Är tröttheten ett tecken på att man håller på att läka tro?

 

...förmodligen är tröttheten en del av läkningsprocessen och för att det helt enkelt varit jobbigt under lång tid...

Det är först nu som man inser hur mycket kraft det egentligen sugit ur mig de här senaste veckorna mamma varit sjuk. Alla dessa timmar, dagar som man faktiskt tillbringat på sjukhuset sedan nyårsafton har satt sina spår.

 

Om någon skulle fråga mig om jag kan beskriva hur anhörigrummen och salarna på IVA ser ut skulle jag kunna göra det in i minsta detalj. Jag kommer i hur allt ser ut, alla läkarsamtal jag haft, alla sköterskor jag träffat och alla tuffa beslut som jag varit tvungen att fatta. 

Varje gång det ringer ett privat nummer på mobilen hugger det fortfarande till inom mig och den där klumpen i halsen ger sig till känna... 

Det har varit så många dagar och nätter som jag burit telefonen med mig och den kom att bli den viktigaste ägodelen i mitt liv. Jag var tvungen att ha den nära till hands utifall att någon från sjukhuset eller någon av assistenterna skulle ringt mig för att lämna ett besked om att nu är det dags eller allra värst...

...tyvärr Marléne

Jag hoppas att dessa minnen suddas ut med tiden för det gör bara ont att komma ihåg dem och de känns på något sätt unkna, instängda  eller totalt ångestfyllda...

Något som dock inte vill glömma är alla underbara samtal jag haft med mammas assistenter. All den närhet jag haft tillsammans med dem, min man och barnen. På ett mycket speciellt sätt har man bundit ännu starkare band till varandra under denna svåra tid och jag ska alltid minnas och vara rädd om dem. 

Mitt uppe i allt elände är det ändå det som gett en styrka och många gånger gjort att man fått lite annat att tänka på...

Trots att det har varit en mycket tung, hemskt och faktiskt en mycket absurd (där man pendlat mellan hopp och förtvivlan) situation har vi funnit minnen och stunder tillsammans som gjort att vi till slut helt enkelt bara suttit och skrattat tillsammans. Det är också något som jag vet att mamma skulle ha velat eftersom hon själv var fylld med humor i sitt liv och egentligen tyckte att man kunde skoja om det mesta. 

Allvar utan humor är outhärdligt...

Mer och mer känner jag nu att jag vill att allt ska återgå till det "normala". Jag vill få in mer "ljus" i tillvaron. Samtidigt  som jag vet att mycket av ens tankar fortfarande håller sig kvar i allt det det som gör så ont - det kommer att ta tid. 

Det är ju också så att även om jag skulle vilja studsa upp och åka in till kontoret så kan jag inte det eftersom min relativt nyopererade fot inte riktigt håller med. Antar att både den och mitt hjärta behöver lite mer tid för att läka. Det är trots allt ett litet friskhetstecken att viljan börjar komma mer och mer - även om orken inte riktigt finns. 

Fortfarande känns det som att jag skulle kunna sova en hel vecka i sträck utan problem.

Verkligheten hinner dock i kapp en - den stannar inte upp och väntar. Vissa saker finns det ingen som gör åt en tråkigt nog. Jag var på begravningsbyrån igår och under hela gårdagen byggde jag upp rädsla och ångest inför det. När vi väl var där och under tiden vi satt där gick det faktiskt lättare än jag trodde. 

Vi gick igenom allt och satte ett datum för ceremonin som jag faktiskt vill ha så snart som möjligt. Alla mina (som jag också tror var mammas) önskemål gick att lösa och jag tror att det kommer bli bra. Min högsta önskan var dock att få ha hennes begravningsplats så nära mig och min familj som möjligt och jag blev glatt överraskad när jag fick reda på att det gick att lösa. 

Lite glädje och en lättnad mitt uppe i all sorg...

I dag är det min älskade makes födelsedag och till den skulle jag vilja försöka få in lite ljus, glädje och kärlek. Det är i sådana här svåra stunder som man inser hur viktiga de nära och kära är och det vill jag visa för honom...

Ett litet steg framåt, en dag i sänder...