och under tiden vi satt där gick det faktiskt lättare än jag trodde.

Vi gick igenom allt och satte ett datum för ceremonin som jag faktiskt vill ha så snart som möjligt. Alla mina (som jag också tror var mammas) önskemål gick att lösa och jag tror att det kommer bli bra. Min högsta önskan var dock att få ha hennes begravningsplats så nära mig och min familj som möjligt och jag blev glatt överraskad när jag fick reda på att det gick att lösa.

Lite glädje och en lättnad mitt uppe i all sorg...

I dag är det min älskade makes födelsedag och till den skulle jag vilja försöka få in lite ljus, glädje och kärlek. Det är i sådana här svåra stunder som man inser hur viktiga de nära och kära är och det vill jag visa för honom...

Ett litet steg framåt, en dag i sänder...

Sorgen har många ansikten...

2012-02-07T12:00:00.019+01:00

Det hjälpte att skriva av sig om sorgen jag bär på just nu. Inte minst för att låta fler få reda på vad det varit som inte riktigt stått rätt till den senaste månaden-vad det är som gör att jag kanske inte riktigt är mig lik.

Det var också ganska skönt att skriva på ett sätt som jag kanske inte gjort tidigare även om det var att lämna ut det privata. Nu vet kanske fler vad jag går i genom, man har kanske lite mer tålamod och jag kanske slipper få lika många frågor...

...Varför ser du så sliten ut?

...Hur gick det till?

...Varför är du så tystlåten?

Jag sörjer...

Jag har fått så mycket fina kommentarer både här och på fb. Många har visat sitt stöd i denna svåra stund och det värmer verkligen.

Det var dock en av kommentarerna som jag fäste min blick på lite extra. Den här personen skrev precis det som jag tänkt mycket på dessa dagar och det är också det som gör mig så sorgsen: "Det gör ont att förlora en förälder. En av rötterna bakåt kapas av..."

En av rötterna bakåt kapas av...
***

Så sant och det är precis det som gör mig så ledsen-jag har förlorat en av mina rötter bakåt - den viktigaste av dem alla :(

Nu finns inte mamma längre så att jag kan fråga henne om det som varit bakåt i tiden...

Det gör fortfarande fruktansvärt ont inombords men det känns ändå lite bättre mot igår. Jag vill dock fortfarande helst ligga i sängen, sova, lyssna på ljudböcker och dra täcket över huvudet - slippa tänka på det som gör ont.

Jag försöker göra annat som får mig på andra tankar fast det är svårt. Jag lyckades ändå slå ihjäl några timmar i dag. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle tycka att det var så otroligt givande att göra i ordning och skicka ut mitt dagliga nyhets sms samt skriva minnesanteckningar som jag legat efter med...

Det är väl kanske inte så märkligt att jag känner så eftersom jag faktiskt gjorde något som tog mig ur den nattsvarta sorgebubblan för ett tag - jag sysselsatte mig helt enkelt med något som hör till det mer "normala" och det kändes faktiskt som en lättnad.

Att sörja en närstående som gått bort är en hemsk känsla som man givetvis vill slippa och aldrig någonsin behöva uppleva. Man kan inte styra över hur sorgen ska arta sig och det är många som sagt till mig dessa dagar att jag måste ta den tiden jag behöver. Inte stressa förbi allt för då kommer det i kapp mig en annan gång. Ja, det är så sant men det är också väldigt lätt att just stressa förbi det eftersom det gör så förbaskat ont.

Jag försöker ändå så gott jag kan - låter tiden läka mina sår...

***

Jag har i alla fall börjat tänka på begravningen och på hur mamma skulle velat haft det. Det är givetvis svårt men jag tror i alla fall att jag snappat upp en hel del genom åren som gör att det säkert blir bra. Jag är i alla fall säker på tre saker som ska finnas med - massvis med tulpaner (som mamma älskade), Rod Stewart (mammas favorit) och avslutningsvis ett tal från mig till henne. Det sistnämnda vet jag inte om jag klarar av men jag ska verkligen försöka.

Sedan kanske man kan fråga sig varför jag ska hålla tal? Det enda jag kan säga är att det har sin lilla förklaring men det låter jag dock förbli privat...

Ett litet steg framåt, en dag i sänder...

Det jobbigaste blogginlägget hittills - med sorg i mitt hjärta väljer jag att nu berätta om den svåraste perioden i mitt liv...

2012-02-04T21:37:00.469+01:00

Jag har alltid haft som princip att utelämna mitt privatliv i bloggandet. Väljer dock att bryta den principen nu eftersom jag känner att jag vill skriva om det som jag levt med den senaste månaden. Det kan också ge en förklaring till varför jag den senaste tiden varit och kommer att vara ledsen, nedstämd, frånvarande och kanske inte har samma energi som jag brukar ha.

Det hjälper mig också i min sorg att få skriva om detta...

Jag har nu sorg och jag har också levt i sorg den senaste månaden eftersom min mamma varit svårt sjuk. Det är dock inte första gången jag har sorg för att min mamma blivit sjuk. Hon fick nämligen för 6 år sedan en omfattande hjärnskada efter ett svårt epilepsianfall som inte kunde hävas i tid.

Under den perioden för 6 år sedan pendlade det också mellan hopp och förtvivlan. Under 1 månad trodde inte läkarna att hon överhuvudtaget skulle överleva. Mot alla odds återhämtade hon sig dock men i och med den omfattande och bestående hjärnskadan i de djupa delarna av hennes hjärna, blev hon nästan helt funktionsnedsatt. Hon har sedan dess inte kunnat gå, äta eller tala förutom med hjälp av en pektavla. Hon har haft personliga assistenter dygnet runt. Hon fick dock inte omfattande kognitiva funktionsnedsättningar.

Denna händelse i sig var en stor sorg för mig och som enda barn har det varit en ständig kamp på olika sätt för att min mamma ska ha fått ett så bra liv som möjligt, trots sina funktionsnedsättningar.

Under dessa år har mamma tillsammans med sina underbara personliga assistenter haft ett bra liv där hon själv sagt att hon varit lycklig och nöjd med sin tillvaro. Det har också varit det viktigaste för mig.

Det hade varit en stor sorg om hon levt vidare på detta sätt och inte haft någon livsglädje...

På nyårsnatten nu i år blev mamma dock sjuk än en gång (inte i samma sjukdom dock). Man akutopererade henne och hon hamnade på IVA en kort period men efter några dagar tydde allt på att hon skulle återhämta sig och läkarna var hoppfulla.

Inför trettonhelgen var allt lugnt o stabilt - jag kände mig hoppfull...

Det höll dock inte i sig utan måndagen därpå inträffade oväntade komplikationer som gjorde att mammas liv hängde på en skör tråd. Man ringde in mig till IVA och sa att mamma kommit ned akut till dem från avdelningen.

Jag skulle skynda mig in eftersom läget var kritiskt - de bedömde henne som döende...

När jag kom dit förklarade läkaren för mig att de inte visste vad det berodde på men att hon var såpass dålig att hon förmodligen inte skulle klara sig. Deras enda hopp för att överhuvudtaget försöka rädda hennes var att göra en akutoperation. Jag, min man, våra barn och hennes personliga assistent fick gå in till henne och ta farväl eftersom läkaren inte gav oss några förhoppningar om att hon skulle klara operationen.

Mot alla odds överlevde hon men läget var givetvis fortfarande kritiskt...

Efter den operationen har jag, min man och barnen suttit vak i omgångar både på IVA och avdelningen. Emellanåt gjorde mamma små framsteg och förra veckan fick vi till och med en chock när hon helt plötsligt började tala för första gången på 6 år.

Det rös i mig när en av hennes assistenter ringde mig sent på kvällen och sa att hon hade en person som ville prata med mig...

Det var dock de sista meningarna jag fick höra från mamma - tillfrisknandet höll inte sig. Under den dryga månaden har mamma "gått bort" 4 gånger för mig och varje gång läkarna sagt till mig har vi tagit farväl men varje gång har mamma visat på sin otroliga styrka och livsgnista. Förutom den här sista gången...

Efter ett hjärtstillestånd med återupplivning klarade mammas lilla kropp inte av att återhämta sig...

Samma dag som jag själv opererades och på hennes födelsedag 31/1 (ironiskt nog) blev hon kraftigt försämrad med sin andning. Hennes lungor klarade helt enkelt mer. Jag satt hos henne både direkt efter min operation och sedan senare på kvällen - jag kördes upp till hennes avdelning för att önska henne grattis och senare på kvällen blev jag inringd för att säga farväl eftersom hennes tillstånd snabbt försämrades.

Jag kramade henne och sa allt jag ville säga...

De sista dagarna var hon inte vid medvetande förutom då på hennes födelsedag. Då tittade hon på mig med sina vackra grönbruna ögon när jag sa grattis till henne. Efter det ögonblicket senare på kvällen började dock hennes vandring bort från oss. Läkaren ringde mig runt lunch i fredags och sa att det inte fanns mer att göra för henne - hon var i sitt slutskede. Det var bara att vänta.

Det senaste veckorna som varit fyllda av panik, förtvivlan, rädsla, frustration, känslor av hopp, glädje, ilska byttes direkt mot en stor tung känsla av sorg - det blev så definitivt...

Innerst inne hade jag förstått det men en del av mig hade det inte. Jag hade fortfarande kvar ett litet uns av hopp eftersom mamma ändå "lurat döden" ett antal gånger tidigare och efter att alla läkare räknat ut henne helt. Jag ville inte höra hans ord. Min mamma skulle dö och det fanns inget jag kunde göra åt det. Paniken sköljde över mig. Fast jag egentligen borde varit förberedd på det med tanke på de senaste veckorna mellan hopp och förtvivlan var jag inte det - det har jag inte varit någon av gångerna.

Varje gång har jag blivit förtvivlad - varje gång har mitt hjärta slitits i stycken...

Man kan aldrig förbereda sig på att någon ska gå bort. Man blir aldrig så luttrad att det känns lättare till nästa gång det händer. Det gör lika ont varje gång.

Jag ville inte att hon skulle dö och lämna oss men jag ville heller inte att hon skulle lida. Jag försökte försonas med tanken på att hon vilken timme som helst skulle lämna oss fast det gjorde så fruktansvärt ont. Jag ville inte ha det där hemska samtalet från sjukhuset fast jag visste att det skulle komma.

Hur mycket jag än ville att det inte skulle komma så kom det...

I fredags kl.16.59 kom det. Min älskade mamma hade tagit sitt sista andetag och somnat in - äntligen fick hon ro och lidandet fick ett slut. Jag åkte för sista gången in till sjukhuset och satt hos henne där jag tog ett sista farväl.

Jag har alltid älskat min mamma så otroligt mycket oavsett vad som funnits bakåt i tiden. Det känns också bra att jag sagt det till henne under denna tid jag suttit vid hennes sida. Jag har sagt allt jag velat säga och jag har kramat henne så mycket jag bara kan. Hon har inte bara haft mig och vår lilla familj vid sin sida denna svåra tid utan hon har också haft de personer som kommit att betyda oerhört mycket för henne de senaste åren. Hennes underbara och älskade assistenter har hela tiden funnits där och har inte jag hållit hennes hand har de gjort det. Jag vet att detta betytt mycket för henne och jag älskar dem för att de funnits där och förgyllt hennes tillvaro under så många år.

Nu älskade mamma ska jag avsluta med din favoritdikt som jag skrev när jag gick i sexan - samtidigt som jag vet att det gjorde ont i dig när du läste den första gången så vet jag att den betydde mycket för dig. Jag lovar dig också att jag kommer uppfylla din önskan...

Vila i frid min älskade, finaste mamma - det finns ingen dotter som älskat sin mamma så mycket som jag älskat dig.

Bloggserie: Mobbning del 2 - maktlekar. Jag fick själv vara med och spela "Nasse-poker" när jag gick i sexan...

2012-02-03T15:04:00.002+01:00

Här kommer andra delen i bloggserien om mobbning. Tredje delen kommer handla om vuxenmobbning, kränkande särbehandling...

