I dag kändes det som jag stängde ned det sista "levande" som fanns kvar av mamma...

Jag visste vad som väntade idag, jag har dragit ut på det i flera veckor och visste att det inte längre gick att hålla borta. Jag har ägnat hela eftermiddagen och kvällen i tårar och det hjälpte inte att åka ut och cykla i flera timmar för att skingra tankarna heller. Det var som en magnet drog mig bort till det ställe jag egentligen inte ville till.

Idag gick jag in på banken och stängde ned mammas bankkonton. När jag stod vid killen i kassan kändes det som en bomb höll på att sprängas inom mig och jag fick nästan svårt att andas när han lite försiktigt frågade mig om han skulle ta bort bankomatkortet också. Han såg på mig att jag var på bristningsgränsen och han var verkligen hur snäll som helst och skyndade sig så gott han kunde. Jag kände hur tårarna trängde upp genom ögonen och jag ville bara springa ut därifrån.

Det kändes så definitiv, precis som om jag tog bort det sista efter mamma. Det sista som jag i flera månader dragit mig för att göra. Nu fick jag i alla fall svaret på varför jag dragit mig undan det, för innerst inne har jag förmodligen vetat hur ont det skulle göra.

Det var tomt i huset när jag kom hem. Ingen var hemma och mötte mig, bara ensamheten och tystnaden och på ett sätt var det förmodligen bra. Nu gick det inte att prata bort, nu fanns det ingen som fick mig på andra tankar. Det fanns bara min sorg och gråten som kom som ett brev på posten. 

Det fanns förmodligen också en mening med att jag skulle avsluta min cykeltur på det andra stället som jag bävat inför att möta... 

Jag visste det redan när jag cyklade förbi kyrkogården första gången att det var där jag skulle stanna på vägen hem. Samma plats som jag inte satt min fot på sedan den där sorgliga dagen i februari då min älskade mamma begravdes.

Det var dags att möta smärtan som jag lagt ett lock på i flera månader. Så fruktansvärt ledsamt samtidigt som det också var skönt. Nu äntligen kan jag börja tänka på urnsättningen och nu äntligen kanske jag kan börja möta alla de där känslorna som jag hållit på avstånd under så lång tid. 

Allt på grund av ett dumt bankkonto. 

Ja, Malin sorgen är som hav, jag förstår det nu.

Sorg går inte över - den tar bara en annan form. En sorg är som havet. Till att börja med är vågorna stora. Sedan kommer dyningarna men havet blir aldrig stilla. Livet blir sig aldrig mer likt.

(Tack älskade vän för de orden och ditt stöd - du betyder så mycket för mig!)

Tänker på dig mamma - Det jobbigaste blogginlägget hittills...