Publicerad i Värmlands Folkblad: 2011-11-22
Socialdemokraterna har en förkärlek till att enbart tala om relativ fattigdom inte absolut. Problemet med det är att den först och främst mäter inkomstskillnader och inte fattigdom, skriver moderaterna MARLÉNE LUND KOPPARKLINT, ledamot av kommunfullmäktige Karlstad och MALIN L HALL, ledamot i landstingsfullmäktige i Värmland.
Barnfattigdomen är en ständigt aktuell fråga som upprör och engagerar många. Vi är alla överens om att barnfattigdomen ska bekämpas. Alla barn i vårt land ska kunna växa upp under trygga förhållanden – både ekonomiskt och relationsmässigt. Moderaterna prioriterar att bekämpa barnfattigdomen i Karlstad. Det är dock viktigt att debatten förs på sakligt sätt så att vi vet vilka åtgärder som är mest effektiva. Vi måste också veta vad det är vi vill bekämpa.
I FN:s barnkonvention står det att alla barn har rätt till en rimlig levnadsstandard, utifrån varje lands förhållanden och förutsättningar. Detta betyder att inget barn ska behöva hamna i utanförskap på grund av familjens bristande ekonomiska resurser.
Socialdemokraterna har en förkärlek till att enbart tala om relativ fattigdom inte absolut. Problemet med det är att den först och främst mäter inkomstskillnader och inte fattigdom. Den relativa fattigdomen tar enbart hänsyn till hur personer har det ekonomiskt jämfört med andra. Det blir ett mycket märkligt resonemang att någon ska räknas som fattig bara för att grannen har fått ett nytt jobb. Det är en dålig mätmetod om man verkligen vill arbeta för att människor ska få det bättre.
Den fattigaste femtedelen av barnhushållen har ökat sina faktiska inkomster med 22 procent mellan år 1998 och år 2008. Människor har med andra ord inte fått det sämre, utan snarare har alla fått det bättre, men vissa har fått det ännu bättre.
Om man istället ser på hur många barn som tillhör familjer som lever under gränsen för att få försörjningsstöd (vilket kan vara ett rimligt sätt att mäta fattigdom i Sverige) minskar glädjande nog denna grupp. Sverige har den näst lägsta inkomstspridningen av samtliga OECD-länder och att andelen absolut fattiga sjunkit från att år1999 ha legat på en nivå runt 13 procent till att år 2008 ligga på cirka fem procent. Denna trend är även tydlig beträffande barnfattigdom där antalet barn i hushåll med försörjningsstöd kraftigt minskat sedan mitten av 1990-talet.
Välståndet har ökat för de allra flesta familjer. Ökningen sker dock inte i samma höga takt för alla och några halkar efter. Den största ekonomiska skillnaden finns mellan människor med jobb och människor utan jobb. Det är familjer där vårdnadshavare är fast i långvarigt bidragsberoende som halkar efter. Det finns tyvärr ingen enkel lösning på detta, istället måste vi agera på flera olika nivåer inom flera områden som vi i dag redan gör i Karlstad. För oss är grunden för att lyfta barn ur fattigdom inte bidrag utan istället att ge goda förutsättningar att få jobb och en lön att leva på för familjen. Det är därför centralt att vi för en politik som skapar fler arbetstillfällen så att färre människor står utanför arbetsmarknaden.
Lokalt måste vi aktivt arbeta för att främja etablering av företag så att fler arbetstillfällen skapas och det är något som prioriteras i Karlstad. Vi måste också erbjuda kompetenshöjande insatser såsom yrkesutbildningar som arbetsmarknaden efterfrågar samt erbjuda möjligheten att få gymnasiekompetens för de elever som saknar det. Målet måste vara att människor blir mer anställningsbara. Vi ska också underlätta för familjer att kunna ta jobb som erbjuds genom att ha en flexibel barnomsorg. Arbete är självfallet viktigt och centralt i arbetet med att reducera fattigdom. Men det räcker inte.
Vi vet att fattigdom är en stor riskfaktor när det gäller andra former av utsatthet. Barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll löper ökad risk för dålig hälsa, exempelvis fetma och diabetes. De löper också ökad risk att utsättas för våld. Är betydligt mer utsatta för kroppslig bestraffning och drabbas oftare av olycksfall i hemmet än andra.
Barn i fattiga familjer har också sämre skolresultat. Här måste skolan medverka till att ”utjämna livschanser” genom att kompensera elevernas sociala bakgrund. Man ska inte behöva ärva sin sociala status. Dessa exempel på utsatthet pekar också på att det ofta kan finnas mer än ekonomiska problem i utsatta familjer. Det behövs med andra ord mer än ekonomiska insatser för att lösa detta allvarliga problem och detta ser vi.
Det har visserligen skett en enorm förbättring på bara tio år, men varje barn som lever i fattigdom ser vi som ett misslyckande. Det påfrestande för familjer som inte har råd att göra något extra för sina barn. Att vara fattig är att vara ofri. För barnen i dessa familjer kan det till exempel innebära att inte kunna delta i de fritidsaktiviteter som de önskar. Inte kunna köpa nya kläder. Inte kunna gå på bio eller fika med kompisar på stan. Självklart önskar vi alla ett samhälle där vårdnadshavare har ett arbete som kan försörja familjen och ge det lilla extra till sina barn.
