fredag 11 november 2011

"Vänd ut och in på jantelagen inom dig och se vad du hittar"


...sa hon till oss där vi satt för att lyssna på just hennes budskap vad gäller coachning.

Och vem var då hon? Jo, en kvinna som heter Carin Coach a.k.a Karin Hansdotter Bladh. Jag tillsammans med Malin L Hall var nämligen på hennes releaseparty i går. Hon släppte nämligen sin nya bok: Ja - LAGEN. Som handlar om just coachning... 

Något som slog mig när jag satt och lyssnade på Karin, var hur viktigt det är med positiv energi när man coachar andra människor! Att man sprider en positiv känsla runt sig. Att man förmedlar ett positivt tankesätt (

Att man ser ett halvfullt glas istället för ett halvtomt - (eller hur Aida?:-)... 

Det är något som jag själv alltid försöker tänka på när jag möter andra människor oavsett om jag har en Jagskullealdrigklivitursängendag :). Det är också en av den viktigaste och värdefullaste komplimangen som jag kan få. Att man är just så. 

Carin Coach är en sådan person som jag faktiskt vill ge en sådan komplimang. Hon lyckas med det förmedlandet på ett alldeles underbart sätt!

Så kommer vi till den här f-b jantelagen som Karin egentligen inte ens ville prata om. "Lagen" som har fått så lite utrymme i hennes bok som möjligt för att hon tycker att den sprider som mycket negativ energi runt sig. 

"Är det någon här som träffat på jantelagen?"- frågade hon publiken som samlats runt henne på Elite Stadshotellet i Karlstad?

Jag kunde inte låta bli att vända mig mot Malin och titta på henne. Vi skrattade båda två. Det behövdes inga ord. OM JAG HAR!! - tänkte vi båda. Den lagen har förföljt mig genom livet som en obekväm, sticksig, alldeles för trång polotröja som någon tvingat på mig gång på gång (förklarar i slutet vad det är med mig och stickade polotröjor :)!

Jantelagen eller den svenska avundsjukan som jag gång på gång skrivit om i olika former är något som jag är helt övertygad om, finns inom var och en av oss på olika sätt (precis som Karin var inne på i går kväll). Det är bara det att vi bär den inom oss av olika skäl. En del har den som en slags falsk trygghet. En del har andra tvingat på dig att bära. En del har den bara för att de helt enkelt inte vet bättre.

Jag har genom mitt liv lärt mig att man ska alltid försöka vända allt som är negativt till något positivt. Det finns inget ont som inte har något gott med sig.  

Visst, vänd ut och in på jantelagen inom dig MEN bli också vän med denna fiende. Lär dig förstå den. Lär dig bemöta den. Det är först då som vi kan kväva det onda med det goda. Det är först då vi kan slita av oss den där äckliga förkvävande, sticksiga polotröjan som suttit smetad runt dig så att du knappt får någon luft.

Det är först då som du kan ta ett djupt andetag  och känna dig fri. Det är först då som du kan lämna stafettpinnen vidare och lära andra hur de ska göra. 

Alternativt sträck på dig med ett stort leende på läpparna. Titta på de som ännu inte riktigt är där och tänk: "Jag är framför dig. Jag har mål i livet. Jag går mot dem med bestämda steg"....


Tack Karin för en överraskande härlig kväll. Jag önskar dig verkligen lycka till med alla dina böcker och dina mål i livet!


Oscar Wilde (1854-1900)


PS. Vad är det då med mig och stickade polotröjor då? Jo, det kan jag berätta. Jag kommer i håg det som det var i går och jag kan fortfarande rysa när jag tänker på det:-) 

Jag var runt 6 år. Mamma och jag hade försovit oss. Hon var sen till jobbet. Innan det skulle hon iväg med mig till förskolan (som jag till min stora sorg fått byta till från min helt underbara dagmamma Nanna, som jag saknade oerhört mycket). 

Så snart jag slagit upp ögonen kände jag direkt att jag var febrig och började bli sjuk. Det värkte i kroppen och jag frös.Jag sa dock inget till mamma eftersom hon var så stressad.

Mamma for runt som ett argt bi i lägenheten och gjorde i ordning allt som skulle göras innan vi kunde gå. 

När hon kom in på mitt rum och såg att jag inte ens fått på mig kläder blev hon (om möjligt) än mer stressad. Hon ryckte fram den där fasliga, stickade, tighta polotröjan ur min garderob. Den som jag aldrig riktigt tyckt om. Den som jag gömt under alla andra tröjor på hyllan. Den som jag absolut inte ville ha på mig. Mamma lyssnade inte utan drog den över huvudet på mig (UTAN någon tröja under). Hon sa till mig att vi inte hade tid att tjafsa om kläder utan att jag fick nöja mig med den.

Med början till feber, dåligt humör och en ryggsäck full med negativ energi traskade vi i väg till förskolan som jag absolut inte ville till. Hela den dagen kände jag tröjan stickas, klia och strama runt halsen på mig. Jag mådde pyton och det enda jag kunde tänka på var att få komma hem och ta av mig den där fruktansvärda tröjan.

Ända sedan dess har jag aldrig någonsin klarat av att ha vare sig stickade tröjor eller halsdukar på mig (utan något bomullstyg emellan). Det ryser i hela mig bara jag tänker på det :))

That´s my story

http://marlenekopparklint.blogspot.com/2008/09/tnk-att-hon-str-dr-naken-framfr-dig.html
:P

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar