lördag 16 oktober 2010

Stor sorg...

Mina tankar går direkt till de anhöriga som får mottaga det tragiska beskedet om att en svensk soldat stupat i Afghanistan. Det gör ont i mitt hjärta.

Ett dödsbesked är något som man önskar att ingen någonsin ska behöva vara med om.

Även om det inträffade är oerhört tragiskt och man i det ögonblick man läser om det tänker: "måste vi vara där.", "ta hem våra styrkor", vet jag att det arbete som tjänstgörande kvinnor och män utför i Afghanistan och på andra platser i världen, är oerhört viktigt.

Det är en uppoffring och stora risker som de utsätter sig för i syfte att hjälpa andra människor. Det som hänt rör upp många känslor inombords och har man eller har haft en anhörig som varit på utlandstjänst, då vet man vilka känslor det rör upp inombords. Jag känner med alla de som i och med denna tragiska händelse förmodligen blir mer oroliga för sina anhöriga. Det kommer så nära.

I min värld är alla som som bestämmer sig för att tjänstgöra i utlandstyrkan värda att se upp till - de är hjältar. De värnar om andra människors säkerhet. De skyddar människor som inte har förmågan eller kan skydda sig själva eller sin familj. Som i många fall lever under ständiga hot.

Våra svenska styrkor med andra är där för att skydda landets befolkning. De ska se till att barnen bereds möjlighet att gå i skolan - att män, kvinnor och barn får tillgång till sjukvård. De ska se till att de mänskliga rättigheterna efterlevs och skyddas.

Det är svårt en tid som denna, att sätta sig in i och förstå varför vi måste skicka svenska styrkor till länder där de utsätts för sådana stora risker. Men de insatser som görs bidrar till att upprätthålla fred och säkerhet även i Europa och Sverige.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar