Det är bara helt fruktansvärt jobbigt att tänka på det jag har framför mig just nu...

 

Jag vet att jag inte kommer att kunna sova i natt. Jag vet att jag kommer att ligga vaken och tänka på vad jag har framför mig nu på förmiddagen.

 *

Tiden som gått efter jag förlorade mamma har gått så långsamt att jag har aldrig varit med om maken tidigare. De senaste två dagar har det dock varit tvärtom. Lördagen och klockslaget 11 har närmats sig med stormsteg fast jag inte vill. Jag har inte den senaste veckan velat göra någonting som påminner om det jag nu har framför mig. När jag åkt hem eller till jobbet har jag inte ens velat åka förbi vår kyrka för att jag vetat att det är i den som det "hemska" ska ske...

Jag kan inte beskriva den sorg jag känner inombords. Om det där kvävande betongblocket som jag känt hänga över mitt bröst faktiskt försvann lite i början av veckan så kan jag säga att det bara var tillfälligt. Nu är det tillbaka med sin fulla kraft nu igen. Jag får nästan panik när jag tänker på att jag ska begrava mamma och jag vill verkligen inte vara med om detta. Fast jag försöker att inte tänka på det så tänker jag hela tiden på att hon ska ligga i den där hemska kistan som jag kommer att få sitta och titta på om bara några få timmar.  

 *

Jag är ledsen, uppgiven, trött och jag känner också ilska över så mycket...

 *

Jag vill säga så mycket men jag vet att det inte gör saken bättre. Jag vill dra tillbaks klockan, se om det fanns något som jag missade men jag vet att det inte går. Jag skulle också vilja fly från allt, släppa taget, inte hjälpa till med något men jag vet att det heller inte går. Just nu finns det inget jag kan göra. 

 *

Jag kan inte längre rädda mamma som jag tidigare alltid gjort. Jag kan inte göra något för att få tillbaka henne - hur mycket jag än vill så går det inte. Det lämnar mig kvar med ett stort tomrum... 

"Att samla kraft" är ett begrepp som för mig just nu verkar vara omöjligt...