En fråga som jag har fått återkommande är: Har dina barn läst dina böcker. Har din man gjort det?
Det var mycket jag tänkte på innan jag valde att göra mitt liv till en öppen bok. En av sakerna var hur mina närmaste skulle känna och uppleva det. Kommer de läsa böckerna? Hur kommer de att reagera då? Blir det någon respons för dem efter att andra läst och är det ok för dem?
Många frågeställningar var tvungen att ställas och redas ut innan jag tog steget fullt ut.
Min Konstapel Kopparklint har alltid uppmuntrat mig och backat upp mig när det gäller båda mina böcker men han har själv inte velat läsa dem. Han har alltid varit medveten om vilket svårt liv jag har haft och han har vetat mer än någon annan. Men att faktiskt få detaljerna och de innersta hemligheter svart på vitt framför sig, har helt enkelt gjort för ont för honom. Han har inte velat läsa om hur jag, hans älskade farit illa på olika sätt. Både som barn och vuxen. Som han själv uttryckt det, har det huggit som en kniv i hjärtat på honom.
Saker och ting ändras dock...
Nu i veckan bestämde han sig för att läsa min första bok. Jag blev glad och faktiskt lite lättad, samtidigt som jag förstod att det skulle vara tufft för honom men kanske också mig...
"Allis...om jag ska läsa böckerna, är du då beredd på att svara på frågorna som dyker upp hos mig?"
Även om jag funderat utifrån alla aspekter innan jag tog steget att få mina böcker utgivna, fick jag mig en tankeställare när han sa som han gjorde. Det finns faktiskt saker som jag aldrig tidigare faktiskt suttit ned med någon och pratat om. Visst har han vetat om det mesta som jag varit med om i mitt liv men vi har aldrig pratat om hur allt gått till. Och absolut inte så detaljerat som böckerna beskriver.
Hur kommer min älskade känna det, när han läser om hur jag blev brutalt våldtagen som ung...
Det finns givetvis saker som fortfarande än i dag gör ont hos mig. Jag har bearbetat dem och har sedan många år känt mig klar med det. Tankarna, bilderna är helt enkelt hanterbara när de dyker upp. Jag tror ändå att vissa saker som man varit med om alltid kommer att vara mer eller mindre ömmande ärr.
Det är skillnad på när andra läser om mitt liv, mot när de som älskar mig och står mig närmast gör det.
Nu har i alla fall min älskling läst ut första boken. Vi har pratat en del om det. Inte mycket men lite. Jag är medveten om att det är mycket att smälta och reflektera över. Och jag är fullt medveten om att det kanske kommer att påverka hans tankar när det dyker upp olika situationer i vardagen. Sådant som påminner honom om det han har läst och kanske väcker känslor hos honom.
Kanske ställer han frågor om det. Kanske låter han det vara för att det gör för ont. Kanske låter han det vara för att han är rädd för att det ska göra ont hos mig...
Jag kan ta vilket som och självklart kan jag inte veta hur vare sig han eller jag kommer att hantera frågorna eller svaren. Det kanske inte finns några svar att ge eller där tystnaden är tillräcklig.
Alldeles oavsett, känns det bra att han läst första boken. Nu har min älskling också fått läsa om det som inte syns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar