fredag 13 september 2013

Har du hört det förut?


...Man ska vara frisk för att orka vara sjuk!

Det blev så tydligt än en gång idag när jag satt på en konferens och en föreläsare talade om hur en Stroke-patient kan bli behandlad och uppleva tillvaron. Hur vi i samhället bygger upp våra organisationer och anpassar dem utifrån hur vi politiker och tjänstemän ska arbeta effektivast. I stället för att se på hur det ska bli enklast för våra kommuninvånare, patienter, klienter etc.

Att vi inte sätter individen i centrum. 

Ni vet det här uttrycket: Vi finns till för klienten, klienten är inte till för oss... 

Vi tror att vi arbetar så och vi säger att vi gör det men i praktiken hävdar jag att det gör vi inte!


Kommuner och landsting ska i olika skeden i människors liv, ge stöd till människor som är i behov av hjälp på olika sätt. Det kan handla om långvarig/tillfällig sjukdom, livskriser, att vara anhörig etc.

Exempel: En flicka har det jobbigt i skolan. Det visar sig efter neuropsykiatrisk utredning att hon har ADHD. Samtidigt visar det sig också efter utredning från socialtjänsten, att hon har det svårt hemma med pappa som missbrukar. Flickan/familjen får kontakter inom flera olika instanser...

Skolan: kurator, skolsköterska, mentor. 
BUP: Läkare (medicinering/utredning), sjuksköterska (samtal/uppföljning), psykolog (utredning/samtalskontakt). 
Socialtjänsten: IFA (ekonomihandläggare) Familjestöd (samtalsstöd). 
Frivården: Eftersom pappa åkt fast för rattfylla och hela familjen ska vara med i rehabiliteringsarbetet.
Vård- och omsorg: biståndshandläggare, Ledsagare enligt LSS

Minst 10 personer runt denna flicka och familjen. Dessutom talar inte alla dessa aktörer med varandra utan det är upp till flickan/familjen att föra vidare/hålla reda på vad var och en sagt. Sekretess styr också mycket. Vad får stå tillbaks? Funktionsnedsättningen, sorgen, rehabiliteringen etc.

Ett annat exempel. Anhörig dotter där modern efter lång tids sjukdom avlidit. Inga syskon med i bilden. Kontakter måste göras efter dödsfallet. 

Sjukvården: läkare (brytpunktssamtal, uppföljning), sjuksköterska (uppföljning). 
Socialtjänsten: handläggare IFA då medel saknas för begravningskostnader, Boupptecknare. 
Skatteverket: dödsboanmälan
Bank: tjänsteman kring ekonomi. 
Begravningbyrå: begravning med hjälp av ekonomiskt bistånd. 
Kronofogden: eftersom modern hade skulder. 
Diverse inkassoföretag: som kontaktar dödsbo och vi ha betalning för skulder som modern haft. 
Bostadsbolaget: uppsägning av lägenhet
Vård- och omsorg: enhetschef för personlig assistans eftersom modern hade omvårdnad dygnet runt
Hjälpmedelcentral kommunen: säng och andra hjälpmedel ska tillbaks
Hjälpmedelscentral Landstinget: rullstol, inkontinensskydd mm
Andra: anhöriga, vänner etc. som ska kontaktas för att meddelas om det tragiska som inträffat.

Allt detta ska lösas av den anhöriga. Och man ska som anhörig hålla reda på vad som sagts av de olika aktörerna. Mitt uppe i en livskris och som man kan likna det med, ett nästan förvirrat tillstånd. Vad får stå tillbaks? Sorgen...

Någon funktion (ledsagare, lots, personligt ombud mm) borde alltid finnas i mitten och vara länken mellan alla aktörer. Aktörer borde sitta vid samma bord och föra en dialog med den det rör. På så vis kommer man också runt sekretess till viss del och man kan kommunicera med varandra.


Apropå effektivitet och att vi många gånger säger att vi ska finnas till för klienten/patienten/kommuninvånaren...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar