”Jag blev våldtagen. Jag har så svårt att få grepp om den meningen, så svårt att förstå att det verkligen har hänt. En del av mig vill inte tro på det, hur kan det hända mig? Och hur kunde det hända två gånger?
Första gången, förstod jag direkt att någonting var fel med den här killen. Vi gick genom skogen, på väg hem till mig och genast när vi var ensamma stannade han mig och började ta på mig och det kändes helt fel. Men jag sa ingenting. Redan där borde jag ha gått. Jag ville ju inte.
Men det var när vi kommit hem och låst dörren om oss, som han började dra av mig kläderna, och sina byxor. Han tryckte ner mitt huvud mot honom och vad skulle jag göra liksom? Säga nej? Jag var så svag, och han var så fruktansvärt stor.
Sen började han trycka ner mig och jag sa nej. Flera gånger försökte jag trycka bort honom, men det var som om han inte hörde mig! Så jag gav upp, tänkte att om jag bara ligger här borde han väl ändå märka att jag inte vill. Men han slutade inte. Det gjorde så fruktansvärt ont! Jag ville bara att han skulle gå. Till slut gjorde han det. Jag kommer ihåg känslan jag hade efteråt, hur tom jag kände mig.”
Berättelsen fortsätter på din ungdomsmottagning på nätet – UMO
Undrar om dessa händelser ledde till en anmälan?
17 167...
Enligt ny statistik från Brottsförebyggande rådet anmäldes 17 167 sexualbrott under år 2010. Hälften av brotten klassas som sexuellt ofredande eller blottning.
- 98 procent av dem som misstänks för sexualbrott är män (2010)
- 26 procent av sexualbrotten sker i offrets eller gärningspersonens hem (2008)
- Våldtäkt och försök till våldtäkt står för nära 40 % av alla anmälda sexualbrott.
- I knappt en tredjedel av de anmälda våldtäkterna är den som utsatts under 15 år
Beatrice Ask tillsammans vår alliansregering ser det som en central fråga att personer som blivit utsatta för sexualbrott får ett bra bemötande av rättsväsendet. Att man som brottsoffer fångas upp på ett bra sätt och att reaktionerna tas emot på ett professionellt sätt.
För att säkerställa att detta görs på ett så bra sätt som möjligt har mycket arbete lagt ned de senaste åren. 2007 fick Brottsoffermyndigheten i uppdrag av vår regering att i samråd med berörda myndigheter, utforma och genomföra ett utbildningsprogram för förbättrat bemötande av sexualoffer - redovisningen av uppdraget visar att många deltagare har fått nya, viktiga kunskaper om sexualbrottsoffer.
Dessa satsningar har dock varit långt från tillräckliga.
Det är därför som man nu vill satsa ytterligare på att utbilda rättsväsendets personal ytterligare för att öka denna kunskap. I synnerhet när det gäller fall där barn och ungdomar är målsägande.
I Expressen 22/5 berättar vår justitieminister Beatrice Ask om att vi vet att bristande kunskaper om sexuella övergrepp kan leda till bemötande som uppfattas som kränkande. Vilket i sin tur kan leda till felaktiga uppfattningar och slutsatser om vad som hänt vid eller i nära anslutning till brottstillfället.
Nu vill vår regering gå ett steg längre för bättre bemötande av sexualoffer och i detta belysa barn- och ungdomars utsatthet och behov vid sexualbrott. Det är viktigt att samverkan fungerar mellan berörda myndigheter såväl inom som utanför rättsväsendet. Att poliser, åklagare, domare, advokater liksom annan personal har goda kunskaper i att bemöta dem.
Fram till 2014 satsar nu regeringen 8 miljoner kronor på att vidareutveckla utbildningsprogrammet som Brottsoffermyndigheten 2007 fick i uppdrag att arbeta fram och genomföra.
Utbildningen ska specifikt fokusera på barn och ungdomars särskilda utsatthet och behov vid sexualbrott. Eftersom barn och ungdomar är särskilt sårbara löper denna grupp dessutom större risk än vuxna att ta ytterligare skada under rättsprocessen.
Detta välkomnas varmt…
Jag tycker detta är ett mycket bra initiativ och det tyckte jag redan år 2007 när Brottsoffermyndigheten fick uppdraget. Det här är ett tydligt svar på: ”Jaha och vad händer efter denna satsning då – hur håller vi frågan vid liv?”
...men vad gör vi med mörkertalet då?
För att återgå till frågan jag ställde i början av inlägget. Hur kan vi motverka mörkertalet? Hur underlättar vi för alla de som blivit utsatta - som inte vill göra en anmälan? De som går och bär på något fruktansvärt ont?
Hur kan vi i samhället lära oss att se det osynliga?
Vilka tecken finns? Hur kan vi förebygga situationerna? Hur kan vi stärka självkänslan så att man vågar tala om det? Hur kan vi lära oss att fånga upp – reagera och agera?
Detta är frågor som vi ALLA måste hålla vid liv och arbeta aktivt med!
Reagera & Agera...
Tankeställare:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar