Ta dig tid att läsa om detta - det finns ständigt mittibland oss! Trilogin: Att se det osynliga - del 2. Flickan...

Hon gick från ett missbruk och våld i till ett annat våld och missbruk i hennes liv. 

Flickan plockade ut bolagskassen från skåpet i skolan och stoppade den i väskan.

Vid busshållsplatsen stod några flickor som gick i klassen under henne – de hade nyss börjat sjuan. Hon satte sig på bänken och väntade på bussen. En av de yngre flickorna kom fram till henne och bad om att få låna en cigarett. Efter hon fått vad hon bett om, stod hon trevande kvar. Slutligen vågade hon fråga det hon fråga flickan vad skulle hon göra senare på kvällen. 

Flickan tittade på den yngre. Hon snäste av henne och bad henne gå. Den yngre blev skrämd och gick tillbaks till de andra. De viskade till varandra med rädsla i blicken.

Flickan orkade inte bry sig.

Hon hade varit tvungen att göra på det sätt hon gjorde. Hon var tvungen att skrämma bort dem. Hon visste att hon hade ett rykte som lockade till sig flickor som ville vara runt henne. De ville vara med den där hårda, coola, lite farliga tjejen. De såg upp till henne, fast det egentligen inte fanns något att se upp till.

De hade ingen aning om vilket krig flickan var mitt uppe i.

Det var tredje kvällen i rad nu som flickan skulle ut med sina så kallade vänner. Hon skulle ut med dem som stod utanför samhället. De som struntade i det mesta. De var de enda som fanns för flickan när hon behövde det. Det var dem hon kunde umgås med när det inte gick att vara hemma. Det var dem som kom hem till henne när hon lämnats själv på helgerna. Det var tillsammans med dem hon kunde bedöva sin smärta.

Kväll efter kväll efter kväll.

Hon hade en gemenskap med dem. Hon upplevde en slags trygghet med dem – men ändå kände hon sig inte mindre ensam eller lugnare. Det var de som hade gett henne ryktet hon egentligen inte ville ha men som hon ändå var tvungen att leva upp till. Hon ville inte tappa masken. Hon ville inte bli sårbar. Det var de som hade gjort henne hård och kall utåt sett.

Det var också DE som gett henne ännu mer mardrömmar om nätterna.

Flickan såg de yngre flickorna gå på bussen. Hon satt kvar på bänken. Solen sken i hennes ansikte. Hon satt kvar och tittade på alla mammor och pappor som hämtade sina barn efter skolan. Hon slöt sina ögon och fantiserade.

Flickans mamma kom körandes i deras bil för att hämta upp henne. Det var äntligen helg. De skulle åka hem. De skulle göra i ordning middag. De skulle sätta sig i soffan framför tv: n. De skulle ha fredagsmys tillsammans.

Flickan öppnande ögonen igen - hennes blick var tom. Det var bara en dröm. Hennes mamma skulle inte komma. Det var helg. Mamma var redan hemma. Hon satt säkert i soffan framför tv: n. Det var dock allt annat än mysigt. Mamma liksom flickan hade bedövat sig med detsamma som flickan hade i sin väska. Mamma liksom flickan hade gjort det i flera dagar i sträck.

Flickan försökte tränga bort tankarna. Hon ville inte. Det gjorde för ont. Flickan kände sig instängd i sig själv. Hon befann sig i ett fängelse. På dagarna tänkte hon på sin mamma och på nätterna kom mardrömmarna. Allt gjorde ont. Det värkte. På nätterna var det mardrömmar som fick henne att sätta sig upp kallsvettig och med bultande hjärta. Mardrömmar hade hon alltid haft. Dessa var dock nya. De hade kommit kort efter hon börjat umgås dem. De som struntade i allt. De som fyllde ett tomrum för flickan.

Samma dröm hade upprepats natt efter natt. 

Det flickan inte visste var att samma dröm skulle följa henne många år framåt. Det var samma ansikte som förföljde henne i drömmen.

Det var ansiktet på pojken som legat på marken framför henne där hon stått helt paralyserad. Hans ansikte var blodigt. Sönderslaget. Hans händer försökte dra honom fram på marken. Han försökte fly. Han tittade bedjande på flickan som stod bredvid de andra.

De var de andra som gjort att pojken låg på backen nedsparkad och sönderslagen. Det var de andra som förstört pojkens liv. Det var samma personer som flickan kväll efter kväll bedövade sin smärta tillsammans med. Det var de som var hennes så kallade vänner. Det var dem som hon innerst inne var livrädd för.

Pojken var inte den enda som råkat ut för deras meningslösa våld. Det fanns flera ansikten. Flickan visste. Det brukade berättas för henne dagen efter vad som hänt. Dagen efter kvällarna som hon oftast inte hade något minne från. Pojken var dock den första som hon kommit ihåg. Det var första gången hon inte varit så bedövad. Hon hade varit tvingad att se. Hennes sinnen hade varit öppna.

Det var efter detta hon kände en hopplöshet. Det var efter denna gång som flickan kände att det inte fanns något som var tryggt i hennes liv. Allt var falskt. Hon kände sig falsk och värdelös. Hela hennes liv kändes meningslöst. Hon gick från ett missbruk och våld i till ett annat våld och missbruk i hennes liv. Det bara bytte skepnader och roller.

Flickan hade försökt söka trygghet i sitt unga liv. Hon hade försökt hitta något som hjälpte henne ut från sig själv. Hon hade skrikit efter hjälp på det sätt hon kunde. Ingen hade lyssnat. Ingen hade sett. Hon var osynlig. Det hade bara varit de som redan hamnat utanför som lyssnat. De hade blivit den enda tryggheten som funnits till hands när det smärtade som mest.'

Flickan reste sig upp från bänken. Bussen kom. Hon greppade tag i väskan och klev på . Hon åkte in mot city där hon skulle möta upp de andra. Kriget pågick för fullt inombords henne. Det värkte. Hon ville egentligen inte. Hon tittade upp i taket på bussen. Hon blinkade snabbt bort tårarna som försökte tränga upp i hennes ögon. Hon tittade ut på de sista bilarna som lämnade skolan. Föräldrarna, lärarna, barnen – de som hon var osynlig för. De som skulle hem till sina tryggheter.

Flickan kramade sin väska. Hon ville att bussen skulle åka. Hon ville komma fram så fort som möjligt. Hon ville bli bedövad. I sin famn höll hon det som hon kommit att hata mest i sitt liv. Det som stjälpt hela hennes uppväxt. Det som hon, som ännu mindre flicka, lovat sig själv att aldrig någonsin röra. 

Ironiskt nog var det ändå det mest hatade som blivit hennes räddning.  

Det var flickans bedövning mot smärtan. Värken inombord som närmast hade blivit outhärdlig. Hon hade inte haft något val. Hon hade varit tvungen för att överleva. 

Författare: Marléne Lund Kopparklint