Det är en lång sorgeprocess när en närstående går bort...

Många pusselbitar ska falla på plats...

I tisdags urnsatte vi mamma i stillhet.Jag har ända sedan hon gick bort nästan bett om ett tecken att hon på något sätt ska finnas någonstans runt mig. 

Mamma var nämligen extremt troende gällande det andliga - att det finns ett liv efter döden. Jag till skillnad från henne har aldrig haft något absolut tro på det andliga men jag respekterar de som har det. Det blev väl lite så för mig eftersom mamma gick in för det så himla mycket, fick väl kanske en överdos och så blev det tvärtom istället. 

I sorgen har jag dock tänkt och önskat att hon skulle ha haft rätt och att jag skulle få känna hennes närhet på något sätt. Det var dock en klok person som sa till mig att det behöver inte vara något som sticker ut utan att det mest hör till det normala och när tiden är inne så kommer du tänka på tecknen som finns runt dig.

Jag vet inte men jag vill ändå tro att ett sådant tecken var samma dag som jag och Fredrik skulle iväg till kyrkogården innan urnsättningen.

Jag gick ut till min roshäck för att leta efter 4 vackra rosor, en från mig, Fredrik, Felicia och Hampus. När jag står där och försöker välja så ser jag en kvist som har 4 rosor på samma. Ingen annan kvist har ens dubbla men just denna har 4 perfekta. Jag vill se det som att det var meningen att mamma skulle ha den från oss, sedan om det är ett tecken eller inte, vet jag inte...Det kändes bara helt rätt.

 

Jag var i Askgravlunden i dag igen för att hälsa på. Det känns så rätt att jag gjorde dessa val när mamma gick bort. Dels att ha henne nära mig men också att jag valde detta alternativ, en relativt ny begravningsform som är ett mellanting mellan gravsten och minneslund. 

Mammas aska gravsattes på en bestämd plats med hennes namn ingraverat på en mindre naturstensplatta och det är verkligen jättevackert. 

Tänker på dig varje dag mamma, älskar dig.