Det jobbigaste blogginlägget hittills - med sorg i mitt hjärta väljer jag att nu berätta om den svåraste perioden i mitt liv...

Jag har alltid haft som princip att utelämna mitt privatliv i bloggandet. Väljer dock att bryta den principen nu eftersom jag känner att jag vill skriva om det som jag levt med den senaste månaden. Det kan också ge en förklaring till varför jag den senaste tiden varit och kommer att vara ledsen, nedstämd, frånvarande och kanske inte har samma energi som jag brukar ha.

Det hjälper mig också i min sorg att få skriva om detta...

Jag har nu sorg och jag har också levt i sorg den senaste månaden eftersom min mamma varit svårt sjuk. Det är dock inte första gången jag har sorg för att min mamma blivit sjuk. Hon fick nämligen för 6 år sedan en omfattande hjärnskada efter ett svårt epilepsianfall som inte kunde hävas i tid.

Under den perioden för 6 år sedan pendlade det också mellan hopp och förtvivlan. Under 1 månad trodde inte läkarna att hon överhuvudtaget skulle överleva. Mot alla odds återhämtade hon sig dock men i och med den omfattande och bestående hjärnskadan i de djupa delarna av hennes hjärna, blev hon nästan helt funktionsnedsatt. Hon har sedan dess inte kunnat gå, äta eller tala förutom med hjälp av en pektavla. Hon har haft personliga assistenter dygnet runt. Hon fick dock inte omfattande kognitiva funktionsnedsättningar.

Denna händelse i sig var en stor sorg för mig och som enda barn har det varit en ständig kamp på olika sätt för att min mamma ska ha fått ett så bra liv som möjligt, trots sina funktionsnedsättningar.

Under dessa år har mamma tillsammans med sina underbara personliga assistenter haft ett bra liv där hon själv sagt att hon varit lycklig och nöjd med sin tillvaro. Det har också varit det viktigaste för mig.

Det hade varit en stor sorg om hon levt vidare på detta sätt och inte haft någon livsglädje...

På nyårsnatten nu i år blev mamma dock sjuk än en gång  (inte i samma sjukdom dock). Man akutopererade henne och hon hamnade på IVA en kort period och efter några dagar tydde allt på att hon skulle återhämta sig och läkarna var hoppfulla.

Inför trettonhelgen var allt lugnt o stabilt - jag kände mig hoppfull... 

Det höll dock inte i sig utan måndagen därpå inträffade oväntade komplikationer som gjorde att mammas liv hängde på en skör tråd. Man ringde in mig till IVA och sa att mamma kommit ned akut till dem från avdelningen.

Jag skulle skynda mig in eftersom läget var kritiskt - de bedömde henne som döende... 

När jag kom dit förklarade läkaren för mig att de inte visste vad det berodde på men att hon var såpass dålig att hon förmodligen inte skulle klara sig. Deras enda hopp för att överhuvudtaget försöka rädda hennes var att göra en akutoperation. Jag, min man, våra barn och hennes personliga assistent fick gå in till henne och ta farväl eftersom läkaren inte gav oss några förhoppningar om att hon skulle klara operationen.

Mot alla odds överlevde hon men läget var givetvis fortfarande kritiskt...

Efter den operationen har jag, min man och barnen suttit vak i omgångar både på IVA och avdelningen. Emellanåt gjorde mamma små framsteg och förra veckan fick vi till och med en chock när hon helt plötsligt började tala för första gången på 6 år. 

Det rös i mig när en av hennes assistenter ringde mig sent på kvällen och sa att hon hade en person som ville prata med mig...

Det var dock de sista meningarna jag fick höra från mamma - tillfrisknandet höll inte sig. Under den dryga månaden har mamma "gått bort" 4 gånger för mig och varje gång läkarna sagt till mig har vi tagit farväl men varje gång har mamma visat på sin otroliga styrka och livsgnista. Förutom den här sista gången...

Efter ett hjärtstillestånd med återupplivning klarade mammas lilla kropp inte av att återhämta sig...

Samma dag som jag själv opererades och på hennes födelsedag 31/1 (ironiskt nog) blev hon kraftigt försämrad med sin andning. Hennes lungor klarade helt enkelt mer. Jag satt hos henne både direkt efter min operation och sedan senare på kvällen - jag kördes upp till hennes avdelning för att önska henne grattis och senare på kvällen blev jag inringd för att säga farväl eftersom hennes tillstånd snabbt försämrades.

Jag kramade henne och sa allt jag ville säga...

De sista dagarna var hon inte vid medvetande förutom då på hennes födelsedag. Då tittade hon på mig med sina vackra grönbruna ögon när jag sa grattis till henne. Efter det ögonblicket senare på kvällen började dock hennes vandring bort från oss. Läkaren ringde mig runt lunch i fredags och sa att det inte fanns mer att göra för henne - hon var i sitt slutskede. Det var bara att vänta.

Det senaste veckorna som varit fyllda av panik, förtvivlan, rädsla, frustration, känslor av hopp, glädje, ilska byttes direkt mot en stor tung känsla av sorg - det blev så definitivt...

Innerst inne hade jag förstått det men en del av mig hade det inte. Jag hade fortfarande kvar ett litet uns av hopp eftersom mamma ändå "lurat döden" ett antal gånger tidigare och efter att alla läkare räknat ut henne helt. Jag ville inte höra hans ord. Min mamma skulle dö och det fanns inget jag kunde göra åt det. Paniken sköljde över mig. Fast jag egentligen borde varit förberedd på det med tanke på de senaste veckorna mellan hopp och förtvivlan var jag inte det - det har jag inte varit någon av gångerna.

Varje gång har jag blivit förtvivlad - varje gång har mitt hjärta slitits i stycken...

Man kan aldrig förbereda sig på att någon ska gå bort. Man blir aldrig så luttrad att det känns lättare till nästa gång det händer. Det gör lika ont varje gång.

Jag ville inte att hon skulle dö och lämna oss men jag ville heller inte att hon skulle lida. Jag försökte försonas med tanken på att hon vilken timme som helst skulle lämna oss fast det gjorde så fruktansvärt ont. Jag ville inte ha det där hemska samtalet från sjukhuset fast jag visste att det skulle komma.

Hur mycket jag än ville att det inte skulle komma så kom det...

I fredags kl.16.59 kom det. Min älskade mamma hade tagit sitt sista andetag och somnat in - äntligen fick hon ro och lidandet fick ett slut. Jag åkte för sista gången in till sjukhuset och satt hos henne där jag tog ett sista farväl.

Jag har alltid älskat min mamma så otroligt mycket oavsett vad som funnits bakåt i tiden. Det känns också bra att jag sagt det till henne under denna tid jag suttit vid hennes sida. Jag har sagt allt jag velat säga och jag har kramat henne så mycket jag bara kan. Hon har inte bara haft mig och vår lilla familj vid sin sida denna svåra tid utan hon har också haft de personer som kommit att betyda oerhört mycket för henne de senaste åren. Hennes underbara och älskade assistenter har hela tiden funnits där och har inte jag hållit hennes hand har de gjort det. Jag vet att detta betytt mycket för henne och jag älskar dem för att de funnits där och förgyllt hennes tillvaro under så många år.

Nu älskade mamma ska jag avsluta med din favoritdikt som jag skrev när jag gick i sexan - samtidigt som jag vet att det gjorde ont i dig när du läste den första gången så vet jag att den betydde mycket för dig. Jag lovar dig också att jag kommer uppfylla din önskan...

Vila i frid min älskade, finaste mamma - det finns ingen dotter som älskat sin mamma så mycket som jag älskat dig.