torsdag 23 oktober 2014

En typisk Kopparklant dag...

En dag som började med dubbelt inbokade möten och som fortsatte med en p-bot eftersom mitt p-tillstånd tydligen låg fel i lilla Enzo (måste nog bråka om den, eftersom det faktiskt var på gränsen till att jag inte skulle ha haft den) lycka till önskar jag mig själv på den punkten.

Bestämde i alla fall att böteshistorien inte skulle ta över mitt humör utan gav den fingret lite diskret där den låg i sätet bredvid mig. Kändes genast bättre och hakade inte upp mig mer på det. Sedan puttrade vi iväg i vår egen lilla takt, vinkade till ett par av Enzos beundrare och vips var jag på ICA för att hämta ut ett paket. Kom hem en snabbis, fräschade till mig, matade djuren, kramade sonen, innan jag skulle iväg på middagsmötet kl.19. Oceaner av tid när man tittar på klockan och den visar kl.17.45 redan vid ICA... 


Efter ytterligare några små Murphy's lag exempel, tog jag mig äntligen in stan till kl.19 och åt en alldeles utsökt middag med en helt fantastiskt person. Ganska snabbt vändes mitt humör och allt kändes verkligen toppen!


Det var bara det att när jag efter denna trevliga kväll skulle sätta mig i Enzo och köra hem igen, vägrar han att starta...


Självklart ringer jag upp Konstapel Kopparklint och får honom att förstå att Enzo numer har fått ett dubbelnamn, Bajs-Enzo, varefter jag ber om råd om vad jag ska ta mig till. Det var ju hur pinsamt som helst att stå mitt inne i stan med en bil som inte vill starta och som det dessutom small till rätt obehagligt i. Folk på trottoaren vände sig om och trodde förmodligen det var någon skottlossning (och ja, jag har fått förklarat för mig att det var i avgasröret eftersom jag pumpat för mycket bensin när jag försökte starta på alla sätt och vis ;-)


Efter något förhöjt blodtryck, flera provstarter börjar jag inse att loppet är kört och känner mig som Goliat på bilden.



Först då frågar Fredrik mig en ganska relevant sak i sammanhanget: "...men du Allis, har du vridit om tändningen då?" 

Fullständigt hål i huvudet!


Nej, det har jag givetvis glömt bort den här gången också! Känner mig genast som IQ golfboll IGEN. Till mitt försvar kan jag säga att en Fiat 500 (1970-års modell) går runt och harvar fast man inte vridit om tändningen eftersom det är en så gammal bil men att jag inte kom på det själv är pinsamt värre. 

Jag har bett Enzo om ursäkt och har genast tagit bort hans dubbelnamn. Inser att jag själv borde haft det i stället...



söndag 19 oktober 2014

Fru Kommunalråd fortsätter - känner mig varm inombords samtidigt som det inte är lätt...

Det är inget som är klart förrän klubban faller i bordet...


...och det gjorde den under torsdagens kommunfullmäktige i Karlstad, där jag valdes till kommunalråd i 4 år till och som ledamot i kommunstyrelsen. Det känns så fantastiskt bra på många sätt och vis men särskilt på ett. 

Jag har mot alla odds lyckats vända på mitt liv och gjort det till något bra. Äntligen brutit det tragiska mönster som följt min familj bakåt i tiden. Tagit tillvara på de händer som sträckts ut till mig under livets gång, fattat rätt beslut och fått människor att få förtroende för mig. 

Jag kommer alltid fortsätta ge tillbaks, sträcka ut mina händer och låta dörren stå på glänt för andra. Jag ska fortsätta leverera politiskt för det är min fasta övertygelse att det är precis just här man på riktigt kan förändra världen till det bättre. 



Jag kan erkänna att den sista tiden har varit jäkligt tuff för mig. Inte minst med valet och allt som följde med det. Utan också med boksläppet. Mycket känslor har helt klart rörts upp både för mig och för andra. Jag förstod kanske inte fullt ut i vilken utsträckning det skulle bli eller hur det skulle arta sig. Helt klart är att de flesta tycker att jag gör ett bra jobb och jag når in i hjärtat på dem medan det finns onda krafter som vänder sig mot det och har visat det på de mest vidriga sätt. 

Oavsett vad så står jag fortfarande stadigt med båda fötterna på jorden och fortsätter gå på min inslagna väg. Har jag inte verktyg att hantera allt som händer runt mig så skaffar jag mig det. Jag tar bara sats och gungar ännu högre...


Jag älskar att ha 100 bollar i luften och har lärt mig mina gränser och att prioritera rätt. För de som frågar mig hur jag  hinner med allt brukar jag säga: Ja, men jag har ju jobbat som projektledare, trygghetsutvecklare, strateg och konflikthanterare hela mitt liv, så jag är van och jag har lärt mig att se det som en resurs.

Jag lovar att jag ska leverera och vara en "blåslampa i arslet" på de runtom mig som lutar sig tillbaks lite för mycket. De som helst bara vill sitta och peta sig i naveln eller tycker att allt fungerar bra. Bra kan alltid vara bättre! 

torsdag 2 oktober 2014

Allvarligt fel i Karlstads tidningen' s reportage idag...

Verkligen jättekul att bli intervjuad av Karlstadstidningen kring min nya bok Maskrosflickan, eftersom det är en viktig fråga. Inte lika kul att läsa artikeln efteråt. Fanns flera allvarliga fakta- och syftningsfel.

Det som jag tänker på i första hand och som jag blev ganska chockad över när jag läste, handlade om det kapitlet i boken som var det mest tunga att skriva om och för den delen välja att ta med i boken. 

Det handlade om den tuffaste perioden i mitt liv. När jag tappade tron på livet samtidigt som min mamma råkade ut för en fruktansvärd händelse där hon blev svårt misshandlad av en man. Att jag då fick de mörkaste tankarna och ville hämnas. Det har då skrivits i tidningen att jag vid 22 års ålder satt i en bil och skulle anlita två torpeder som skulle mörda den som misshandlat min mamma men avblåste det hela. 

Här blev det ett allvarligt fel från tidningens sida och jag blev verkligen jätte ledsen.

Jag har själv varit noga med att allt ska vara rätt i boken och att det inte ska finnas med något som inte är sant eller att mina upplevelser "kryddats" lite för att öka spänningen. 

Då vill jag givetvis inte att andra ska göra det heller...

Kring det aktuella kapitlet, var det tillräckligt hemskt i den förtvivlan jag befann mig i och hade planer på att ge igen på den som skadat min mamma så fruktansvärt mycket. 

MEN att komma i närheten av att planera ett mord är väl magstarkt och definitivt inte det boken beskriver eller det jag sade till reportern. Jag tänker också på att detta drabbar fler än mig själv och det gör minst sagt ont i hjärtat på mig.










lördag 27 september 2014

Maskrosflickan i Göteborg...

Nyligen hemkommen från Bokmässan i Göteborg där jag presenterade min nya bok Maskrosflickan. Tid för reflektioner. 

Har redan tidigt kommit fram till och konstaterat ett denna bok skapar mer eftertanke hos läsaren och sätter känslorna på spel på ett helt annat sätt mot den första. 

Detsamma gäller mig själv. Frågorna som jag fått när jag intervjuats kring boken har varit tuffare och mer ingående för mig själv. Är inte så konstigt när man faktiskt vänt ut och in på sig själv och lämnat ut det allra innersta som jag denna gång valde att göra. 

”Jag blev så arg på dig när du satt där i bilen och var på väg att betala två torpeder att slå sönder knäskålarna på den som skadat din mamma”


Ja, många känslor blir det för de som läst boken. Sådant är mitt liv och jag är så tacksam att jag tog rätt beslut och faktiskt valde rätt väg. Jag är också tacksam över att jag faktiskt mött personer i mitt liv som haft dörren på glänt, sett mina resurser och tagit tillvara på dem. Bekräftat mig. Fått mig att blomma och skapa nya knoppar... 

En sådan person är faktiskt Per Schlingmann som är den som från början när jag kom in i politiken, såg något hos mig, gav mig möjligheter att utvecklas och hela tiden uppmuntrat och hjälpt mig vidare i politiken men främst i mitt skrivande. Han var liksom den som gav mig den sista pushen som krävdes för mig. Efter att han läst båda mina manus och gav mig sina förslag på förbättringar, kände jag mig trygg och taggad. 

Per är en fantastisk man som inspirerar många, inte minst med sin senaste bok Urban Express!

fredag 19 september 2014

Kommunalrådet om sin ungdom i Karlstads kriminella värld...


Om värstingar, knarklangare, torpeder, nazister, grovt kriminella, knarkkretsar, Karlstads uteliv...
...min bok Maskrosflickan som berör tiden då. Som i andra skepnader finns än idag.

I P4 Värmland på förmiddagen intervjuades jag av programledaren Hedvig Nilsson. Som den duktiga journalisten prickade hon givetvis in de områdena som jag själv satte upp på listan som de mest jobbiga, innan jag släppte boken. Hon ställde frågor om det kapitlet som jag vacklade mest inför - om jag skulle lämna ut det om mig själv eller inte? 
Rädslan inför vad människor skulle få för uppfattning om mig efteråt... 

Det gick bra och självklart ångrar jag inte att jag tog steget att än en gång blotta mitt innersta. Beslutet om att skriva mina böcker och låta andra läsa om mitt liv, tog jag för många år sedan. Jag är idag trygg i mig själv och har bearbetat dessa delar i mitt liv. 

Kan min berättelse hjälpa andra är det det viktigaste. Budskapet är viktigt och skuld och skamkänslorna kring dessa ämnen måste luckras upp. Mitt hopp är att mina böcker ska bidra till det. Personligheterna och händelserna som jag beskriver i boken finns än i dag och så länge det gör det måste vi lyfta frågorna och täta igen hålen i samhällets skyddsnät. Så att inte unga flickor hamnar i liknande situationer som jag gjorde eller att unga killar inte ser detta som en trygghet och tyr sig till den kriminella världen. 

Min förhoppning är att jag ska beröra genom mina ord.


onsdag 17 september 2014

När känslan dröjer sig kvar...

Ända sedan valnatten har jag varit helt slut. Tröttheten har givetvis tagit ut sin rätt efter att man pressat sig in i det sista med kampanjandet. Nu efter valet är det givetvis skönt MEN ett par andra känslor knackar på inombords och jag är inte ensam om att ha dem ;-) 

Varje kväll i snart två månader har man jobbat tight med andra i valet, varje dag har man haft aktiviteter för sig. Man har aldrig varit ensam och det har alltid funnits saker som måste göras. Tvätthögen hemma har växt, gräsmattan blivit ohyggligt lång, dammtussarna har samlats i hörnen och kylskåpet har i princip varit tom. Nu efteråt när man börjat leva normalt igen och gjort ikapp nästan allting, känns det ändå som att det saknas något. 

Jag vet vad det är, samhörigheten, pulsen, skratten, mötena med andra människor dygnet runt är helt plötsligt borta. 

"Ska vi åka ut och lappa några brevlådor då, så kanske det känns bättre...?"


Den här valrörelsen har varit en av de roligaste perioderna i mitt liv och jag kommer att bära med mig många härliga minnen från den. Det slutade dock med sorg när ett par av mina största förebilder lämnade besked om att lämna politiken. Fredrik Reinfeldt först och strax därefter Anders Borg. 

Även om jag känner viss sorg efter dessa besked känner jag också en enorm tacksamhet och stolthet. Jag har fått vara med och se hur de har påverkat och drivit politiken framåt både nationellt och internationellt. Sett hur de förändrat moderaterna till att bli Nya moderaterna. Den förändring som lockade in mig och många andra in i politiken.

Jag kan bara säga hatten av för dem. 


Fortfarande är det lite av en sorgeperiod. Anders och Fredrik t-shirten är på. 

Kanske man skulle ta sig en åktur med bilen. Åka och köpa en kaffe. Åka förbi kansliet och säga hej till alla andra valarbetare som inte är där. Kolla till valaffischerna som inte längre finns... 

...kanske slutar med att jag tar ett extraknäck för direktreklam och brevlådedumpar lite!

Läs gärna:

Titta gärna på:

Vivian...

Vivian...