Jag vill önska en riktigt God Jul och skicka många varma kramar till er alla!
Julen är till för barnen men det är inte alla barn som får en fridfull och glädjande jul. Alltför många barn får vara med om elände kring julhelgen.
***
De får uppleva föräldrar eller andra vuxna som blir fulla. De får höra skrik, se slagsmål, känna rädsla och maktlöshet. De får leva i otrygghet och ensamhet. De får vara med om saker ett barn aldrig någonsin ska behöva uppleva under sin uppväxt.
***
Jag vill väcka en tanke för alla barn som inte har det så lätt under juletid. Barn till föräldrar som har missbruksproblem och/eller psykiskt sjukdom. Dessa barn ska inte ska vara osynliga. Vi måste alla hjälpa till med att se dem. Vi måste försöka få dem att känna att de inte är ensamma. Jag vill uppmana alla att vara extra uppmärksamma nu under julhelgen. Omtanke, ord, meningar kan göra skillnad.
***
De får uppleva föräldrar eller andra vuxna som blir fulla. De får höra skrik, se slagsmål, känna rädsla och maktlöshet. De får leva i otrygghet och ensamhet. De får vara med om saker ett barn aldrig någonsin ska behöva uppleva under sin uppväxt.
***
Jag vill väcka en tanke för alla barn som inte har det så lätt under juletid. Barn till föräldrar som har missbruksproblem och/eller psykiskt sjukdom. Dessa barn ska inte ska vara osynliga. Vi måste alla hjälpa till med att se dem. Vi måste försöka få dem att känna att de inte är ensamma. Jag vill uppmana alla att vara extra uppmärksamma nu under julhelgen. Omtanke, ord, meningar kan göra skillnad.
En julberättelse tillägnad de osynliga barnen...
"Flickan slog upp ögonen. Det var julaftonsmorgon. Hon låg kvar i sin säng och tittade på sin mamma som sov bredvid henne. Hon knuffade lite på hennes axel och viskade ”Mamma, vakna. Det är julafton.” Hennes mamma sov tungt.
Flickan satte sig på sängkanten och tog på sig sina små tofflor som stod på golvet nedanför. Hon gick in till vardagsrummet där julgranen stod prydligt uppklädd. Flickan gick fram och skruvade på en av lamporna. Hon stod hon kvar en stund beundrande. Det pirrade i magen på henne av förväntan. Flickan som andra barn såg fram emot, julklappar, tomten, Kalle Anka och julefrid.
Hon gick vidare in till sina föräldrar sovrum. Hennes pappa låg i sängen och sov djupt. Hon gick fram till honom och strök honom över kinden. Han såg så snäll ut där han låg.
Där den lilla flickan stod framför sin pappa, försökte hon tränga bort de hemska minnena från gårdagskvällen. Uppesittarkvällen hade förvandlats till en mardröm för deras lilla familj.
Hon satte sig intill honom och drog upp benen framför sig. Hon lade armarna runt sina ben och sjönk ned med huvudet mot sina knän. Flickan kunde inte tränga bort, hur mycket hon än försökte. Flickan snyftade tyst i sin ensamhet, i väntan på att någon av hennes föräldrar skulle vakna.
Bilderna från gårdagen började kom upp framför henne ögon…
Tillsammans med sin mamma hade hon klätt julgranen. Hennes pappa hade suttit bredvid i soffan och tittat på tv. Han drack vuxendricka. Flickan tyckte inte om att han gjorde det, men hon tröstade sig med att hennes mamma lovat henne att hon i alla fall inte skulle dricka denna jul.
Löftet blev dock kortvarigt…
Efter ett par timmar hade den mysiga uppesittarkvällen förvandlats till en mardröm som så många gånger tidigare.
Det fanns tre stadier. Det första var när de båda föräldrarna började tjafsa lite smått med varandra, men ändå lade band på sig när flickan fanns där. Det andra stadiet var mer högljutt och med diskussioner som flickan överhuvudtaget inte förstod. Det var på detta stadium hon blev ombedd att gå och lägga sig och hon gjorde som hon blev tillsagd, fast hon egentligen inte ville.
Flickan ville inte tappa kontrollen…
Hon låg klarvaken i sin säng och lyssnade. Hon väntade. När de rätta ljuden hördes, visste hon att det rörde sig om sekunder, då var hon tvungen att vara snabb.
Det tredje och sista stadiet – slagen, sparkarna, skriken och söndertrasade saker. Det var det värsta stadiet, men det "viktigaste" för flickan. När de "rätta" ljuden lydde fick hon skynda sig. Hon var tvungen att hinna - ställa sig emellan, få dem sluta. Hennes roll i det hela, var avgörande för det fortsatta händelseförloppet.
Denna gång hade hon dock inte räckt till...
Hon hann inte hjälpa till, hon hann inte förhindra. Det gick för fort och innan hon hunnit dit hade det redan hänt. Flickans mamma hade legat på sin säng och gråtit. Hon hade ett mörkrött märke som sträckte sig från käkbenet upp till ögonbrynet. Det hade redan börjat svullna.
Kvinnan bad sin dotter lägga sig bredvid henne: ”Snälla gumman, lägg dig här och krama mig. Jag är så rädd.” Hon pratade osammanhängande och det luktade vuxendricka om henne. Flickan kunde inte lägga sig bredvid sin mamma, inte än.
Hon var tvungen att få tillbaks kontrollen hon förlorat…
Hon var tvungen att se efter hur det var med sin pappa. Hon slet sig loss ur sin mors grepp och rusade vidare in i vardags rummet. Hon såg hon sin pappa ligga på golvet. Han arm var uppskuren av de krossade glaskulorna från granen som låg vällt vid sidan av honom.
Mannen grät och tittade ursäktande på sin dotter: ”Förlåt, jag kunde inte stå emot längre. Hon var galen. Hon flög på mig och klöste mig i ansiktet. Jag var tvungen, förlåt.” Flickan lyssnade på vad han sa och försökte förstå. Hon hjälpte sin pappa upp och ledde honom till soffan. Blodspåren följde dem över golvet. Hon sprang för att hämta en handduk. Mannen såg skamset upp på sin lilla dotter där hon stod framför honom och lindade hans arm. Han tänkte tyst att detta inte var något liv för en åttaåring. Han såg på hennes målmedvetenhet att hjälpa till, ta hand om och han önskade att han kunde ge henne ett bättre liv än detta.
Flickan gick in i sovrummet till sin mamma som somnat, hon ruskade om henne och bad henne följa med in till sitt rum och sova. Hon visste att hennes mamma inte kunde ligga kvar där hon låg - då skulle farliga fortsätta.
Efter hon bäddat ned både sin mamma och pappa i varsina sängar gick hon tillbaks till vardagsrummet. Hon gick fram till julgranen och kämpade med att resa upp den. Hon tog fram en pall och hängde tillbaks de kulor som var hela och rättade till ljusen. Det var viktigt för henne att det inte skulle synas vad som hänt. Hon hämtade disktrasa och papper för att torka bort blodet från julklapparna och golvet.
Hon plockade bort alla bevis som fanns på att det blivit som så många jular tidigare…
Flickan trodde att om det inte syntes, kanske de inte heller skulle tänka på det så mycket. De skulle kunna återgå till det vanliga och få en lugn, mysig julafton-utan vuxendricka.
Så fort de vaknade, skulle flickan få dem att lova - än en gång...
Trots sin unga ålder hade hon fått lära sig att löften ofta bröts - det var bara ord utan mening. För flickan gav dock löftet ett hopp för stunden. Ett hopp om att få en glädjefull jul. En jul som alla hennes vänner hade tillsammans med sina föräldrar. En jul som man alltid såg på tv att familjer hade. En jul som man i skolan pratade om att man skulle ha.
En jul där flickan inte behövde vara förälder åt sina föräldrar…"
Ett oskyldigt hjärta är en ömtålig sak och ett brustet löfte, kan få det att brista.
- Edward George Bulwer-Lytton
Flickan satte sig på sängkanten och tog på sig sina små tofflor som stod på golvet nedanför. Hon gick in till vardagsrummet där julgranen stod prydligt uppklädd. Flickan gick fram och skruvade på en av lamporna. Hon stod hon kvar en stund beundrande. Det pirrade i magen på henne av förväntan. Flickan som andra barn såg fram emot, julklappar, tomten, Kalle Anka och julefrid.
Hon gick vidare in till sina föräldrar sovrum. Hennes pappa låg i sängen och sov djupt. Hon gick fram till honom och strök honom över kinden. Han såg så snäll ut där han låg.
Där den lilla flickan stod framför sin pappa, försökte hon tränga bort de hemska minnena från gårdagskvällen. Uppesittarkvällen hade förvandlats till en mardröm för deras lilla familj.
Hon satte sig intill honom och drog upp benen framför sig. Hon lade armarna runt sina ben och sjönk ned med huvudet mot sina knän. Flickan kunde inte tränga bort, hur mycket hon än försökte. Flickan snyftade tyst i sin ensamhet, i väntan på att någon av hennes föräldrar skulle vakna.
Bilderna från gårdagen började kom upp framför henne ögon…
Tillsammans med sin mamma hade hon klätt julgranen. Hennes pappa hade suttit bredvid i soffan och tittat på tv. Han drack vuxendricka. Flickan tyckte inte om att han gjorde det, men hon tröstade sig med att hennes mamma lovat henne att hon i alla fall inte skulle dricka denna jul.
Löftet blev dock kortvarigt…
Efter ett par timmar hade den mysiga uppesittarkvällen förvandlats till en mardröm som så många gånger tidigare.
Det fanns tre stadier. Det första var när de båda föräldrarna började tjafsa lite smått med varandra, men ändå lade band på sig när flickan fanns där. Det andra stadiet var mer högljutt och med diskussioner som flickan överhuvudtaget inte förstod. Det var på detta stadium hon blev ombedd att gå och lägga sig och hon gjorde som hon blev tillsagd, fast hon egentligen inte ville.
Flickan ville inte tappa kontrollen…
Hon låg klarvaken i sin säng och lyssnade. Hon väntade. När de rätta ljuden hördes, visste hon att det rörde sig om sekunder, då var hon tvungen att vara snabb.
Det tredje och sista stadiet – slagen, sparkarna, skriken och söndertrasade saker. Det var det värsta stadiet, men det "viktigaste" för flickan. När de "rätta" ljuden lydde fick hon skynda sig. Hon var tvungen att hinna - ställa sig emellan, få dem sluta. Hennes roll i det hela, var avgörande för det fortsatta händelseförloppet.
Denna gång hade hon dock inte räckt till...
Hon hann inte hjälpa till, hon hann inte förhindra. Det gick för fort och innan hon hunnit dit hade det redan hänt. Flickans mamma hade legat på sin säng och gråtit. Hon hade ett mörkrött märke som sträckte sig från käkbenet upp till ögonbrynet. Det hade redan börjat svullna.
Kvinnan bad sin dotter lägga sig bredvid henne: ”Snälla gumman, lägg dig här och krama mig. Jag är så rädd.” Hon pratade osammanhängande och det luktade vuxendricka om henne. Flickan kunde inte lägga sig bredvid sin mamma, inte än.
Hon var tvungen att få tillbaks kontrollen hon förlorat…
Hon var tvungen att se efter hur det var med sin pappa. Hon slet sig loss ur sin mors grepp och rusade vidare in i vardags rummet. Hon såg hon sin pappa ligga på golvet. Han arm var uppskuren av de krossade glaskulorna från granen som låg vällt vid sidan av honom.
Mannen grät och tittade ursäktande på sin dotter: ”Förlåt, jag kunde inte stå emot längre. Hon var galen. Hon flög på mig och klöste mig i ansiktet. Jag var tvungen, förlåt.” Flickan lyssnade på vad han sa och försökte förstå. Hon hjälpte sin pappa upp och ledde honom till soffan. Blodspåren följde dem över golvet. Hon sprang för att hämta en handduk. Mannen såg skamset upp på sin lilla dotter där hon stod framför honom och lindade hans arm. Han tänkte tyst att detta inte var något liv för en åttaåring. Han såg på hennes målmedvetenhet att hjälpa till, ta hand om och han önskade att han kunde ge henne ett bättre liv än detta.
Flickan gick in i sovrummet till sin mamma som somnat, hon ruskade om henne och bad henne följa med in till sitt rum och sova. Hon visste att hennes mamma inte kunde ligga kvar där hon låg - då skulle farliga fortsätta.
Efter hon bäddat ned både sin mamma och pappa i varsina sängar gick hon tillbaks till vardagsrummet. Hon gick fram till julgranen och kämpade med att resa upp den. Hon tog fram en pall och hängde tillbaks de kulor som var hela och rättade till ljusen. Det var viktigt för henne att det inte skulle synas vad som hänt. Hon hämtade disktrasa och papper för att torka bort blodet från julklapparna och golvet.
Hon plockade bort alla bevis som fanns på att det blivit som så många jular tidigare…
Flickan trodde att om det inte syntes, kanske de inte heller skulle tänka på det så mycket. De skulle kunna återgå till det vanliga och få en lugn, mysig julafton-utan vuxendricka.
Så fort de vaknade, skulle flickan få dem att lova - än en gång...
Trots sin unga ålder hade hon fått lära sig att löften ofta bröts - det var bara ord utan mening. För flickan gav dock löftet ett hopp för stunden. Ett hopp om att få en glädjefull jul. En jul som alla hennes vänner hade tillsammans med sina föräldrar. En jul som man alltid såg på tv att familjer hade. En jul som man i skolan pratade om att man skulle ha.
En jul där flickan inte behövde vara förälder åt sina föräldrar…"
Ett oskyldigt hjärta är en ömtålig sak och ett brustet löfte, kan få det att brista.
- Edward George Bulwer-Lytton
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaÄr detta ifrån din egen barndom eller vad citerar du, det berörde mig så starkt.
SvaraRaderaJag har försökt besvara din fråga med ett nytt inlägg. Tack för din kommentar!
SvaraRadera