Så när jag avklarat de där samtalen och mötet tänkte jag att jag faktiskt bara kunde sätta mig i skönaste fåtöljen, läsa en bok och pilla mig lite i naveln (det sistnämnda är ett uttryck för att att göra i princip ingenting eller sådant man inte har tid att göra annars :)
Det var bara det att jag softade lite för länge och som vanligt blev det stressigt på slutet.
Jag kastade mig upp och gjorde mig snabbt i ordning. Och eftersom Unge herr K skulle följa med mig fick han också ta del av rappapå-piskan som tydligt visade: VI ÄR SENA!
Med håret uppskruvat, make-up och kläder på, sprang jag ut till bilen med Unge herr K i släptåg. På sträckan dit var jag mycket tydlig att tala om för Unge herr K att han skulle skynda sig med att sätta sig i bilen, så att vi kom i väg snabbt...
Det var i det här läget som det gick snett och stresshammaren helt uppenbart knockade till mig lite lätt uppe i skallen. Med ett flin på läpparna idiotförklarade Unge herr K sin mamma och ropade på Konstapel Kopparklint som stod i vedskjulet så att han också skulle uppmärksammas på detta.
Självklart undrade han vad jag höll på med egentligen, eftersom jag gått in och satt mig på på passagerarsidan i full fart med att stänga dörren:
"Och vem ska köra då mamma?"
Nästan i samma klass som när jag för någon vecka sedan fick skjuts av Peter Kullgren från Linköping, där vi varit på studiebesök. När han skulle släppa av mig hemma, råkade jag av misstag rycka till mig en av hans påsar som stod i bilen. Självklart ringde jag upp honom direkt och berättade detta, varvid han försäkrade mig om att han inte behövde sin skräppåse, utan att jag med gott samvete kunde kasta den vid tillfälle.
Och Konstapel Kopparklint frågade givetvis varför vi hade Peter Kullgrens sopor stående hemma på hallgolvet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar