MASKROSBARN AV MIN TID

tisdag 23 december 2014

Kan man inte bara ta bort julen helt och hållet!


"Julen borde strykas från kalendern-jag hatar den. Du vet att jag är också en maskrosflicka. Precis som du är. När mamma fått på juldukarna var det dags pappa att supa sig dyngrak..."

- sa en äldre dam till mig när jag signerade böcker i lördags. 


Jag har också svårt att försonas med julen och kämpar för att få ro inombords. Det är svårt och jag vet inte om jag någonsin kommer att bli vän med våra högtider. För mig är det för mycket elände förknippat med det. Tänk om alla föräldrar kunde förstå vilka djupa sår det sätter i barns hjärtan. Tids nog blir det kanske ärr av dem men alltför ofta, smärtande sådana. 

Vuxna måste förstå att om barn får välja så vill de ha en vit jul-ingen alkohol.


Jag blev ändå lite kluven efter att jag och damen stått och pratat en stund. Jag vill nog inte gå så långt att julen ska strykas helt från kalendern. För jag vet att många barn faktiskt får uppleva glädje och frid. Det är den tiden på året då släkt, familj och vänner sluter samman. Det jag vänder mig mot är att just denna högtid är förknippad med långledighet och det är en tid då ganska många tar till en hel del alkohol. Det är tradition att dricka nubbe till maten precis som det är på midsommar. Det är ok att dricka glögg innan maten. Det är ok att dricka ett glas vin eller öl mellan nubbarna när man sitter och äter. Det är ok att dricka en whiskey, likör eller ett glas rött efter maten eller varför inte en grogg? 

Om jag ska stryka något så är det just denna alkoholkultur som förstör för så många. Det finns alltid någon i släkten som inte klarar av det och förmodligen förstör för andra i sin närvaro. Blir för full, bråkar, är otrevlig, drar skämt som ingen tycker är roliga, raglar runt för att sedan somna ifrån allt. Och kvar kanske det sitter ett barn och önskar av hela sitt hjärta att all alkohol kunde försvinna från jordklotet.

Min önskan varje jul är att färre barn ska få uppleva otrygga högtider. Jag har inte riktigt lika svårt för julen som damen i bokhandeln hade. Men då ska gudarna veta att jag har kämpat för att bearbeta alla bilder och känslor som förknippas med fylla, slagsmål och krossade drömmar. 

Jag försöker för mina älsklingars skull. Jag har definitivt brutit mönstret hemifrån. De ska slippa ha en klump i magen inför julen. Och de ska inte minnas några jular där jag som mamma blivit sittande och suckar, gråter en skvätt, ser allt nattsvart och nästintill förvandlas till en bitterfitta.  
Nej, drar jag gränsen. Jag biter ihop, pressar bak minnena så långt jag bara kan. Sedan pyntas det, lagas mat, bakar, gör julgodis. Jag kan till och med lyssna på julmusik bara 5-2 principen gäller. 5 låtar från min måbralista på spotify och två från jullåtslistan.

Det är den regeln och en regel till. Ingen Christer Sjögren och där viker jag mig inte en tum. Han är bannlyst hemma hos oss. Där går gränsen för hur mycket jag kan stå ut med. 


Med en önskan till alla vuxna som har barn i sin närhet-TA en vit jul  

  


lördag 20 december 2014

Boksignering idag mellan kl.11-14 på Lars Hjalmars Bokhandel i Karlstad!

Idag finns jag på plats för att signera böcker och svara på frågor kring böckerna. Kanske du vill köpa en en julklapp som rör om i hjärtat?

Läsprov på nya boken Maskrosflickan finner du här

Man kan givetvis köpa böckerna på plats men om man redan har ett ex så kan man komma med det och få det signerat!

Hur du hittar till bokhandeln finner du längst ned.


Smakprov på Det som inte syns:

En annorlunda julberättelse

http://nwt.se/asikter/debatt/article1026040.ece

Smakprov på Maskrosflickan:

Med en önskan om en vit jul

http://www.vf.se/asikter/debatt/med-en-onskan-om-en-riktigt-vit-jul

fredag 19 december 2014

Bröllopsyra eller vad kallar man det...

Fortfarande än idag blir jag varm i hjärtat när jag ser min älskade man. Jag vill ändå tro att det är speciellt när man efter 15 år tillsammans faktiskt kan känna av den där bubblande känslan av förälskelse... 
Du är som en drog som ständigt väcker lyckokänslor hos mig. Ett beroende som jag aldrig någonsin vill bli kvitt. Vi har haft 15 år fyllda med kärlek och styrka...

Nu är det 10 år sedan jag blev Fru Lund Kopparklint och förra veckan firade vi det med en underbar weekend i Göteborg (det blev bra till slut ändå, fast Fru Kopparklant tillfälligt glömde bort-jag tror jag gottgjorde det ändå;-)

Tack älskling för den finaste ringen  och de bästa kängorna. Älskar dig så himla mycket. Du är verkligen mannen i mitt liv!



lördag 6 december 2014

Nu har han läst min bok också...

En fråga som jag har fått återkommande är: Har dina barn läst dina böcker. Har din man gjort det?


Det var mycket jag tänkte på innan jag valde att göra mitt liv till en öppen bok. En av sakerna var hur mina närmaste skulle känna och uppleva det. Kommer de läsa böckerna? Hur kommer de att reagera då? Blir det någon respons för dem efter att andra läst och är det ok för dem?

Många frågeställningar var tvungen att ställas och redas ut innan jag tog steget fullt ut.

Min Konstapel Kopparklint har alltid uppmuntrat mig och backat upp mig när det gäller båda mina böcker men han har själv inte velat läsa dem. Han har alltid varit medveten om vilket svårt liv jag har haft och han har vetat mer än någon annan. Men att faktiskt få detaljerna och de innersta hemligheter svart på vitt framför sig, har helt enkelt gjort för ont för honom. Han har inte velat läsa om hur jag, hans älskade farit illa på olika sätt. Både som barn och vuxen. Som han själv uttryckt det, har det huggit som en kniv i hjärtat på honom.

Saker och ting ändras dock...

Nu i veckan bestämde han sig för att läsa min första bok. Jag blev glad och faktiskt lite lättad, samtidigt som jag förstod att det skulle vara tufft för honom men kanske också mig... 


"Allis...om jag ska läsa böckerna, är du då beredd på att svara på frågorna som dyker upp hos mig?"

Även om jag funderat utifrån alla aspekter innan jag tog steget att få mina böcker utgivna, fick jag mig en tankeställare när han sa som han gjorde. Det finns faktiskt saker som jag aldrig tidigare faktiskt suttit ned med någon och pratat om. Visst har han vetat om det mesta som jag varit med om i mitt liv men vi har aldrig pratat om hur allt gått till. Och absolut inte så detaljerat som böckerna beskriver.


Hur kommer min älskade känna det, när han läser om hur jag blev brutalt våldtagen som ung...


Det finns givetvis saker som fortfarande än i dag gör ont hos mig. Jag har bearbetat dem och har sedan många år känt mig klar med det. Tankarna, bilderna är helt enkelt hanterbara när de dyker upp. Jag tror ändå att vissa saker som man varit med om alltid kommer att vara mer eller mindre ömmande ärr. 

Det är skillnad på när andra läser om mitt liv, mot när de som älskar mig och står mig närmast gör det. 

Nu har i alla fall min älskling läst ut första boken. Vi har pratat en del om det. Inte mycket men lite. Jag är medveten om att det är mycket att smälta och reflektera över. Och jag är fullt medveten om att det kanske kommer att påverka hans tankar när det dyker upp olika situationer i vardagen. Sådant som påminner honom om det han har läst och kanske väcker känslor hos honom. 

Kanske ställer han frågor om det. Kanske låter han det vara för att det gör för ont. Kanske låter han det vara för att han är rädd för att det ska göra ont hos mig...

Jag kan ta vilket som och självklart kan jag inte veta hur vare sig han eller jag kommer att hantera frågorna eller svaren. Det kanske inte finns några svar att ge eller där tystnaden är tillräcklig.

Alldeles oavsett, känns det bra att han läst första boken. Nu har min älskling också fått läsa om det som inte syns. 

tisdag 2 december 2014

Ett tufft beslut efter en svår tid...

Beslutet har fattats. Ansvaret är taget. I kväll låter vi vår älskade Greta få somna in med sina 16 år. 

Det är alltid ett svårt beslut att fatta men jag vet att det är nödvändigt. Som min älskade man brukar säga: Det är mitt ansvar som hundägare och om man orkar ska följa med när det är dags... 

De senaste dagarna eller den senaste veckan har klumpen i magen växt sig större. Är hon inte lite piggare nu? Jag har förhandlat med mig själv, trots att jag innerst inne vetat om svaret :(

Jag orkar dock inte följa med. Hjärtat krossas helt enkelt och jag vill inte se det. 

Hon har haft ett gott liv vår Greta och skänkt oss så mycket glädje och kärlek men nu var det sorgligt nog dags. Nu får du komma upp till "hundhimlen" tillsammans med Pim-pim och de andra av familjen som inte längre är med oss.





Vivian...

Vivian...