Önskar någon kunde se mig-trots att jag försöker göra mig osynlig...

Håller på att gå igenom kommentarer jag fått på sistone från människor som läst min bok. En kommentar som jag kommer komma ihåg länge är en som jag fått av en ung flicka. Hon skrev en lapp som hon lade på bordet framför mig och sa: 

Jag har läst din bok och känner igen mig så... 

Tårarna trängde upp i hennes ögon när hon sa det och innan jag hann säga något vände hon sig om och gick snabbt därifrån och försvann i folkvimlet. På lappen stod det:

Jag önskar så att någon kunde se mig - trots att jag försöker göra mig så osynlig som möjligt.

Dessa ord har etsat sig fast inom mig och jag känner så med denna flicka. Hennes blick som jag så väl kände igen gjorde att jag bara ville låta henne krypa in i min famn och säga till henne: Det ska bli bra nu. Du kan känna dig trygg...

Precis så kände jag också när jag var liten. Det där hemska kriget som som ständigt pågick inom mig. Som trasade sönder ens hjärta bit för bit. Man tänkte att man måste skydda de som man älskar mest genom att inte berätta för någon. Samtidigt så skrek man efter hjälp.