Marléne L Kopparklint´s blogg!: Om detta må vi berätta...

Nu inför förintelsens dag, planerade jag och familjen en resa till Warszawa och Auschwitz. Vi kom hem i söndags och det är med blandade känslor man tänker på denna resa till Polen. En resa som många bör göra.

Barnen har pratat om det länge. Jag och Fredrik ville också se det hemska med egna ögon...

I torsdags förra veckan bar det av och en slöja av sorg lades över oss, när vi anlände till Auschwitz. Jag och Felicia pratade om vad vi sett och upplevt, efter att vi gick ut från denna fruktansvärda plats. Vi insåg att det är svårt att beskriva vad man känner inombords.

Dödens nedslitna trappsteg

Groteskt, horribelt, fasansfullt,fruktansvärt och ofattbart...

Jag var orolig för hur våra ungdomar som var med oss, skulle uppleva denna del av vår resa. Att i verkligen få se massorna av hår, resväskor, glasögon mm från bara en bråkdel av alla människor som mist sina liv, gjorde att en klump i maggropen växte.

"Det som var värst mamma, var de där barnkläderna och alla proteser.."

Det var fruktansvärt att se allt. Även om jag tyckte att jag var så förberedd som man kan bli på vad man ska möta, insåg jag att det nog inte finns någon förberedelse. Alldeles oavsett blir det ett sådant där hårt, utdraget slag i mellangärdet, så att man tappar andan. Smärtan dröjer sig kvar. Tystnaden faller över som en förkvävande tjock tröja. Man finner inga ord.

När man väl står där mitt uppe i allt blir man bittert påmind om de fasansfulla övergrepp som ägt rum. 1,3 miljoner människor deporterades hit och av dessa dog 1,1 i detta dödens läger. 90 % var judar. De övriga var polacker, romer, sovjetiska krigsfångar och personer av annan nationalitet.

Förintelsen är tyvärr en del av vår historia. Genom att se, känna och prata om detta hemska som har hänt, hoppas jag att man kan bidra till att vi tillsammans verkar för alla människors lika värde. Att vi i större utsträckning visar tolerans och framhåller de mänskliga rättigheterna. Inte minst främjar arbetet kring demokrati.