Min son och jag stod inne i badrummet innan han skulle med skolbussen och jag iväg till jobbet. Han säger då till mig: "Jag önskar att man kunde få välja hur gammal man ska bli och sedan få stanna där. Jag vill inte bli vuxen. Jag vill alltid vara vara så här gammal som jag är nu och bo hemma hos er för alltid"
Jag tyckte det han sa till mig var så gulligt och det värkte till i mitt moderliga hjärta. Samtidigt som det fick mig att fundera...
Man kan bara kan ana vilka tankar som barn i min sons ålder har kring detta och som även jag själv hade när jag var liten. Alla barn får separationsångest mer eller mindre olika faser i livet då de bär på en rädsla att skiljas från sina föräldrar. Det är något som hör till och det är runt 8-månaders ålder som vi föräldrar börjar upptäcka att barnet få det. Att de börjar gråta eller leta efter en som förälder om vi går undan en stund.
Sedan återkommer det med jämna mellanrum...
Det är tufft att stå på tröskeln till tonåren, vuxenlivet. Det är faser man går igenom och som man kan kan känna vemod och lite rädsla inför. Som förälder kanske man inte alltid stannar upp och tänker på det som våra barn går igenom och funderar på. Eller så kanske vi inte gör det tillräckligt ofta.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara honom mer än jag tillsammans med en bamsekram sa att han var go som kände som han gjorde och att han får bo kvar hemma så länge han vill ändå. Samtidigt fick jag en vemodskänsla och separationsångest på hög nivå själv:-)
Tiden går alldeles för fort...
Precis som min älskade son skulle jag också vilja trycka på en pausknapp eftersom tiden går så fort och man ibland känner att man inte hinner med eller får ta del av ens barns liv tillräckligt mycket.
Jag fick dock lägga band på mig eftersom jag också som förälder vill att mina barn ska känna trygghet i att sakta men säkert bli självständiga.
Det är dock inte lätt alla gånger. Det är en fin balansgång mellan att bli för beskyddande eller för frigörande...
Jag försöker så ofta jag kan, att verkligen stanna upp och ägna lite tid åt att reflektera över vad människor egentligen säger till mig eller andra runtomkring mig. Jag försöker reflektera över innebörden i det de sagt eller gjort. Nu är det ju inte så att jag analyserar allt människor säger till mig, men ibland kommer det faktiskt tillfällen, händelser, ord, meningar som fångar ens uppmärksamhet.
I dag blev det ett sådant tillfälle...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar