Kvinnan stod framför spegeln i badrummet. Hon såg på sig själv.
Tankarna for runt i hennes huvud. Hon hade svårt att tänka klart. Oron fanns där i hela tiden. Hon hade aldrig kunnat sätta fingret på vad den stod för. Den bara fanns där. Oftast kunde hon hålla det i schack, men när det växte för snabbt hann hon inte med. Den tog då överhanden och allt blev upp och ned.
Obehagskänslan fanns alltid där. Ångestkänslan dök upp som den droppe som alltid fick bägaren att rinna över. Sedan var det overklighetskänslan, det var den som var värst. Det var den känslan som gjorde att allt oftast blev fel. Det var den som ställde till allt för kvinnan, men det var också den känslan som samtidigt räddade kvinnan. När ångest och overklighet tillsammans lade sig med den ständiga oron - det var då som det blev bråttom.
Det var då hon var tvungen att skynda sig.
Hon hade lugnande tabletter som hon fått av doktorn. De hjälpte inte. Ibland tog hon andra tabletter också. Det var aldrig något som riktigt hjälpte. Det fanns inget som tog bort det helt. Det som fungerade bäst var när hon blandade. När hon gick ned till systembolaget, då lindrades det. Då försvann det.
Hon visste konsekvenserna av det. Hon visste att det sårade och skapade rädsla hos de andra. De som älskade henne. Hon visste innerst inne att det aldrig blev bra av att blanda för att bedöva känslorna. Det var bara det att hon var tvungen. När den där droppen kom och lade sig som ett lock över allt rim och reson hade hon inget val. Det var då som det brast. Det var då som hon tog beslutet. Det var då som hon gick till systembolaget.
Det senaste året hade inte varit bra. Perioderna av någorlunda kontroll hade blivit kortare och kortare. Hon visste det. Kvinnan var väl medveten om vad hon ställde till med. Hon såg sin dotter. Hennes underbara lilla dotter som hon egentligen satte framför allt. Det var bara det att hon ofta stod i vägen för henne. Hon komplicerade saker för henne. Flickan blev ett störningsmoment för kvinnan. Hon kände sig instängd. Hela tiden övervakad. Det var precis som om hennes dotter trodde att hon kunde läsa av henne bättre än hon själv. Att hon kände henne bättre än hon själv. Ingen kände henne. Ingen visste vad som pågick inom henne.
När kvinnan bara hade oron inom sig var det hanterbart. Då kunde hon leva tillsammans med sin make och dotter ganska normalt. Deras liv var ordnat. De hade det bra ställt och hon kunde ge sin dotter i princip allt det hon ville ha. Det var bara det att hon ville oftast inte ha något. Hon förstod inte varför. Ibland undrade hon om flicka inte tyckte om henne. Hon var ofta vresig mot henne och hon var nästan alltid misstänksam. Ibland undrade kvinnan om det var dottern som gjorde att den där lilla, lilla droppen kom. Att det var hennes kontrollbehov som gjorde att hon kände sig instängd i sig själv.
En del av kvinnan visste att det inte var så.
En annan del av henne kämpade mot den vetskapen. Det var den delen av henne som hjälpte till att övertyga henne om hotet från sin dotter. Det var den delen av henne som talade om för henne att det var dotterns fel att det blev som det blev. Hon kunde inte förstå varför flickan inte kunde lämna henne ifred. Hon skulle inte dö. Det skulle inte hända henne något. Hon var inte undernärd. Hon åt det hon tyckte att hon behövde. Hon umgicks inte med farliga personer. Hon hade kontroll när hon tog hem folk. Hon hade kontroll över sitt drickande. Hon var inte alkoholist. Hon missbrukade inte piller. Den delen som intalade henne allt detta var den del som tragiskt nog tog överhanden. Det var den slutsatsen som kortsiktigt gjorde det enklare.
Det var enklare att skylla på någon annan.
Hennes dotter var den där någon annan. Självklart var det så. Det fanns ingen annan förklaring. Varför fanns hon oftast i närheten när den där droppen fick bägaren att rinna över annars. Varför eskalerade alltid dotterns kontrollbehov strax innan det brast. Hon var som en igel på henne. Hon begränsade möjligheterna för henne när det var på väg. Flickan försvårade hennes enda utväg när det runnit över. Hon hindrade henne från att få lindring. Att bedöva sig. Det var precis som om dottern såg när det fanns ett tillfälle för henne skapa den där ångesten. Det var så det var. Den där delen inom kvinnan övertygade henne. Det fanns ingen annan förklaring.
Hur kunde hon annars förklara att flickan alltid var så påträngande, nära, kontrollerande när det var dags?
Kvinnan såg på sig själv i spegeln. Hon visste att det var på gång. Hon kände det inom sig. Ingenting hjälpte. Tabletten hon tagit på morgonen efter hennes dotter gått till skolan, gav ingen effekt. Hon kände det. Det var nu nära. Hon såg på sig själv och ställde en tyst fråga till sig själv.
”Var är min dotter nu då?”
Hon gick in på sin dotters rum och satte sig på sängen. Vart var den där besvärliga lilla dottern som orsakade hennes tillstånd nu då?
Hon var inte där.
Just nu kände hon ett lugn inom sig. Hon kunde tänka klart. Hon visste vad hon var tvungen att göra. Hon var tvungen att rädda sig själv och sin familj.
Hon vände sig om där hon satt. Tittade in i dotterns spegel som satt på väggen bredvid sängen. Hon lutade sig fram och såg in i sina ögon. Nu skulle hon minsann intala sig själv att det var bra. Nu skulle hon en gång för alla sätta stopp för att hennes liv höll på att rasa samman.
Det kändes kyligare i rummet.
Hon kände sig frusen. Hennes kropp började skälva. Värmen hade försvunnit. Lugnet drog sig sakta men säkert bort från henne. Hon försökte hålla kvar. Det gick inte. Det var nu det kom. Tanken på dottern bleknade för henne.
Det hade redan börjat rinna över.
Författare: Marléne Lund Kopparklint
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar