Om du trodde att du skulle tvingas flytta från den du älskade mest i hela världen - skulle du då berätta?
Pojken promenerade till skolan. Tårarna rullade ned för hans kinder. Det hade inte varit någon bra morgon för honom. Efter en lång natt av vakande över sin mamma kände sig pojken alldeles tom. Det fanns bara en liten glädje. Ett slags lugn hade infunnit sig hos honom - hans mamma hade kommit hem.
Även om hon kommit hem i ett sådant skick som ett barn aldrig ska behöva se sin mamma i – så kom hon i alla fall hem till honom efter lång tid av längtan och ängslan. Hon hade som vanligt varit full och betett sig konstigt, men det gjorde inget för pojken - hon kom ändå hem till honom.
Pojkens mamma hade bett honom låsa dörren ordentligt efter henne. Hon hade också bett honom om att titta ut genom fönstren så att ingen följt efter henne hem. Den lilla pojken hade sett tydligt på sin mamma att hon var rädd. Hon hade pratat osammanhängande och han hade fått hjälpa henne till sängs eftersom hon hade haft svårt att hålla balansen.
Efter att han gjort allt som han blivit ombedd att göra hade han krupit ihop och lagt sig bakom henne. Han hade hållit om henne. Han hade varit tvungen att värma henne. När hon kommit hem hade hon varit iskall. Hon hade skakat. Fram tills det var dags för honom att göra sig i ordning inför skolan, hade han med jämna mellanrum gått upp och gjort det hans mamma bett honom om. Sett ut genom fönstren så att ingen följt efter henne hem. Hennes rädsla hade överförts på honom och han var rädd. Han visste inte om det denna gång var på allvar eller inte.
Det kunde han aldrig veta.
Ibland kom hans mamma hem själv som nu, men hon hade också många gånger kommit hem i sällskap med andra. En del av dessa män hade ganska snabbt upptäckt det konstiga med hans mamma och gått därifrån. Andra hade tyckt synd om pojken och försökt lugna ned situationen som alltid gick överstyr. Det var också samma personer som sett pojken och insett att det inte var normalt. Vissa av dem hade på bästa sätt försökt trösta honom innan de gick därifrån. Sedan fanns det de som brukade stanna kvar. De som struntade i vad pojken sa. De som inte tog hans tårar och ord på allvar.
De som inte var så snälla.
Den svidande känslan i pojkens mage gjorde sig påmind där han gick på vägen till skolan. Han svalde bort de sura uppstötningarna som kom upp i hans mun. Han visste inte riktigt vad det var, men han hade haft det under lång tid. Han försökte tänka på något annat. Det som var bra. Allt var inte dåligt och hans mamma var inte alltid konstig eller full. Oftast var hon som alla andras mammor. I alla fall nästan som alla andras mammor. Fast han försökte tänka på annat sved det i hans mage. Tankarna ville inte riktigt dit han ville. De kom tillbaks på det som gjorde ont. Det blev med då värre i magen. Det brukade gå över efter en stund men denna gång ville det sig inte riktigt. Han funderade ett slag på om han skulle gå till skolsyster när han kom fram.
Hans mamma hade också sagt till pojken att han skulle gå till skolsyster med svedan i sin mage. Hon hade sagt att det inte var något farligt, men att han kanske kunde behöva tabletter för det. Under samtalet de haft kring det hade hon också instruerat honom om att han skulle vara noga med vad han sa till skolsyster. Hon hade berättat för honom vilka frågor som han förmodligen skulle komma att få och hur han skulle svara på dem.
”Du får säga att svedan och de sura uppstötningarna kommer efter du druckit juice eller ätit stekt mat.”
Pojken hade inte gått iväg med det ännu. Han hade inte känt sig trygg med det. Han hade blivit riktigt rädd för det som hans mamma berättat för honom och tänkte att han säkert skulle säga fel saker och att det då skulle gå illa. Denna morgon tänkte han dock att han nog skulle gå iväg ändå. Det blev ju inte bättre i hans mage som det brukade bli efter ett tag. Dessutom hade det tillkommit en annan känsla hos honom. Det var en olustig känsla som han inte riktigt kände igen. Det kändes som han var instängd i sig själv och det var tungt att andas på något underligt vis.
När han var framme vid skolgården hade han bestämt sig. Han skulle gå till skolsyster på första rasten.
Skolsyster var snäll. Hon satte sig bredvid honom på britsen. Hon hade förklarat för honom att hon trodde att han hade magkatarr. Den andra känsla som han berättat för henne om visste hon däremot inte riktigt vad det berodde på. Syster hade sett lite fundersam ut när de pratat om det. Han hade märkt snabbt hur skolsyster förändrats och fått ett annat uttryck i sitt ansikte. På något vis blev hon mer omtänksam och hon fick snällare ögon. Det tilltalade honom samtidigt som varningssignaler gick i gång i pojkens huvud. Det var så här som hans mamma sa att det skulle bli, men han var inte beredd på hur han själv skulle känna det. Han kände sig lugn och trygg där han satt. Han fick en känsla av att han ville krypa ihop i hennes famn och bara sitta nära hos henne. Han ville aldrig mer lämna rummet de satt i. Han ville inte gå tillbaks till klassrummet. Han ville inte gå tillbaks hem. Han vill bara sitta kvar och stanna klockan.
Verkligheten kom ikapp pojken. Han kände klumpen i halsen när skolsyster kom med den fråga som hans mamma sagt att hon skulle komma med:
”Hur har du det hemma då?”
Egentligen ville pojken berätta för henne men han stannade upp. Det fanns ord och meningar som var viktigare att tänka på än att svara ärligt på frågan. Han ville så gärna berätta, men han kunde inte. Det var för farligt. Han insåg snabbt att det var nu det gällde. Det var nu som det var avgörande.
Efter en kort stund så svarade pojken på frågan.
”Det är bra hemma. Det är bara lite jobbigt det här med magen som alltid kommer efter han ätit viss mat eller druckit juice."
Skolsyster lyssnade på pojken och såg på honom. Hon visste. Pojken såg att hon visste. De satt tysta en stund. Han var tvungen att göra något. Pojken gjorde det som han brukade göra – han bröt tystnaden och satte på sig sin ”glad - mask”.
Han ställde sig upp. Tackade för tabletten han fått och sa att det kändes mycket bättre. Därefter tittade han skolsyster rakt in i ögonen och berättade att han hade det bra hemma. Det hade varit lite jobbigt ett tag eftersom mamma hade fått ryggskott genom sitt arbete, men att hon nu började bli bättre. Efter han berättat så sa han att han var tvungen att gå tillbaks till klassrummet. Han visste inte hur länge han skulle orka behålla masken på och ville därifrån så fort som möjligt.
Det var farligt nu.
Han vacklade. Visste inte hur han skulle bete sig. Hans hjärta sa en sak men hans hjärna sa en annan. Hans hjärta ville att han skulle berätta sanningen och krypa ihop hos skolsyster. Han skulle inte behöva berätta hela sanningen, bara lite av den. Hans förnuft tog överhanden och han fick kämpa emot detta alternativ. Han visste ju vad som skulle hända om han berättade. Även om det bara var lite så skulle det räcka.
Han skulle då tvingas flytta ifrån den han älskade mest i hela världen.
Det hade hans mamma berättat för honom när han krupit ihop och suttit i hennes famn och mammas famn var det som betydde mest i den lille pojkens liv. Han lyssnade på henne. Hon var viktigast av allt för honom. Ingen skulle få ta henne ifrån honom. Hon skulle inte klara sig då.
Det visste han.
Författare: Marléne Lund Kopparklint
Andra delen publiceras 14/8 kl.12.00
Tredje delen publiceras 15/8 kl.17.00
2 kommentarer:
Kom in på din blogg av en slump och började läsa berättelsen och fastnade redan efter andra meningen!! Riktigt bra skrivet måste jag säga, och kommer absolut kika in igen och läsa fortsättningen :) Så hemskt att detta är allt för vanligt för många barn i sverige :( Som blivande förskollärare gör det ont o läsa sånt här men samtidigt så kan man inte låta bli heller!!
Tack Enander för de orden! Lycka till med din utbildning och framtid. Det finns mkt att göra på detta område men det viktigaste att börja med är att göra som du. Stanna upp, reflektera och förmodligen när det dyker upp agera.
Skicka en kommentar