En typisk Kopparklant dag...

En dag som började med dubbelt inbokade möten och som fortsatte med en p-bot eftersom mitt p-tillstånd tydligen låg fel i lilla Enzo (måste nog bråka om den, eftersom det faktiskt var på gränsen till att jag inte skulle ha haft den) lycka till önskar jag mig själv på den punkten.

Bestämde i alla fall att böteshistorien inte skulle ta över mitt humör utan gav den fingret lite diskret där den låg i sätet bredvid mig. Kändes genast bättre och hakade inte upp mig mer på det. Sedan puttrade vi iväg i vår egen lilla takt, vinkade till ett par av Enzos beundrare och vips var jag på ICA för att hämta ut ett paket. Kom hem en snabbis, fräschade till mig, matade djuren, kramade sonen, innan jag skulle iväg på middagsmötet kl.19. Oceaner av tid när man tittar på klockan och den visar kl.17.45 redan vid ICA... 

Efter ytterligare några små Murphy's lag exempel, tog jag mig äntligen in stan till kl.19 och åt en alldeles utsökt middag med en helt fantastiskt person. Ganska snabbt vändes mitt humör och allt kändes verkligen toppen!

Det var bara det att när jag efter denna trevliga kväll skulle sätta mig i Enzo och köra hem igen, vägrar han att starta...

Självklart ringer jag upp Konstapel Kopparklint och får honom att förstå att Enzo numer har fått ett dubbelnamn, Bajs-Enzo, varefter jag ber om råd om vad jag ska ta mig till. Det var ju hur pinsamt som helst att stå mitt inne i stan med en bil som inte vill starta och som det dessutom small till rätt obehagligt i. Folk på trottoaren vände sig om och trodde förmodligen det var någon skottlossning (och ja, jag har fått förklarat för mig att det var i avgasröret eftersom jag pumpat för mycket bensin när jag försökte starta på alla sätt och vis ;-)

Efter något förhöjt blodtryck, flera provstarter börjar jag inse att loppet är kört och känner mig som Goliat på bilden.

Först då frågar Fredrik mig en ganska relevant sak i sammanhanget: "...men du Allis, har du vridit om tändningen då?" 

Fullständigt hål i huvudet!

Nej, det har jag givetvis glömt bort den här gången också! Känner mig genast som IQ golfboll IGEN. Till mitt försvar kan jag säga att en Fiat 500 (1970-års modell) går runt och harvar fast man inte vridit om tändningen eftersom det är en så gammal bil men att jag inte kom på det själv är pinsamt värre. 

Jag har bett Enzo om ursäkt och har genast tagit bort hans dubbelnamn. Inser att jag själv borde haft det i stället...

Fru Kommunalråd fortsätter - känner mig varm inombords samtidigt som det inte är lätt...

Det är inget som är klart förrän klubban faller i bordet...

...och det gjorde den under torsdagens kommunfullmäktige i Karlstad, där jag valdes till kommunalråd i 4 år till och som ledamot i kommunstyrelsen. Det känns så fantastiskt bra på många sätt och vis men särskilt på ett. 

Jag har mot alla odds lyckats vända på mitt liv och gjort det till något bra. Äntligen brutit det tragiska mönster som följt min familj bakåt i tiden. Tagit tillvara på de händer som sträckts ut till mig under livets gång, fattat rätt beslut och fått människor att få förtroende för mig. 

Jag kommer alltid fortsätta ge tillbaks, sträcka ut mina händer och låta dörren stå på glänt för andra. Jag ska fortsätta leverera politiskt för det är min fasta övertygelse att det är precis just här man på riktigt kan förändra världen till det bättre. 



Jag kan erkänna att den sista tiden har varit jäkligt tuff för mig. Inte minst med valet och allt som följde med det. Utan också med boksläppet. Mycket känslor har helt klart rörts upp både för mig och för andra. Jag förstod kanske inte fullt ut i vilken utsträckning det skulle bli eller hur det skulle arta sig. Helt klart är att de flesta tycker att jag gör ett bra jobb och jag når in i hjärtat på dem medan det finns onda krafter som vänder sig mot det och har visat det på de mest vidriga sätt. 

Oavsett vad så står jag fortfarande stadigt med båda fötterna på jorden och fortsätter gå på min inslagna väg. Har jag inte verktyg att hantera allt som händer runt mig så skaffar jag mig det. Jag tar bara sats och gungar ännu högre...

Jag älskar att ha 100 bollar i luften och har lärt mig mina gränser och att prioritera rätt. För de som frågar mig hur jag  hinner med allt brukar jag säga: Ja, men jag har ju jobbat som projektledare, trygghetsutvecklare, strateg och konflikthanterare hela mitt liv, så jag är van och jag har lärt mig att se det som en resurs.

Jag lovar att jag ska leverera och vara en "blåslampa i arslet" på de runtom mig som lutar sig tillbaks lite för mycket. De som helst bara vill sitta och peta sig i naveln eller tycker att allt fungerar bra. Bra kan alltid vara bättre! 

Rättelse från Karlstads tidningen på webben...

Bra. Det känns lite bättre nu.

Allvarligt fel i Karlstads tidningen' s reportage idag...

Verkligen jättekul att bli intervjuad av Karlstadstidningen kring min nya bok Maskrosflickan, eftersom det är en viktig fråga. Inte lika kul att läsa artikeln efteråt. Fanns flera allvarliga fakta- och syftningsfel.

Det som jag tänker på i första hand och som jag blev ganska chockad över när jag läste, handlade om det kapitlet i boken som var det mest tunga att skriva om och för den delen välja att ta med i boken. 

Det handlade om den tuffaste perioden i mitt liv. När jag tappade tron på livet samtidigt som min mamma råkade ut för en fruktansvärd händelse där hon blev svårt misshandlad av en man. Att jag då fick de mörkaste tankarna och ville hämnas. Det har då skrivits i tidningen att jag vid 22 års ålder satt i en bil och skulle anlita två torpeder som skulle mörda den som misshandlat min mamma men avblåste det hela. 

Här blev det ett allvarligt fel från tidningens sida och jag blev verkligen jätte ledsen.

Jag har själv varit noga med att allt ska vara rätt i boken och att det inte ska finnas med något som inte är sant eller att mina upplevelser "kryddats" lite för att öka spänningen. 

Då vill jag givetvis inte att andra ska göra det heller...

Kring det aktuella kapitlet, var det tillräckligt hemskt i den förtvivlan jag befann mig i och hade planer på att ge igen på den som skadat min mamma så fruktansvärt mycket. 

MEN att komma i närheten av att planera ett mord är väl magstarkt och definitivt inte det boken beskriver eller det jag sade till reportern. Jag tänker också på att detta drabbar fler än mig själv och det gör minst sagt ont i hjärtat på mig.