Det handlar om rent förtryck, mobbning, kränkning att utöva maktlekar. Det kan handla om att vissa unga vill sätta sig själva i någon slags respekt och få status. De unga som sätter detta i system har förmodligen dålig självkänsla och mår inte helt bra av olika anledningar-de tar ut sin egen frustration och sina aggressioner på andra. (Sedan är det förmodligen inte så många men det kan faktiskt också finnas sådan som tycker om att göra andra illa - de får en slags maktberusning av att skada eller kränka andra.) Det kan också handla om att dessa lekar är en del av barn och ungas gruppdynamik - att man vill utmana varandra, att man ska vara modig, hävda sig själv. Det blir en slags tävling, spänningsutmaning där den unge inte riktigt förstår att det är fel.

"Om jag inte kan få uppmärksamhet på rätt sätt så kanske jag kan få annan uppmärksamhet och status genom tvinga fram det hos andra genom att sätta dem i respekt hos mig..."

Maktlekar är inget nytt fenomen utan det förekom även när jag var ung. Jag kommer mycket väl ihåg när vi på rasterna satt inne i klassrummet och spelade "Nasse-poker" som de då hette. Det gick ut på att de två som blev sist kvar fick spela om vem som skulle bli nazist och tortera den andre. Man fick dra varsina kort och vissa av dem symboliserade att man skulle utföra vissa saker på varandra; slå allt man orkade med knuten näve ovanpå den andres hand, gnugga knogarna mot den andres allt man orkade osv. Vår lärare visste att vi höll på med det och gjorde inget för att stoppa det.

En femtonårig pojke förklarar vad som gäller:
- Man kan inte dra sig ur. Man måste ställa upp, annars är man en bangare. Vissa lekar är dumma men jävligt roliga. Man tänker inte på hur allvarligt det är när man är inne i det.

Jag är inte förvånad över att dessa lekar finns eftersom alla människor hanterar ilska, sorg, frustration, utmaningar, att hävda sig själv etc på olika sätt och när det gäller barn och unga har de kanske inte alltid med sig alla rätta "verktyg" och förstår vad som är rätt eller fel. Det kan definitivt göra det svårare om man inte har vuxna runt sig med rätt "kompass". Det kan också försvåra det om man har föräldrar som inte riktigt håller sig a´jour om vad som förekommer/kan förekomma i den unges verklighet samt har en ständig dialog kring det.

Som förälder är man inte alltid medveten om allt som sker kring ens barn men man måste dock ta ansvar och uppdatera sig kontinuerligt. Det är också därför viktigt att bl.a. sådant här lyfts upp i olika forum för då får man ofta en tankeväckare som förälder.

Jag hoppas dock att det inte stannar vid "tankeväckaren" utan att man också som förälder börjar ställa lite frågor och föra en dialog också.

Det som dock förvånar mig är att dessa lekar fortfarande förekommer i så stor utsträckning som de gör runtom på skolorna. Jag ställde en fråga om det fanns på mitt barns skola och fick nästan direkt ett svar om att det gjorde det. De hade själva inte varit med men de hade hört talas om det och gav exempel på vad det var för slags maktlek. Jag fick dock förklara vad maktlekar var och det var efter det som det framkom.

Vi vuxna har alldeles för länge blundat för dessa lekar samtidigt som vi på ett sätt kanske normaliserat dem. Dessa maktlekar har dock genom åren utvecklats till att bli mer brutala i takt med att vårt samhälle blivit hårdare, råare och vardagsvåldet bland ungdomar ökat. Vi ska inte och kan inte blunda för det mer. Maktlekar kan också vara en del av kedja som är mer brutal och uträknad än vad vi kan tro!

För att få bukt med denna problematik är det viktigt att överhuvudtaget lyfta frågan till ens egna barn och deras kompisar eller som lärare, lyfta det i grupp eller enskilt:

1. Ställ en inledande fråga om maktlekar. Förklara begreppet om eleverna inte känner till det.
- Förekommer det lekar på vår skola som kan kallas maktlekar?
Ja, Nej, Kanske Berätta!
2. Om svaret är nej: Ge exempel på någon av lekarna och säg att det finns vissa barn och unga som utsätts för detta och mår dåligt av det men inte vågar säga till.

Därefter måste man verkligen diskutera och värdera vad det innebär och här är det jätteviktigt att man verkligen gör det på rätt sätt och att skolan kopplar in elevhälsovården.

Jag tycker också att man kan sätta upp en tipslåda för att förebygga mobbning. Det är inte alltid alla som törs berätta om vad som händer och kan man då lägga en lapp anonymt att någon blir utsatt är det ett bra sätt att nå fram till de som utsätter eller utsätts för mobbning. Det är dock viktigt att man ständigt informerar om denna tipslåda och uppmuntrar eleverna att använda den - gör den aktiv. Uppmana eleverna att de skriver så utförligt som möjligt vad de sett eller hört och att man namnger de som är inblandade.

Sedan kan vissa tycka att en anonym tipslåda inte är bra eftersom man då får bakbundna händer att agera som personal MEN det är dock bättre än att inga signaler alls går fram och man kan då vara mer uppmärksam.

Exempel på maktlekar:

Gul bil eller Box delivery: När en gul bil kommer slår man sin kompis på armen och säger ”Gul bil” eller ”Box delivery”.

Viking eller Nåd: Två personer slår varandra. Först lekfullt och löst, sedan allt hårdare tills någon ger upp och ber om nåd.

Ryckleken: Du slänger upp handen framför ansiktet på en kille.Om han rycker till har du rätt att slå honom med knytnäven.

Safety eller Dona/Donna: Den som fiser måste snabbt ta tag i ett dörrhandtag och säga ”Safety”. Hinner någon annan före genom att säga ”Dona” eller ”Donna” får han eller hon slå den som har fisit.

Hålla andan: Den som först börjar andas igen blir slagen.

Utmaningen: Ledaren i ett kompisgäng beordrar alla att till exempel kasta sten på en dörrvakt. Om någon vägrar har de andra rätt att slå honom eller henne.

Böghög: Om en kille ramlar eller blir fälld till golvet kastar du dig på honom och skriker ”Böghög”. Andra gör likadant; han som är underst kan bli rejält klämd.

Min kuk: Din kompis frågar: ”Känner du honom?” Om du svarar ”Vem?” blir svaret ”Min kuk”, och så har han rätt att slå dig.

Bögryckleken
En kille formar tummen och pekfingret till en ring och håller handen mot höften. Om någon av de andra killarna tittar på ringen är han ”bög” och blir slagen. Men om någon hinner fram och kan stoppa sitt finger i ringen blir det i stället initiativtagaren som får stryk.

Ryska posten
Traditionell lek med nya, grövre val. Bland annat kan sexuell penetrering ingå. Leken kan vara uppgjord så att en speciell tjej blir utsatt, ibland av flera killar.

Suddgummibögen: Du blir ”bögtestad” när någon gnuggar hårt med ett suddgummi på din hand mellan tummen och pekfingret tills det börjar blöda. Avbryter du eller börjar gråta är du en ”bög”.

Fönsterkross: Glasfönster slås sönder med handen eller med en sten. Den som slår sönder flest fönsterrutor vinner. Används ibland som utmaning för den som vill komma med i ett gäng.

Skola mot skola: Ledarna för två gäng från olika skolor bestämmer mötesplatsen och reglerna för en uppgörelse, till exempel om det är tillåtet med tillhyggen eller om det är knytnävarna som gäller. Fajten filmas och läggs ut på nätet.

Kurragömma med slag: Vanlig kurragömma, men den som upptäcks får flera slag på armarna.

Nadish eller Slavleken: En person utses till härskare. De andra blir härskarens slavar, och om de inte lyder och tjänar sin herre blir de slagna eller utstötta. Vissa uppdrag är oförargliga, andra förnedrande, våldsamma eller kriminella. Det är nästan alltid de med hög status som blir härskare.

Olli: Alla slår mot en vägg. Den som inte hinner, blir slagen av alla de andra under femton sekunder.

Slutligen - förekommer det några maktlekar på din skola? Vet du som förälder om det förekommer på ditt barns skola? Vad kan du göra åt det?

Bloggserie: Mobbning del 1 - nätmobbning

2012-02-02T11:08:00.000+01:00

Jag kommer de närmaste blogginläggen ta upp olika former av mobbning. Jag har tidigare skrivit ämnet – orsak och verkan, hur man förebygger det eller hur det är att själv vara offer.

Detta inlägg kommer handla om nätmobbning och nästa inlägg i ämnet kommer att handla om maktlekar som förmodligen förekommer på alla skolor - även den där ditt barn går. Hur ser barnen på det själva? Hur upptäcker man det som vuxen?

Hur går det då till med nätmobbning eller för den delen mobilmobbning som jag också skulle vilja väva in i detta ämne? Det är när man med hjälp av ny teknik som datorer, tv-spel, mobiltelefoner - chatrooms, grupper på facebook, MSN, bloggar etc trakasserar eller kränker någon annan - oftast med skrivna ord. Det är genom dessa verktyg och kanaler som det idag på enkla sätt förekommer och denna form av mobbning vara ännu värre än den "vanliga" – (”öga mot öga”-mobbning).

Den som blir utsatt för nätmobbning har ingen fristad och man kan jämföra det med anonyma hatbrev som skickas till en person i tid och otid. Det är problematiskt att få fatt i förövarna eftersom man kan skydda sig bakom anonymiteten. Man tar sig friheter som man inte skulle komma på att göra ”öga mot öga”. Studier visar också att denna typ av mobbning blir alltmer vanligt. Det finns dock något som oroar mig än mer. Det är normaliseringsprocessen som många barn och ungdomar genomgått dvs. det har blivit så vanligt att man knappt reagerar på det när det förekommer.

Information sprids med förstörda liv i sina spår och den är svår att få bort...

Jag kan inte nog många gånger trycka på hur viktigt det är att man tänker på vad man lägger ut på nätet. Som vuxen förebild är det än mer viktigt att man tänker på detta.

Barn gör inte som vuxna säger – barn gör som vuxna gör…

Det är jätteviktigt att man som förälder för en dialog med sitt/sina barn och det är aldrig för sent att ta upp det. Helst ska man ta ett samtal med dem den dagen de börjar sitta framför datorn. Vad de kan lägga ut. Skillnaden mellan privat och personligt. Visa intresse för vilka sajter de besöker. Det är dock sällan någon idé att förbjuda dem att besöka vissa sajter - bättre är att föra en dialog om hur de ska bete sig när de är där och vad det är för olika sidor. Givetvis ska man anpassa innehållet efter ålder och mognad.
*

Anna Frisén, professor i psykologi – (också nationell samordnare som ingår i ett nätverk med cybermobbningsforskare på uppdrag av Samhällsvetenskapliga fakulteten) brukar tala om att man som regel i England lär ut tre viktiga budskap till alla skolbarn:

***

Zip it – lämna inte ut information

Block it – blockera kontakter

Flag it – berätta för vuxna

Barn/ungdomar/vuxna:

• Var restriktiv med vad du lägger ut på nätet. Undvik att lägga ut personuppgifter som gör att du kan spåras.

• Lägg inte ut bilder på personer om du inte tycker att de är okej. Tänk - skulle det vara okej att sätta upp den här bilden på en busskur? Om inte - lägg inte heller ut den på nätet
Föräldrar:

• Placera datorn i vardagsrummet där alla andra i familjen finns tills barnet är tillräckligt gammal att ha en egen.

• Varför webbkamera när barnen ändå chattar mest med sina kamrater som de ändå träffar i verkliga livet.

• Uppmuntra dialog. Om barn ser något otäckt på tv är det naturligt att prata med dem om det. På nätet finns betydligt mer ocensurerade saker att se, så prata också om det.

• Ge dig ut på nätet och besök de sajter barnen besöker för att förstå vad som finns och hur det går till.

Inte en helt vanlig månad direkt

2012-02-01T23:11:00.001+01:00

Den senaste månaden har varit mer än kaotisk och det har nog förmodligen varit den mest omvälvande perioden i mitt liv. En dag kommer jag kanske skriva och berätta om det eller så gör jag det inte. En del vet och en del kan nog förmodligen räkna ut med tanke på mitt inlägg om att vara anhörig i livets svåraste stund.

Ovanpå allt detta har jag också äntligen opererat min stackars fot som jag gjorde illa i somras. Detta innebär att jag har hela 6-8 veckor framför mig med gips och kryckor. Inte så kul men vad ska man göra när man har maximalt med otur.

Med tanke på allt detta som finns runt mig just nu kan man givetvis inte låta bli att fundera på varför det periodvis blir så här ibland i livet? Det är inte för inte som man brukar säga att en olycka kommer sällan ensam. Så är det faktiskt och man får helt enkelt försöka hantera situationen så gott man kan och efter sin förmåga.

Det är inte det man tänker

utan det man gör som

kan förändra tillvaron...

Det är inte alltid det man gör

som kan förändra tillvaron

tillvaron förändrar dig bara...

Även om du önskar

att den inte gjorde det...

Ordförande har ordet: Reflektioner efter förra veckans vård- och omsorgsnämnd

2012-01-30T12:52:00.001+01:00

Efter förra veckans nämnd var det givetvis en del av frågorna som diskuterades lite extra. Förlängningen av entrepenadavtalet som Carema har på Åsbacka och Sveagatan, upphandlingen av vissa delar inom handikappomsorgen samt den ständiga debatten om meddelarfrihet var några av dessa frågor.

Ärende: Förlängning av entrepenadavtal Åsbacka och Sveagatan
Beslut: Carema får driva Åsbacka och Sveagatan ett år till. Entreprenadavtalet med Carema för vårdboendena Sveagatan och Åsbacka går ut den 28 februari 2013. Avtalet kan förlängas i maximalt två år med ett år i taget. Alternativen till en förlängning är att göra en ny upphandling eller att återta verksamheten i kommunal regi. Förvaltningen har ett väl utvecklat samarbete med Carema och ser ingen anledning att avbryta detta. Socialdemokraterna och vänsterpartiet föreslog att avtalet inte ska förlängas utan att verksamheterna ska övergå i kommunal regi igen. Ärende avgjordes genom omröstning.

Beslut: Entreprenadavtalet med Carema äldreomsorg för att driva Åsbacka och Sveagatan förlängs med ett år till och med den 28 februari 2014.

Kommentar: Majoriteten såg ingen anledning till att inte förlänga avtalet eftersom Carema har varit god samarbetspartner under många år och är omtyckta av våra kunder här i Karlstad. Dessa verksamheter har precis som våra egna, också granskats utifrån kraven på kvalitet, dokumentation och genomförandeplaner och det finns inget som pekar på att det skulle vara några fler brister där än i någon av våra andra verksamheter. Det finns heller inget som tyder på att kunderna skulle vara missnöjda enligt de undersökningar som gjorts. Därför tyckte vi att det absolut inte fanns några skäl till varför vi inte skulle förlänga avtalet eftersom vi tidigare gjort på detta sätt. Det skulle också kännas lite som att vi skulle särbehandla Carema här i Karlstad på grund av det som stått i media kring andra kommuner och det känns inte rättvist. De har dessutom nu på eget initiativ för in meddelarfrihet i företaget samt slopat hela sitt bonussystem som kritiserats mycket under hösten.

Ärende: Motion om rätt till meddelarfrihet vid upphandlingar

Vård- och omsorgsnämnden har fått möjlighet att yttra sig över motionen Inför rätt till meddelarfrihet vid upphandlingar. Vård- och omsorgsnämnden var inte enig kring hur motionen ska besvaras. Majoriteten anser att motionen ska avslås i avvaktan på att regeringen fattar beslut i frågan. Socialdemokraterna och vänsterpartiet anser att motionen ska bifallas. Ärendet avgjordes genom omröstning. Det slutgiltiga beslutet kommer att fattas av kommunfullmäktige.

Beslut: Vård- och omsorgsnämnden föreslår att motionen ska avslås i avvaktan på regeringsbeslut.

Kommentar: Det blev en liten debatt i nämnden kring detta ärende och jag tyckte inte riktigt att (S) argument höll hela vägen. Vi har ju också tidigare debatterat frågan, senast i KF och vi vidhåller våra argument till varför vi inte ska införa meddelarfrihet vid upphandlingar. De viktigaste argumenten som vi framhåller är att alla som idag arbetar inom vård och omsorg är enligt lag skyldiga att anmäla missförhållanden när kund far illa eller riskerar att fara illa enligt Lex-Sara. Man kan även göra en sådan anmälan anonymt och man behöver inte gå via det egna ledet för att göra den utan man kan göra det via kommunen. Man kan också alltid göra anonyma anmälningar om missförhållanden direkt till socialstyrelsen. (Med hänvisning till detta tycker jag att (S) argument faller).

Att införa meddelarfrihet på det sätt som som (S) vill är heller inte helt säkert. Det är en mycket komplex fråga och det fick de också själva erfara när de satt i regeringsställning när de lade ut det på remiss - där fick vissa förslag dras tillbaka på grund av mycket hård kritik från flera olika remissinstanser.

Vi vill inte invagga personal i någon falsk trygghet med att införa meddelarfrihet. Det finns en risk med det att en arbetstagare tror att han är skyddad men i praktiken inte är det (avtalsvillkor mellan kommunen och en entrepenör kan inte medföra samma skydd för en anställd inom kommunen som för en anställd hos en privat utförare. Detta är omöjligt eftersom brott mot efterforskningsförbudet är straffsanktionerat). Meddelarfrihet som stödjer sig på ett avtal är mycket svagare än det som följer grundlagen.

Det är konstigt att (S) driver denna fråga överhuvudtaget eftersom den dels är så komplex och dels för att de själva aldrig någonsin skrivit in det i några avtal tidigare...

Vi har Lex-Sara som ska vara en trygghet för våra kunder och våra medarbetare och jag har aldrig hört talas om att någon fått repressalier för att göra en sådan anmälan.

Ärende: Upphandlingen av vissa delar inom handikappomsorgen
Beslut: Vård- och omsorgsnämnden beslutade att Frösunda LSS AB ska antas som utförare för de gruppbostäder som ingår i upphandlingen; Västeräng, Berghaga, Andstigen och Snäppvägen. Nämnden beslutade också att daglig verksamhet och servicebostäder inte ska läggas ut på entreprenad. Utvärderingen av upphandlingen visade att det skulle innebära oförändrade eller högre kostnader att lägga ut dessa verksamheter på entreprenad. Avtalsstarten är planerad till den 1 oktober 2012. Information om beslutet har gått ut till kunder, anhöriga och personal.

Socialdemokraterna deltog inte i beslutet och vänsterpartiet röstade emot med hänvisning till att man anser att vård och omsorg inte ska läggas ut på entreprenad alls.

Kommentar: Varför valde vi att endast lägga ut gruppbostäder? Ja, det handlar om att utvärderingen tydde på endera oförändrade eller högre kostnader inom de andra verksmaheterna (serviceboende och daglig verksamhet). Det skulle då inneburit en ojämn nivå på den service som levereras till våra kunder vilket inte är bra. Vi har som målsättning att det ska vara en så jämn och likvärdig kvalitetsnivå inom hela handikappomsorgen (oavsett om det drivs i kommunal eller privat regi).

När det gäller hela detta ärende måste jag säga att jag blev mycket förvånad över att (S) valde att inte delta i beslutet. De har varit med i hela processen från början till slut och de skriver själva i sitt kommunala handlingsprogram hur viktigt det är med valfrihet och ett brett utbud av utförare?! Mycket märkligt resonemang där man också skickar konstiga signaler till de entrepenörer som de själva tidigare skrivit avtal med och när de tidigare alltid talat om hur viktigt och bra det är med flera olika utförare och valfrihet... Det går helt emot min föregångares tänk kring dessa frågor men jag antar att det finns mycket skilda åsikter kring detta inom (S).