Kommunen gör redan i dag mycket men det kan alltid göras mer för att alla barn ska få ta del av sådant som många av deras kamrater får. Vi anser dock att vi i första hand ska bekämpa barnfattigdomen genom att vi motverkar att människor står utanför arbetsmarknaden. Det är det som vi anser vara mest effektivt. Därmed inte sagt att andra åtgärder inte ska fortsätta utvecklas för familjer som redan i dag har det svårt. Vi ser det som ett fortsatt självklart arbete som naturligtvis kan bli ännu bättre.
I FN:s barnkonvention står det att alla barn har rätt till en rimlig levnadsstandard, utifrån varje lands förhållanden och förutsättningar. Detta betyder att inget barn ska behöva hamna i utanförskap på grund av familjens bristande ekonomiska resurser.
Socialdemokraterna har en förkärlek till att enbart tala om relativ fattigdom inte absolut. Problemet med det är att den först och främst mäter inkomstskillnader och inte fattigdom. Den relativa fattigdomen tar enbart hänsyn till hur personer har det ekonomiskt jämfört med andra. Det blir ett mycket märkligt resonemang att någon ska räknas som fattig bara för att grannen har fått ett nytt jobb. Det är en dålig mätmetod om man verkligen vill arbeta för att människor ska få det bättre.
Den fattigaste femtedelen av barnhushållen har ökat sina faktiska inkomster med 22 procent mellan år 1998 och år 2008. Människor har med andra ord inte fått det sämre, utan snarare har alla fått det bättre, men vissa har fått det ännu bättre.
Om man istället ser på hur många barn som tillhör familjer som lever under gränsen för att få försörjningsstöd (vilket kan vara ett rimligt sätt att mäta fattigdom i Sverige) minskar glädjande nog denna grupp. Sverige har den näst lägsta inkomstspridningen av samtliga OECD-länder och att andelen absolut fattiga sjunkit från att år1999 ha legat på en nivå runt 13 procent till att år 2008 ligga på cirka fem procent. Denna trend är även tydlig beträffande barnfattigdom där antalet barn i hushåll med försörjningsstöd kraftigt minskat sedan mitten av 1990-talet.
Välståndet har ökat för de allra flesta familjer. Ökningen sker dock inte i samma höga takt för alla och några halkar efter. Den största ekonomiska skillnaden finns mellan människor med jobb och människor utan jobb. Det är familjer där vårdnadshavare är fast i långvarigt bidragsberoende som halkar efter. Det finns tyvärr ingen enkel lösning på detta, istället måste vi agera på flera olika nivåer inom flera områden som vi i dag redan gör i Karlstad. För oss är grunden för att lyfta barn ur fattigdom inte bidrag utan istället att ge goda förutsättningar att få jobb och en lön att leva på för familjen. Det är därför centralt att vi för en politik som skapar fler arbetstillfällen så att färre människor står utanför arbetsmarknaden.
Lokalt måste vi aktivt arbeta för att främja etablering av företag så att fler arbetstillfällen skapas och det är något som prioriteras i Karlstad. Vi måste också erbjuda kompetenshöjande insatser såsom yrkesutbildningar som arbetsmarknaden efterfrågar samt erbjuda möjligheten att få gymnasiekompetens för de elever som saknar det. Målet måste vara att människor blir mer anställningsbara. Vi ska också underlätta för familjer att kunna ta jobb som erbjuds genom att ha en flexibel barnomsorg. Arbete är självfallet viktigt och centralt i arbetet med att reducera fattigdom. Men det räcker inte.
Vi vet att fattigdom är en stor riskfaktor när det gäller andra former av utsatthet. Barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll löper ökad risk för dålig hälsa, exempelvis fetma och diabetes. De löper också ökad risk att utsättas för våld. Är betydligt mer utsatta för kroppslig bestraffning och drabbas oftare av olycksfall i hemmet än andra.
Barn i fattiga familjer har också sämre skolresultat. Här måste skolan medverka till att ”utjämna livschanser” genom att kompensera elevernas sociala bakgrund. Man ska inte behöva ärva sin sociala status. Dessa exempel på utsatthet pekar också på att det ofta kan finnas mer än ekonomiska problem i utsatta familjer. Det behövs med andra ord mer än ekonomiska insatser för att lösa detta allvarliga problem och detta ser vi.
Det har visserligen skett en enorm förbättring på bara tio år, men varje barn som lever i fattigdom ser vi som ett misslyckande. Det påfrestande för familjer som inte har råd att göra något extra för sina barn. Att vara fattig är att vara ofri. För barnen i dessa familjer kan det till exempel innebära att inte kunna delta i de fritidsaktiviteter som de önskar. Inte kunna köpa nya kläder. Inte kunna gå på bio eller fika med kompisar på stan. Självklart önskar vi alla ett samhälle där vårdnadshavare har ett arbete som kan försörja familjen och ge det lilla extra till sina barn.
Kommunen gör redan i dag mycket men det kan alltid göras mer för att alla barn ska få ta del av sådant som många av deras kamrater får. Vi anser dock att vi i första hand ska bekämpa barnfattigdomen genom att vi motverkar att människor står utanför arbetsmarknaden. Det är det som vi anser vara mest effektivt. Därmed inte sagt att andra åtgärder inte ska fortsätta utvecklas för familjer som redan i dag har det svårt. Vi ser det som ett fortsatt självklart arbete som naturligtvis kan bli ännu bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar