Hemlös, bostadslös - utsatt. Det är allas ansvar!

Efter att jag tidigare under flera år arbetat med hemlösa och de mest utsattas situation i Karlstads kommun, reagerar jag alltid när debatten om hemlöshet dyker upp med jämna mellanrum. Människor som lever i hemlöshet skiljer sig på många sätt från andra medborgargrupper men det som sällan lyfts är att det är en ”tyst” grupp. Man talar ofta om ett samhällsproblem som måste lösas.

Frågan är vad som egentligen händer efter den frågan ställts?

De hemlösas egen talan förs sällan fram. Det är också svårt att nå fram till dem om man inte har byggt upp ett förtroende och det finns en kontinuitet i arbetet med dem. Oftast finns det en intern samhörighet de hemlösa sinsemellan men om man bygger upp en ett bra arbete runt dem och fortlöpande har en dialog, lyssnar på dem, så sprider sig detta mellan dem och det är då lättare att få förtroende hos dem. Det krävs dock kompetens och fingertoppskänsla. Många av dessa utsatta människor har tappat allt förtroende för samhället. De tycker att de gång på gång har blivit svikna av samhället.

Många gånger med all rätt…

Att arbeta med hemlöshet är komplicerat och tidskrävande. Man måste räkna med att mycket tid går åt till att bygga upp ett förtroende. När jag arbetade ute på fältet mötte man heller inte samma personer hela tiden. Det tillkom nya eller vissa försvann av olika anledningar. Man fick många gånger börja om från början.

Det tog tid att komma intill dem och bli accepterad...

Det tog tid innan man kunde börja prata och det behövdes inte mycket för att förtroendet skulle raseras. Under denna period gjorde jag flertalet intervjuer med vissa av dem och fick ta del av deras historia. Jag startade också upp fokusgrupper eller som vi kallade det ”idémöten” med dem där de själva fick uttrycka sina idéer på hur deras liv skulle kunna förändras och hur vi i kommunen skulle kunna bidra till detta.

En dag i veckan byttes deras ”vanliga” utsatta levnadstid ut mot delaktighet, reflektivt lyssnande och gemenskap i något helt annat mot vad de var vana vid.

Jag förde protokoll vid varje möte och tog med det de sa. Jag sammanställde intervjuerna och fick en bild av deras bakgrund. Det som var unikt med detta arbete var att deras ord blev hörda på högsta nivå. Protokollet skickades vidare och lästes av nämnder, kommunfullmäktige, kommunstyrelsemedlemmar m.fl. Deras röster blev helt plötsligt hörda. De fick tillbaka lite av sin identitet. De fick för en gång skull vara delaktiga i vad som hände kring dem.

De blev synliga...

Att arbeta med utsatta människor - hemlöshet är oerhört viktigt i vårt samhälle. Vi måste ta tag i det. Vi får inte blunda. Jag anser att A och O i detta arbete är uppsökande verksamhet för att bygga upp ett förtroende, kartlägga situationen i varje kommun och börja bygga nätverk (socialtjänst, primärvård, polis, anhöriga, frivilliga organisationer etc.). Om målgruppen är delaktig från början är mycket vunnet. Det är då lättare att uppnå ett förändringsarbete som leder till att hemlösheten minskar.

http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19800620.HTM

Jag tror inte på lösningar med härbärgen och korttidsboenden måste vara ett första steg på en trappa som leder till något annat...

Det löser bara situationen kortsiktigt och möjliggör ett fortsatt destruktivt och ovärdigt leverne. Man måste arbeta på en individnivå, utifrån varje enskild människas förutsättningar. Man måste jobba mer med empowerment och evidensbaserade metoder som leder fram till en bättre levnadssituation med bl.a. egen försörjning, minskat missbruk. Man måste genom uppsökande verksamhet och kartläggning skaffa sig ökad kunskap om målgruppens behov av insatser. Genom att handleda och på andra sätt stödja den här gruppen människor skapas ett engagemang och man finner vägar som förbättrar deras situation.

Det är viktigt att den här gruppen av människor själva är med och formar insatser/aktiviteter runt dem i syfte om att stärka och främja istället för att osynliggöra och stjälpa...

Kommunerna får inte blunda för detta samhällsproblem. Det finns hemlösa och bostadslösa överallt i mindre och större utsträckning. Det är ett faktum. Frågan är hur vi förtroendevalda väljer att arbeta för att synliggöra problematiken.

Hur vi låter deras röster få bli hörda?

Här är det precis som med det polisiära arbetet och brottsstatistik. Ju fler som arbetar ute med uppsökande verksamhet - ju fler ”stenar” lyfter man på och desto mer synliggörs. Om man inte lyfter på stenar - inte synliggör, inte skapar delaktighet, bygger nätverk, blir det i slutändan enorma kostnader för kommunerna. Då går människor runt, runt, runt i systemet. Det blir ineffektivt och man bygger upp en känsla av hopplöshet både hos personal som arbetar med det och hos de som är utsatta. Här finns det mycket att arbeta med och jag är helt övertygad om att alla kan komma tillbaks in i samhället. Få tillbaks sin identitet. Jag har sett att det fungerar!

Jag bär fortfarande med mig deras berättelser i mina tankar. Det som många kanske inte inser är att många av dem som lever i hemlöshet har varit som vilken annan av oss...

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_goteborg?title=krafttag_mot_fattigdom&videoid=1100653
http://kentpersson.wordpress.com/2010/10/25/bekampandet-av-fattigdom-och-hemlosheten-maste-okas/