MASKROSBARN AV MIN TID

onsdag 30 december 2009

Osynliga barn förblir osynliga

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg och Harald Gegner, enhetschef inom socialtjänsten Skåne skriver i SVD i förrgår om att Sverige satsar ett tiotal miljarder på den sociala barnavården varje år och trots detta får många barn som är i behov av samhällets stöd inte hjälp.

(…) Barn som har haft en svår uppväxt präglad av omsorgssvikt, våld och missbruk i hemmet eller psykiskt sjuka föräldrar ställer ofta två frågor: varför var det så många vuxna som inte såg min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick hjälp? (…)

Det är alltför många barn som växer upp med missbruk och/eller psykisk sjukdom runt sig som inte får den hjälp de behöver, utan rasar genom samhälles olika skyddsnät. Oavsett vilka faktorer som spelar in när de faller igenom bidrar de till att barnen/ungdomarna blir ”osynliga” och inte får en trygg uppväxt.

I en debattartikel som jag skrev tillsammans med Göran Harnesk BRIS, berättar han bl.a. om att de har många kontakter med barn som berättar att de har försökt att berätta om sin situation för vuxna i sin närhet, men som inte blivit trodda.

Konsekvenserna av att barn inte får det stöd de behöver eller lever som osynliga, är många. Skulle mörkertalet på hur många som trillar igenom-, hur många som hamnar utanför-, hur många som blir skadade både psykiskt och fysiskt genom hela sitt liv, synliggöras – skulle vi alla reagera. Om vi verkligen fick se vad alla dessa barn fått gå igenom i sina liv - vilka situationer som hade kunnat förebyggas om de fått ett grundtrygghetspaket medskickat från början - skulle samhället förmodligen agera i större utsträckning.

Alla som arbetar med barn och unga har en skyldighet att samverka i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Men för att kunna samverka och agera måste man också som personal kunna tyda signaler och tecken som finns hos barnet. Att exempelvis växa upp med en förälder som har missbruk eller psykisk sjukdom kan innebära flera riskfaktorer till att barnet bygger upp ett normbrytande beteende.

”Varför tog det så lång tid innan jag fick hjälp?” - en ständigt återkommande fråga…

SVD:(…) Två färska kartläggningar visar på allvarliga brister i styrningen av den sociala barnavården som delvis kan ge svar på dessa frågor.(…)

Dessa två undersökningar bekräftar något som tråkigt nog varit känt länge och som gjort att många barn och ungdomar hamnat mellan stolarna och inte fått rätt hjälp. De visar resultat på att det mellan kommungränser finns stora skillnader mellan handläggare och kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras.

Det är inte bara över kommungränserna det spretar utan också inom kommunerna...

Under de år jag arbetat inom socialtjänsten arbetade jag med att ta fram och implementera just rutinplaner och policydokument kring hur och när man som tjänsteman ska anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn eller en ungdom far illa. När jag utbildade medarbetare inom skola, fritid och socialtjänst vet jag vilka diskussioner som kom upp bland medarbetare själva. Det var och är inte enkla frågor och det tydde på en spretighet mellan myndigheter, förvaltningar, avdelningar och enheter.

Flera upplevde man att man trevade utan riktiga verktyg och att det saknades uppföljning och återkoppling mellan olika aktörer...

Ett återkommande ämne var att man tvekade på att göra en anmälan eftersom man tyckte att det var en så stor apparat att dra igång. Att barnet/den unge skulle behöva ”hamna i rullarna”. Det fanns helt enkelt en osäkerhet om det verkligen var nödvändigt, trots att man har en skyldighet vid misstanke. Det som också kom upp till diskussion var att man kanske inte alla gånger hade en helhetsbild av familjen.

Mycket handlar om normbrytande beteende…

Varje enskild tjänstemans egna värderingar och erfarenhet spelar uppenbarligen en stor roll när de ska göra en bedömning. Det kan handla om att barnet inte har det avvikande beteende som enskilde tjänstemannen betecknar som normbrytande. Det kan handla om en osäkerhet inför hur man ska hantera det. Det kan handla om att personal i skolan inte är utrustade med rätt verktyg för att kunna agera på bästa sätt. Det kan handla om att det inte finns en samverkan uppbyggd mellan olika aktörer som finns runt barnet. Det kan handla om att man egentligen inte vill se problemen för att det gör för ont eller är obekvämt.
***
”Om du trodde att du skulle tvingas flytta från den du älskade mest i hela världen – skulle du då berätta?”

Jag anser att man måste skapa kedja utan svaga länkar. Man måste inte bara fortbilda handläggare, kvalitetssäkra inom socialtjänsten så att de arbetar efter samma nationella riktlinjer. Man måste utbilda all personal som arbetar med barn och ungdomar så att man får samma synsätt och plattform att utgå från. Medarbetare i flera led inom myndigheter, landstings- och förvaltningar ska ha kunskap om vad ett normbrytande beteende är, lära sig se helheten av en familj.

Spretande riktlinjer och godtycklighet bland tjänstemän ska inte får avgöra om ett barn ska få stöd…

Individuella värderingar, erfarenheter och godtycke ska inte avgöra om en utredning ska påbörjas. Det ska finnas tydliga riktlinjer med parametrar som avgör om och när det ska göras en anmälan till socialtjänsten och när det ska startas en utredning eller sättas in tidiga insatser.

SVD: (…) Det är tjänstemännens tolkningsutrymme och ”magkänsla” snarare än innehållet i anmälan till socialtjänsten som avgör om en utredning inleds och om barnet får stöd. Det är inte acceptabelt att barn som behöver samhällets stöd är utlämnade till ett system med sådana brister i rättssäkerheten.(…)

Jag hoppas att Socialstyrelsens nyligen inledda arbete kring uppföljning av insatser i socialtjänsten kommer ge resultat av att man tar fram tydliga nationella riktlinjer-med mindre tolkningsutrymme -tydliga parametrar och instrument för uppföljning och kartläggning. Att man ser hela kedjan från MVC, BVC, förskola/skola etc.

Det handlar inte bara om att kvalitetssäkra socialtjänsten utan det handlar om att kvalitetssäkra hela kedjan med aktörer som möter och arbetar med barn och unga.


måndag 28 december 2009

Om vad jag skriver och hur jag skriver det

Vissa ämnen jag skriver om, har jag förstått genom kommentarer jag fått, berör starkt. Det jag skriver om är ämnen som jag själv mer eller mindre blir berörd eller som jag blivit påverkad av. Det är tankar och funderingar kring saker och ting som händer eller som har hänt i mitt liv. Det kan vara kring ämnen som påverkar mig i mitt arbete eller privat. Det kan vara saker jag läser om i tidningar eller fått berättat för mig. Det kan vara saker som gör mig förbannad, glad eller ledsen etc. Det kan vara saker som kommer direkt från mitt hjärta.

Jag förstår om vissa texter/inlägg som jag skrivit uppfattas som starka. De är starka för mig med...
***
"Det är inte för det ögonblick då du är drabbad som du bedriver mod utan för den långa klättringen uppåt, tillbaka till sinnesro, tillit och trygghet"
Anne Morrow Lindhberg. f. 1906

Jag tror att när det gäller vissa känsliga saker, är det svårt att skriva om dem om man inte har tillräcklig insikt och kunskap. Har man egen erfarenhet är det kanske lättare att genom ord och mening förmedla en känsla eller andemening till läsaren.

Det är inte helt enkelt att skriva om känsliga ämnen. Det är en fin balansgång mellan det man lämnar ut om sig själv och det som man indirekt också lämnar ut om andra människor, ibland om sina närstående. Beslutet är lätt att ta när det gäller en själv men det är inte lika lätt att ta om besluten innefattar andra. Vissa inlägg eller kommentarer kanske man inte kan eller ska publicera-det handlar om att man kanske måste ta ett kliv tillbaks och tänka efter innan...

...Jag försöker alltid tänka på detta.

De citat/berättelser jag använder mig av i en del av mina blogginlägg är författade av mig själv. Jag försöker skapa en känsla hos läsaren genom mina egna kunskaper och givetvis genom mina egna erfarenheter och upplevelser.
***
"Gör det du kan, med det du har, där du är"
Theodore Roosevelt (1858-1919)

söndag 27 december 2009

Denna jul stod ris a´ la maltan på spel hemma hos oss

Eftertanke efter en underbart lugn och harmonisk jul. Inför julen samlade jag barnen och min man vid köksbordet och ställde en fråga till barnen om vad som var bäst med julen och vad som var jobbigast. De svarade enhälligt på båda frågorna. Jobbigast var att det kändes stressigt när mamma skulle få klart all mat. När vi kom till frågan vad som var bäst, då svarade de att det var maten:-)

Jag satt och funderade ett slag på hur vi då skulle lösa detta på ett bra sätt och kom fram till att vi får börja med att se över matlistan. Var och en fick räkna upp vad de tyckte skulle finnas på julbordet:

Spenatsoppa med ägghalvor
Julskinka
Mammas hemlagade köttbullar
Prinskorv
Revbensspjäll
Janssons frestelse
Rödkål
Rödbetssallad
Lax
Kokt potatis
Bruna bönor

Äggstanning med champinjonstuvning
Sill
Ägghalvor med skagenröra
Olika sorter hemlagade chokladpraliner
Knäck
Ingefärakola
Ris a´la Malta (gjord på riktig tomtegröt och hallonsås med riktiga hallon i:-)
Brylépudding med vispgrädde...

...och det blev en hel del på listan - med vissa krav förstås. Efter detta var klart, förde jag samman det de sagt var det bästa resp. det jobbigaste med julen.

För att försöka få en bra lösning på denna ekvation föreslog jag att vi alla skulle se över listan och bara ta med det som var absolut viktigast för alla på julbordet. Alla fick säga sin sak när vi gick igenom listan. Ibland blev det oenigt eftersom alla inte tyckte allt var lika viktigt. För att lösa detta lilla problem föreslog min man att vi skulle tillämpa omröstning i demokratins namn (sedan kan jag väl ha åsikter om hur denna omröstning gick till:-)

Det slutade med att 2 rätter stod på spel...

Tro det eller ej men Ris a´la malta och Revbensspjäll var de som skulle få stryka på foten. Inte så smart om du frågar mig. Det förstnämnda är en av de få saker som jag verkligen vill ha på mitt julbord. För att kompromissa med de andra att detta skulle få vara kvar erbjöd jag att Revbenspjällen också skulle få vara kvar. Detta gjorde jag också för att tillfredställa min surmulne dotter som inte alls tyckte detta system var rättvist. Hon tyckte nämligen att det var totalt orättvist att hennes favorit skulle försvinna.

Efter många diskussioner om viktigaste maten på julbordet kom vi fram till...ja, exakt samma lista.

Vi insåg alla problemet - det var bara att börja klura på vad som skulle få min stress att minimeras på något annat sätt eftersom alla kompromisslöst skulle ha med allt.

Min man kom med förslaget att var och en skulle göra varsin rätt och att vi kanske inte behövde ha mammas hemlagade köttbullar. Båda barnen tittade på honom som om han vore en utomjording. "Neej, det förstår du väl att vi måste ha mammas hemlagade köttbullar-annars är det ingen jul och då kan allt kvitta!" de två syskona som nästan aldrig är överens var totalt enade i denna fråga och förstod inte hur han ens kunde föreslå en sådan sak:-)

Det fick alltså bli en uppdelning av uppgifterna. Det var bara ett problem. Det var ingen som kunde mina recept på vardera rätt och det skulle ju smaka som "mammas mat". Vi alla insåg problemet snabbt. Det fick helt enkelt bli som alltid ändå. Mamma lagar maten och gör godiset.

Så här i efterhand kan jag ändå se att det blev en skillnad - alla hjälpte till mer och fick en insikt om att även om maten inte skulle påverkas så kunde de själva påverka att det blev mindre stress genom att hjälpa till mer. Alla tog mer ansvar för "sina" favoriter.

Jag själv kan också se att mycket av den mat som jag tidigare år ställt fram på bordet är min egen bild av vad som ska finnas på det. Jag kunde se på den lista som blev att det saknades 5 rätter som jag tidigare annars dukat upp. Effekten av det hela blev alltså mindre mat att laga = mindre stress. Mer delaktighet och mer insikt på hur man själv kan påverka saker och ting...

Resultatet av julstöket detta år blev mycket lugnt och harmoniskt och när jag frågade barnen i efterhand om de haft det bra så svarade de att det varit lugnt, skönt, mysigt och inte stressigt. Bra betyg och jag kan bara säga att jag instämmer!

måndag 21 december 2009

Det finns inget som får mig så illa berörd som detta ämne: Barnpornografi

Jag satte mig för att läsa Svensk Polis som jag fick i brevlådan förra veckan. I den fanns ett reportage om barnpornografi. I reportaget får man läsa om en kvinna som arbetar på Rikskriminalens barnpornografigrupp och hon granskar och utreder övergreppsmaterial. Det som brukar kallas barnpornografi. Hämtat från reportaget:
"Det värsta är blicken. När barnet tittar in i kameran och ser så utlämnat, så fullständigt hjälplöst ut. Men ljudet är hemskt också. När de gråter eller skriker. Och när samma anonyma barn återkommer år efter år utan att vi kunnat stoppa övergreppen"
Det finns inget som får mig så illa berörd som detta ämne. Det är vidrigt och jag mår fysiskt illa när jag läser om det. Ändå läser jag det. Jag måste för att ständigt bli påmind om att det förekommer i så stor utsträcknings som det gör. Egentligen vill jag glömma. Jag vill inte se. Vill inte höra – men man kommer inte undan. Jag tror inte man ska det heller, för ju fler som blir påminda, desto fler kommer väcka opinion och kämpa för att det inte ska finnas. Fler kommer bidra till att motverka detta sjuka fenomen.
Barnpornografi är ett milt ord för vad det egentligen står för, men det tydliggör vad det handlar om och när ordet barn finns med som annars står för något vackert och oskyldigt då reagerar man. Sedan kan jag finna flera andra ord och meningar som kan kopplas till det.
  • Livslånga kränkningar
  • Vedervärdigt
  • Sjukt
  • Märkt för livet
  • Kemisk kastrering
  • Oskyldiga små barn misshandlas
  • Stort mörkertal
  • Tam lagstiftning
  • Låga straff
Idag sprids barnpornografi i huvudsak via Internet och man uppskattar att det idag finns över en miljon bilder som florerar. Det är övergrepp vi talar om och så länge dessa bilder finns på nätet pågår kränkningarna och övergreppen på alla dessa barn som finns med. Dessa bilder/filmer kommer förmodligen att finnas kvar för all framtid. Förutom det sexuella övergrepp och psykiska påfrestning som barnet utsatts för så är det också en kränkning av barnets integritet
Internet är i många avseenden bra men det är också förödande i många avseenden. I detta avseende bereder det möjligheten för dessa sjuka människor att anonymt sitta hemma och få tillgång till barnporr. Filmer och bilder sprids och byts genom hemliga nätverk, krypterade nätverk som är uppbyggt på sådant sätt att man som medlem får tillgång till dem om man också delar med sig av detsamma.
Så sent som år 1999 så blev det olagligt i Sverige att inneha barnpornografiska bilder – det var givetvis inte tillräcklig utan behövdes stärkas upp på flera olika områden. År 2005 tillsattes en utredning för att se över lagstiftningen i syfte om att stärka barnets ställning och möjliggöra en mer effektiv bekämpning av barnpornografi. Jag kan tycka att det är trögt i vårt system när det först ska ta 5 år för att inse detta men också lika lång tid till för att de nya lagarna och reglerna ska träda i kraft. Över 10 år…
De pedofiler som sitter med i dessa nätverk. De som köper dessa bilder. De som sitter i hemliga chattrum - de är vidriga och ska sättas fast. Här ska polis och andra myndigheter samarbeta över gränserna och jag önskar att det fanns obegränsade resurser till detta. Det finns dock en grupp till som är än mer vidrig. Det är de avskum till människor som tjänar pengar på det. De som utnyttjar stackars små barn. De som märker dem för livet för att tjäna smutsiga pengar på deras livslånga olycka.
Även om jag mådde riktigt dåligt när jag läste ett stycke i reportaget väljer jag att här avslutningsvis att citera det. Man matas med ordet barnpornografi ständigt i media men många gånger sveper det förbi som bara ett ord. Man blir mättad av eländet och det blir en normaliseringsprocess utan att man egentligen inser det. När jag läste vad reportern skrev om de bilder hon fått se när hon intervjuat kvinnan som arbetade med dessa frågor så etsade sig hennes ord sig fast i mig. Jag blev illa berörd. Förbannad. Ledsen.
(...) det är andra bilder som jag kommer att komma ihåg. Länge. Som den sovande (hoppas jag) treåriga flicka som har en stor penis framför sitt spermanedkladdade ansikte. Eller spädbarnet med vidöppna ögon vars lilla mun knappt kan gapa över det gigantiska brunröda ollonet. Eller femåringen som bundits och hängts upp och ned med särade ben. eller den flickan med det toviga och smutsiga håret som knäböjer framför en öppen gylf.(...)"

FAKTA/ Lagändring
Regeringen har fattat beslut om ändringar i lagen om barnpornografibrott.
  • Den som aktivt skaffar sig tillgång till barnpornografiska bilder ska kunna dömas för barnpornografibrott utan att det behöver visas att han eller hon i lagens mening innehaft bilderna. Det gäller till exempel när någon betalar för att få titta på bilder på internet.
  • De omständigheter som ska kunna leda till att ett brott bedöms som grovt ska bli tydligare.
  • Det blir lättare att i Sverige döma personer som har begått barnpornografibrott utomlands. Preskriptionstiden för brottet förlängs i vissa fall och räknas från den dag det avbildade barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år.
  • Skyddet stärks för fullt pubertets-utvecklade barn: Domstolarna ska kunna döma för barnpornografibrott även när barnets ålder inte framgår av bilden.
  • De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 2010 respektive den 1 januari 2011 – i de delar som kräver grundlagsändringar.
FAKTA/ Barnpornografibrottet
All form av befattning med barnpornografiska bilder är förbjuden, till exempel att ta pornografiska bilder, överlåta, ladda ner eller förmedla kontakter mellan köpare och säljare. Att enbart titta på bilder på nätet är dock lagligt. Maxstraffet för grovt barnpornografibrott är sex års fängelse, men fängelsestraff är ovanliga.

I reportaget kan man läsa om att det på internet finns bilder på uppskattningsvis 50 000 olika barn som utsätt för övergrepp. Av dem har poliser världen över identifierat 1000 barn - varav ungefär 100 är svenska.

Stoppa barnpornografin!
Sänd ett mail med ditt tips – direkt till Rikskriminalpolisen i Sverige, som även förmedlar anmälan och tips till respektive land, samt till Interpol.
När?Var? Hur? Vem? Vilka? Varifrån?
childabuse@rkp.police.se
ECPAT Sverige är en ideell förening som arbetar med att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel: barnpornografi, trafficking och barnsexturism.
Hand i Hand - Mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar

torsdag 10 december 2009

Dopningshärvan i Karlstad bl.a.

Än en gång har polisen och andra myndigheter gjort ett nationellt stort tillslag mot otillåtna dopingpreparat. Jag tycker det är positivt att man gjort det. Samhället ska arbeta för att stoppa tillgången på narkotika och dopningspreparat. När jag varit på mina gym har även jag misstänkt att vissa personer dopat sig. De har växt onormalt snabbt och efter en period rasat i vikt. Detta är ett problem som är mer utbrett än vad man egentligen kan ana.

http://mobil.svt.se/2.34007/1.1807227/fem_gripna_i_razzia_mot_dopning?lid=senasteNytt_364133&lpos=rubrik_1807227
http://www.nyhetsportalen.se/r5534053.html
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article6265216.ab
http://www.nwt.se/karlstad/article628131.ece

Jag tycker det är sorgligt för att denna gång verkar det vara personer inblandade som jag hade hoppats inte skulle vara det - mitt gym har pekats ut som en av aktörerna i Karlstad. Jag vill dock inte gå händelserna i förväg utan inväntar eventuella erkännanden eller domar.

Förhoppningsvis, när det gäller de involverade i hela denna dopningshärva, får de ett uppvaknande. Jag hoppas innerligt att de inser att det inte är värt det. Att de nu när de hamnat i denna situation passar på att tänka ett steg längre - att detta är fel väg att gå och att de uppriktigt ångrar sig. Alla människor kan ångra sig/ändra sig och välja rätt väg fortsättningsvis. Det handlar bara om vilja och insikt.

Det känns så onödigt och på något vis så funderar jag på vad det är som driver dem. Är det idealet och girigheten i samhället? Är det för att det i samhället blivit så fokuserat på det yttre hos män och kvinnor? Att man vill ha snabba resultat, inte har tålamodet att vänta.

Jag tror att det är tidens melodi. Bli rik nu genom snabba klipp. Bli smal nu genom mer eller mindre olagliga, farliga preparat som man egentligen inte har en aning om vad det ger för skada på kroppen. Operera dig. Få en snygg vältränad kropp utan att vänta de åren det tar naturligt. Tryck i dig de lättillgängliga preparat som finns på den outtömliga marknaden. Det är otålighet och en form av krav på direkt tillfredställelse på det mesta nu för tiden. Jag tycker det är tragiskt.

Det finns så mycket kosttillskott och lagliga preparat som hjälper till idag - det finns egentligen ingen anledning att ta genvägar. Jag har under en stor del av mitt liv alltid tränat och jag har valt att göra det rent. Det är ett val man har.

Enligt FHI:s rapport har minst 10 000 dopat sig det senaste året och det är främst män i åldern 18 – 34 år. Användningen bland kvinnor tycks vara låg, men jag tror att det främst beror på vad som anses som dopning . Kvinnor håller sig ifrån hormoner eftersom de vet att de får biverkningar (maskulinisering). Det handlar också om att man har olika mål. Män har målet att bli grova medan kvinnorna vill bli mer slimmade. Jag tror att kvinnor har minst lika mycket tendenser att ta genvägar att nå målet som män. Här tror jag dock att det handlar om att man använder läkemedel eller narkotiska preparat - det finns ett större mörkertal. Se exemplet med Carolina Gynning.

I och med att jag arbetat som Processledare i alkohol och drogfrågor under många år så vet jag att det är utbrett med användande av dopning och andra droger. MEN som jag alltid säger när jag föreläser om ämnet: ”Fokusera inte på VAD det är för preparat som man använder. Fokusera på ATT det används och VARFÖR”.

Jag skulle vilja lyfta upp det ett snäpp och sätta fokus på att det egentligen inte spelar för roll vilket preparat man stoppar i sin kropp utan det stora problemet är ATT man gör det. Att man tillför ett preparat för att man i en falsk verklighet tror att man ska må bättre...

Att man ska bli piggare
Att man ska bli lugnare
Att man ska ha mer roligt
Att man får en snyggare kropp etc.


Det blir ett kortsiktigt tänk där det psykiska och fysiska tar skada och inte ligger i balans med varandra. Man väljer att ta genvägar för att nå dit man egentligen kan nå naturligt - bara man har de rätta verktygen och ger det den tiden det behöver. Att man lyssnar på signalerna, bromsar i tid. Att man söker hjälp om man märker att man vill kliva över tröskeln – vill ta en genväg för att man inte mäktar med att vänta. http://www.dopingjouren.nu/page.asp?page=definitionerhttp://www.drogportalen.se/Vard-och-behandling/

Jag kommer mycket väl ihåg vad flera förskolelärare sagt när jag varit ute på verksamhetsbesök - Att föräldrar idag är för stressade. Det är för höga ideal i samhället som de snabbt vill uppnå. De ska göra karriär. Skaffa ny bil. Resa ett par gånger om året. De ska köpa hus. Skaffa stor plattbildstv - ha hög materiell status. Samma saker som tidigare generationer kämpat en hel livstid för att få ska man skaffa sig helst inom loppet av 5 år! På vägen dit så blir det på bekostnad av dig själv och dina barn. Man sätter det materiella - statusen framför kvalitetstiden med sina barn och sig själv.

Det är det som jag menar med att det är tidens melodi – att det blivit naturligt att ta genvägar som kostar mer eller mindre och i vissa fall sätter spår för resten av livet. Som jag skrivit i tidigare inlägg:
(...)Har man en stor summa pengar som man bestämmer sig för att köpa något värdefullt för så kan man alltid ersätta de pengarna. Med dagen är det annorlunda för den kommer aldrig åter igen. Den tiden kan man aldrig spara ihop till igen och ersätta som med pengarna man spenderat (...)

måndag 7 december 2009

Fighter Extreme 2009 var helt ok!

Så, då har man varit iväg på Fighter Extreme galan där vi bjöds på många bra matcher i Shootfighting, Thaiboxning, MMA och Submission Wrestling. Mellan matcherna var det uppvisning i bl.a Krav Maga (Israeliskt självförsvars- och närstridssystem) vilket var riktigt intressant att se.

***
Jag måste faktiskt säga att visst är det speciellt att se det live från ringside mot att se det på tv! Jag blev än mer inspirerad att driva kampsportsfrågan framåt och jag måste faktiskt erkänna att lite sugen blir man på att börja med något igen:-)

***
Det var en del riktigt bra matcher och den som bl.a imponerade mest var faktiskt tjejmatchen i Thaiboxning mellan Maria Olsson från Södermalms Shaolin Top TeamSweden vs. Linn Wennergren från Fighter Muay ThaiSweden - vilken kämparanda och glöd och det är riktigt kul att se att tjejer också kan!


Därefter kom givetvis min favoritgren - MMA! Bl.a. vann Victor Cheng mot Sebastian Baron och där Christoffer Svensson (tillhörande team BTB gym i Karlstad) gick upp mot Dominik Tschense och vann! ***

Nu får man som vanligt hålla tillgodo med UFC samt följa The Ultimate fighter tills det blir dags för The Zone FC show "EVOLUTION" den 27 mars 2010.

***

Med hänvisning till mitt tidigare inlägg ang. Kampsporter/MMA och alla dessa debatter som pågått kring ämnet det senaste, kan jag med glädje säga att det var högt säkerhetstänk och domaren skötte sig exemplariskt!

fredag 4 december 2009

Jag har blivit kallad både blodtörstig och sjuk!

Det finns några ämnen som alltid väcker uppmärksamhet när man tar upp det och där det alltid kommer fram tyckare. Ett sådant ämne är kampsport.

Debatten har varit het som vanligt, men det är inget nytt att det uppkommer debatter kring ämnet med jämna mellanrum. Jag bloggade om det för en tid sedan och JA, jag tycker om MMA om någon nu missat det:-) och jag tycker att alla kampsporter ska vara tillåtna i Sverige av olika anledningar (se vidare i tidigare inlägg).

Jag ser med spänning fram mot helgens Fighter Extreme gala nu i helgen. Det går av stapeln på Svenska mässan i Göteborg och det är samband med Fitnessfestivalen & Luciapokalen - fullspäckat med sevärdheter!

När jag berättade för en god vän att jag skulle dit och se på det, skakade han bara på huvudet och undrade varför jag var så blodtörstig:-) En annan orkade inte diskutera med mig och sa bara att det är sjukt att man vill se på sådant. Tja, smaken är som baken. Jag till exempel reagerar precis på samma sätt när människor talar om för mig att de ska gå på circus:-)

Nåväl, jag tror iallafall att det kommer bli bra matcher och det ska bli riktigt riktigt kul att få se dem live från närmaste håll som går att få tag på:-)

torsdag 3 december 2009

Del 2: Stanna i kurvanförare och filegoister - plats nr 6-10

Med risk för att än en gång uppfattas som gnällig när tar upp ämnet om märkligt beteende i trafíken. Jag vet att detta är ett mycket känsligt ämne - men kan jag inte låta bli att ta upp det gång på gång...:-)

...och jag vet att jag ska ett steg tillbaks och tänka efter innan, men det finns dock vissa saker som kan få mig frustrerad och förundrad. Det är vissa fenomen i trafiken och jag har skrivit om det tidigare där jag gjorde en lista över vad som gör mig förundrad och smått irriterad:-). Nu har jag fyllt på med punkterna 6-8 på denna lista.

6. 10-metersavståndarna - de som stannar ungefär mellan 5-10 meter ifrån trafikljusen när de väntar på att det ska bli grönt.
Varför stannar en del människor flera meter bakom stopplinjen när de står och väntar framför rött trafikljus. Eller när de skapar en megalucka till framförliggande bil så att de som ligger längst bak riskerar att inte komma in i sidofilen och det blir stopp i trafiken.

7. Bara-jag-hinner-över-föraren - De som väntar in i det längsta på att köra/svänga när de fått grönt ljus och gör så att endast en eller två bilar hinner köra efter.
Detta fenomen slår aldrig fel vid rusningstrafik... Varför tror de att andra har all tid i världen och exempelvis inte vill skynda hem efter en lång dag på jobbet?

8. Vart-är-bilarna?-trafikljusen -Varför slår inte vissa trafikljus om automatiskt när man kommer mitt i natten/tidigt på morgonen och det inte finns en enda bil i sikte?
Är de automatiskt inställda på att göra människor irriterade månne? (Det måste förmodligen handla om slingor som inte fungerar som de ska eller som slutar fungera när just jag kommer:-)

Bara en sådan där reflektion som jag fick på väg till gymet förut i kväll:-)

måndag 30 november 2009

Debatt i NWT: Synliggör och ta hand om de osynliga

http://www.nwt.se/asikter/debatt/article621240.ece

Det kan inte upprepas nog många gånger hur viktigt det är att man försöker göra det "osynliga" synligt!

I debattartikeln som publicerades i NWT den 27/11 så skriver jag tillsammans med Göran Harnesk generalsekreterare BRIS, Marie Oudin (M) och Åke Thörnesjö (M), om hur viktigt det är att stärka samhällets skyddsnät så att vi fångar upp alla dessa barn som växer upp under otrygga förhållanden.
***
Ett barn är i stort behov av trygghet under sin uppväxt och föräldrar/vårdnadshavare är den kanalen dit de naturligt vänder sig för att få den. Ett barn som växer upp under sådana här förhållanden får oftast skapa en egen trygghet för sina föräldrar inte genom dem. De blir föräldrar åt sina föräldrar. Det finns oftast en gränslös kärlek från barn till sina föräldrar och har barnen blivit ”föräldrar”, gör de det som är naturligt för dem, de skyddar ”sina barn”. Föräldrar som lever i missbruk eller har någon psykiskt sjukdom kan många gånger ha svårt att acceptera detta eller våga se/kunna se det eftersom de är för sjuka. De gör mycket för att dölja det. Detta ser ett barn/barnen tydligt och barn gör oftast inte som vi säger, utan som vi gör. De lär sig att försvara, dölja och därmed känner de starka skuldkänslor eftersom de många gånger känner att det inte riktigt är rätt. När dessa barn börjar komma upp i skolåldern blir deras situation än mer påtaglig. De ser andra barn och deras föräldrar, de börjar jämföra. Det är då insikten om att de lever ett annorlunda liv kommer. De börjar se att andra föräldrar inte är som de egna, där kompisar växer upp under trygga förhållanden. Ju äldre de blir desto mer påtagligt blir de medvetna om att den egna situationen inte är som andras - de hamnar i ett slags utanförskap, de blir de glömda och/eller osynliga barnen.

Här måste samhället bli bättre på att lära sig se det osynliga och fånga upp barnet genom att vara lyhörd för signaler. Vi har ett gemensamt ansvar för alla dessa barn ungdomar som växer upp under sådana här förhållanden! Det får inte vara så att samhället glömmer bort att de finns, bara för att de inte ställer sig upp och räcker upp handen och säger: ”Jag har en mamma som är alkoholist, jag känner mig rädd och ensam.” Drygt tio procent av Sveriges barn lever i familjeförhållanden där missbruk eller psykisk sjukdom förekommer.

Jag kan med värme i mitt hjärta meddela att det gått med 5751 personer i Facebookgruppen: "Stöd barn till misbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar". Det visar vilket enormt engagemang det finns för dessa frågor och vilket stöd man vill visa för alla dessa barn.

lördag 28 november 2009

Man ska inte ta dagen för given...

Vissa saker som händer i livet gör fruktansvärt ont och man önskar att det aldrig skulle behöva hända. Vissa saker är ibland svårt att acceptera och man kämpar med att försonas med tanken.
***
Det krävs otrolig styrka och motivation för att acceptera det som finns – i synnerhet när man inte tycker om det. Det krävs energi när man försöker arbeta så bra man kan med de omständigheter som råder och med de medel som man har. Det handlar om att finna en balans i relation till det som finns och det kan handla om att man måste gå igenom olika faser för att nå en acceptans. Det handlar om att man måste lindra smärtan, låta såren bli till ärr och ibland blunda – man kan bara förändra det som går att ändra. Att acceptera något som är svårt att förstå handlar inte om att ge upp – det handlar om att hitta styrka i sig själv.
***
De sorgligaste ord som någonsin sagts eller skrivits är dessa: ”Det hade kunnat vara”
***

John Greenleef Whittier
YYYYYYYYYYYYYYYYYYY
Man ska uppskatta dagen...

***De senaste veckorna har jag blivit än mer mån om att vara rädd om tiden som man har. Den är värdefull på riktigt.
***
Vi sätter ofta värde på materiella ting. Har man en stor summa pengar som man bestämmer sig för att köpa något värdefullt för så kan man alltid ersätta de pengarna. Med dagen är det annorlunda för den kommer aldrig åter igen. Den tiden kan man aldrig spara ihop till igen och ersätta som med pengarna man spenderat.
***
Man ska till vara på kärlekens ögonblick och se den man älskar – fånga ögonblicket in till ditt hjärta och låt värmen hjälpa dig att finna styrka. Man ska ta tillvara på de som är ens vänner och familj – de ger dig styrka och finns vid din sida när du ska finna acceptans i svåra ögonblick i livet. Man ska ta tillvara på tiden man har med sina barn och njuta av den – vi har dem bara till låns. Tiden då våra barn växer upp kommer aldrig tillbaks – de blir aldrig små igen och DU själv blir inte yngre. Ta därför vara på tiden. Prioritera rätt. Stressa inte. Finn styrka. Älska dina barn – visa kärleken. Har du funnit äkta kärlek, var rädd om den. Älska dig själv.
Visst finns det saker man ångrat och kommer ångra i sitt liv – men som min älskade man alltid brukar säga: ”Det är bättre att ångra något som man gjort än att ångra något som man inte gjort”
***
Ta tillvara på tiden – den kommer inte tillbaks…

lördag 14 november 2009

MMA ska inte uteslutas från Riksidrottsförbundet och det ska definitivt inte införas något förbud!

Det har de senaste veckorna debatterats ganska mycket kring MMA (Mixed martial arts). I onsdags sände SVT ett avsnitt av Uppdrag granskning där ämnet togs upp och där man ifrågasatte sporten. Man har också tagit upp det i Sportspegelns program Halvtid . Det har diskuterats kring en norsk studie som visat att barn som utövar kampsport löper 15 % större risk att utöva våld utanför ringen än de som inte håller på med kampsport.

Man väljer vad man vill se och man kan diskutera hur vinklad denna studie från Norge egentligen är. Precis som kampsportprofilen Musse Hasselvall undrar i sin debattartikel som publicerades i Aftonbladet den 12/11, så undrar även jag över hur användbart och trovärdigt resultatet av studien är eftersom man har en lång tradition av förbud mot kampsport i Norge.

Självklart ska MMA omges av noggrann kontroll och jag tycker också att det är bra att debatten om kampsporter med jämna mellanrum kommer upp. Det visar att det finns ett stort intresse vilket innebär utvecklingsmöjligheter i positiv bemärkelse. Detta inte är någon ny debatt utan det är precis samma debatt som förts kring förbudet mot proffsboxning under många år. Olika kampsporter har tid och otid kritiserats för att vara farligt, omoraliskt och influera till ett våldsamt beteende.

Sverige är ett föregångsland med medicinsk expertis som kontrollerar utövarna både före, under och efter varje match. Det finns inga sporter som omges av ett så skyddande regelverk som proffsboxning och MMA.

Kampsportskritiker saknar idag grund för påståendet att kampsport med automatik leder till antisocialt (våldsamt) beteende och det är inte bara för att det är svårt att studera utan det är också för att det finns andra sociala faktorer med i bilden som ledarna inte har kontroll över.

Vad gäller den norska studien där man jämför pojkar i åldern 11-13 år (under en kortare tid)som hållit på med olika sporter under en och samma period (inte bara kampsporter) så kan jag inte låta bli att undra vad som kom först - hönan eller ägget? Många ungdomar som har en trasslig och stökig bakgrund söker sig till olika kampsporter. När barn och ungdomar skaffar sig status och självkänsla genom normbrytande (avvikande/våldsamma) beteenden kan faktiskt kampsporten motverka detta. Vi vet att det inom dessa finns många sociala värden. Läran om självkontroll, mental styrka tillsammans med de tydliga reglerna och disciplinen om vad som är rätt och fel är bra för dem. I och med att man inom de flesta kampsporter visar hur man tål stress och hur man kan stå emot provokationer blir det en positiv spiral där en inre trygghet byggs upp som i sin tur bidrar till att bättre beslut tas, trots eventuellt dåligt grupptryck. Sedan ställs det givetvis höga krav på ledarna att de är goda förebilder. De blir för dessa ungdomar många gånger den enda vuxna personen de har att vända sig till.

Jag tror inte att man kan se på en enskild sportgren för att göra en koppling mellan antisocialt beteende eller inte. Det beror helt och hållet på vad det finns för mentalitet inom klubben, hur tävlingsinriktad den är, hur mån man är om den enskilde individen och vilka andra sociala skyddsnät som finns kring individen. Exempelvis uppfostran, närvarande föräldrar, vuxna förebilder.

Jag är lika lite för ett förbud mot MMA och proffsboxning som jag är mot kortare öppettider på krogen. Precis på samma sätt som vi inte kan få människor att sluta dricka, vara ute och festa kan vi inte få människor att sluta med dessa sporter. Risken är då att man startar svartklubbar där man tappar den sociala kontrollen, sållningen och insynen. Människor som tycker om sporten kommer fortsätta gå matcher och då förmodligen på ställen där det inte alls finns samma ordnade, skyddande restriktioner som idag finns. Vi osynliggör då problem som kan uppstå och det blir svårare att förebygga skador. Ett förbud skulle bidra till att göra sporten till något som ställs utanför samhället. Då kan vi tala om att det riskerar bli en sport som "fel personer" söker sig till och förmodligen finner de likasinnade.

Om vi vill värna om de som håller på med MMA, minska skaderiskerna, få till matcher med jämbördiga motståndare så ska inte MMA uteslutas från Riksidrottsförbundet och det ska definitivt inte införas något förbud. Att arbeta för ett förbud är en kamp vi aldrig kommer vinna mer än att vi får en lag som blir en ”hyllvärmare”. Bättre är att utveckla sporten framåt med gott ledarskap - tränare som är goda förebilder. Verka för att domare bryter i god tid och bidra till att utveckla den medicinska expertisen med bra kontroll före, under och efter matcherna – även utanför Sverige.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att undra över hur man med ett förbud skulle lösa konflikten som uppstår i och med att vem som helst, i princip varje kväll, kan se matcher på någon av alla de tv-kanaler som finns, för att inte tala om internet. Det blir löjligt om man gör skillnad på att se en match på tv eller live.

PS. Ser fram mot kvällens UFC 105 kl 22.45 på TV4 Sport. Där bl.a. svensken Alexander Gustafsson går en match mot Jared Hamman. Ska också bli spännande att se i vilken form Michael Bisping är i sedan han blev brutalt knockoutad av Dan Hendersen i UFC 100. Den matchen var för övrigt ett exempel på när domaren skulle gått in tidigare och brutit.

onsdag 11 november 2009

Kvotering - Nej tack...

Läste en debattartikel I NWT om könskvotering den 5/11. Det handlade om debatten som pågår om att få in fler kvinnor på styrelseposter genom kvotering. Johanna Svanberg skrev i sin artikel att debatten tenderar att få en knepig slagsida och att det knappast kan betraktas som en rättighet att få en styrelsepost i ett aktiebolag. Jag håller fullständigt med henne i det hon skriver och som jag ser det så är detta en jämställdhetsfråga som tragiskt nog tenderar att bli en slags könskamp.

Bort med kvotering - det är ett dåligt styrinstrument!
Jag tycker kvotering är ett märkligt resonemang för att få en ökad förståelse och lösningar på problem i samhället gällande jämställdhet. Att kvotera är inte rätt väg att gå. Problematiken gällande jämställdhet är många gånger mer komplext än att det bara handlar om en grupp. Tillämpar man kvotering tar man till en enkel och kortsiktig lösning på problemet - det handlar då mer om att man vill snygga till statistiken.

Orsaken till att jämställdhet måste eftersträvas överallt i vårt samhälle är för att diskriminering i olika former fått fotfäste. Här handlar det inte om att det är kvinnor som grupp blir utsatta, utan det är människor oavsett kön som blir det. För att lösa problemen med diskriminering och främja jämställdhet i stort måste vi ha ett individuellt synsätt på människor. Om man vill uppnå mångfald i ett företag kan man till exempel använda sig av uppsökande verksamhet och riktade informationsinsatser. Om det är två personer som är lika kompetenta för samma arbete de söker till - kan man då välja den ena för att främja jämställdhet (exempelvis kön, ålder, etnicitet etc.).

Som jag skrivit tidigare - Man kan inte bekämpa diskriminering genom att använda annan diskriminering…

http://www.centrumforrattvisa.se/statiskt/om

Jag är en stark självständig kvinna och ser mig själv som jämlik mannen. Om jag vill komma någonstans eller nå ett mål så vill jag kämpa för det och anses ha kompetens för mitt uppdrag.

Rätt person på rätt plats!

Jag vill inte kvoteras eller se på mig själv som det svagare könet. Jag skulle själv tycka att det var förnedrande om jag kvoterades in i en styrelse bara för att jag är kvinna och män väljs in efter betydelse för företaget. Det strider mot sunt förnuft och man sätter inte företagets bästa i fokus.

Använd rätt sökverktyg
Precis som skribenten i NWT framhåller i sin debattartikel tror inte jag heller att det finns någon som kan hävda att kvinnor saknar kompetens för att på ett positivt sätt kunna bidra i ett aktivt styrelsearbete. Jag tror att större företag varit dåliga på att prioritera mångfald. Dessutom använder man sig kanske av en ganska smal rekryteringsbas när man ska tillsätta poster. Det finns kvinnor som har tillräcklig kompetens och som skulle bidra till en positiv utveckling av näringslivet - det är bara det att man måste ändra förfaringssättet när man ska rekrytera – att man letar på en bredare front.

Är kompetens = utbildning bara...?
Jag tycker heller inte att man ska stirra sig blind på vilken utbildning man har, utan i lika stor utsträckning så ska man se på den totala kompetensen där utbildning är en av flera delar. Erfarenheter är minst lika viktiga, om inte viktigare.

Nej, så länge man använder sig av kvotering befäster man en slags offerbild där en grupp är underordnad en annan. Bilden av problemet framhålls medan jag anser att bilden av lösningar borde komma i första hand och då inte bara när det gäller kvinnor som grupp utan alla människor som individer.

lördag 31 oktober 2009

En helt underbar dag!

I dag har det varit en sådan där perfekt dag. En helt underbar, solig höstdag där jag försökt ta tillvara på varje minut. Bara vara. Det är inte nog ofta jag tar mig tid att åka ut i skogen, ta en promenad och njuta. I dag var dock en sådan dag. Jag och två av mina juveler gick på upptäcksfärd i jakten på lite gråmossa...

Att vara ute i naturen fyller verkligen på energibehållaren. Man känner sig mer harmonisk och blir mycket piggare.

Blåbärsris, grönmossa, gråmossa, tallris, granris och kottar. Det var vad vi fick med oss. Bilen såg ut som en komposthög när vi var klara. Härligt!

När jag promenerade och såg alla vackra höstfärger fick det mig att tänka på vad härligt det är med årstider. Alla årstider har sin charm. Jag tror att man skulle bli ganska uttråkad om man hade sommar året runt. Jag är dock lite inkonsekvent. På sommaren brukar jag säga att jag önskar det vore sommar jämt - att jag inte vill att det ska ta slut. På vintern när det är för kallt, för snöslaskigt för mörkt - då kan det också komma någon kommentar om att jag ska flytta någonstans där det är varmt året runt:-)

Trots mitt gnäll ibland så älskar jag faktiskt våra fyra årstider och skulle inte vilja vara utan dem. De har alla sin charm och speciella sidor...

Jag kommer mycket väl ihåg när jag skulle beskriva våra årstider för min väninna och hennes barn som bor i Australien. Det fick mig att verkligen tänka till. Varje årstid som jag med text beskrev, fick mig att bli nostalgisk och varm inombords . Man har alltid så mycket underbara saker att se fram mot med de olika årstiderna!

Hösten: Storslagna färger i naturen. Tid att förbereda trädgården för att gå i vila. Göra det man inte gjorde på semestern - måla och reparera huset. Plantera lökar. Skogen full av svamp. Safta och sylta. Kräftor. Kratta löv. Elda löv och grenar. Ställa in cyklar, mopeder. Höststövlarna tas fram. Härliga kläder - burriga stickade tröjor och halsdukar. Man har alltid på sig för lite eller för mycket kläder. En tid med hög mysfaktor inne. Mycket levande ljus. Hämta in ved från skjulet och tända brasor. All helgonahelgen - tända ljus för nära och kära man vill minnas- Halloween - utskurna pumpor med ljus, klä ut sig, umgås med familj & vänner. Förberedelser inför julen. Pyssel med barnen. Väntan på snön och vintern. Se de första snöflingorna falla tillsammans med den man älskar. Kärlek och mys.

Vinter: Träden är vita av frost, naturen gnistrar. Längtan efter snö och riktig kyla så att den ligger kvar. Lucia - baka Lussekatter tillsammans med barnen. Julen - julklappar, tv, umgås med familjen - doften av julskinka, mat, mat och åter mat. Knarr under skorna när man är ute och går. Fram med skovärmarna, långkalsonger, termobyxor. Alltid överfulla klädhängare i hallen. Mörkt ute när man åker till jobbet på morgonen. Mörkt ute när man åker hem från jobbet. Åka skidor, snowboard, skridskor. Varm choklad, grilla korv ute, värma händerna mot brasan. Man har alltid på sig för lite (i allafall jag som ständigt är ärkefrusen:-) Mycket ved, stearinljus, fotogen och lampolja. Minusgrader. Skotta snö. Bygga snögrottor, göra snölyktor, snögubbar, snöbollskrig med barnen. Kasta sig i snön och göra änglar - bli barn på nytt. Snökocklar i pälsen på hundarna. Åka längdskidor under stjärnklar himmel tillsammans med den man älskar. Kärlek och mys.

Våren: Varmare ute. Snön smälter. Naturen vaknar till liv. Fågelkvitter. De planterade lökarna tittar fram under snön. Sitta mot solväggen i värmen. Energi. Så fröer. Påsk - långledigt, umgås med familj & vänner, påskkärringar, påskbrev, godis, påskmust, mat, mat och åter mat. Nyvakna getingar, de första fjärilarna. Kratta löv, elda löv och grenar. Grilla. Valborg - brasor, fyrkerier, hälsa våren välkommen. Tussilago, Vitsippor, Liljekonvaljer och doften av hägg. Ta fram utemöblerna och grillen. Klippa det första gräset. Promenader. Ljust ute när man åker till jobbet. Ljust ute när man lägger sig. För lite kläder för snabbt. Sitta ute på kvällarna med filt runt sig - tätt ihop. Kärlek och mys.

Sommaren: Sol och värme. Regn och åska. Plantera ut de sådda fröerna. Syrén och fruktträd som blommar. Fågelkvitter. Skolavslutningar. Klänningar, linnen, shorts, sandaler. Man bannar gruset under fötterna när man går barfota. Smörblommor, prästkragar, lupiner, blåklockor, lavendel. Midsommar - umgås med familj & vänner, dansa kring midsommarstången, sill, färskpotatis, gräddfil, jordgubbar och vispgrädde. Semester. Kusten, havsdoften, snäckor, krabbor, kräfor, räkor. Solbränna. Blommor. Klippa gräset. Fotboll, cykla, inlines, dykning. Stranden. Bada. Grilla, grilla och åter grilla. Varmt i bilen, flåsande hundar. Kvällspromenader. Sitta ute långa kvällar. Ljudet av syrsor. Getingar, humlor, fjärilar, mygg. Ta ett kvällsdopp tillsammans med den man älskar. Man vill inte att det ska ta slut. Kärlek och mys.

Som sagt - det finns så mycket att se fram emot!

torsdag 29 oktober 2009

Ungdomsfylleriet blir alltmer osynligt! Hur kan du som förälder/vuxen förebygga alkohol bland ungdomar?

En riskperiod närmar sig igen – Halloween. Detta är en period som vi vet att ungdomar dricker alkohol.

I vissa kommuner runtom i landet har polisen och fältassistenter de senaste storhelgerna sett en minskning av ungdomars drickande ute på ”stan”. En bidragande faktor till detta är sannolikt polisens och Socialtjänstens Kraftinsats mot illegal alkohol, bl a Kronobergsmodellen. Detta innebär dock inte att ungdomsdrickandet har minskat generellt.

Se debattartiel inne idag: http://www.nwt.se/asikter/debatt/article606322.ece

Att synligheten av ungdomsfylleriet minskat, innebär dock inte att den totala konsumtionen av alkohol bland ungdomar gjort detsamma. Statistik från CAN (Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning) bekräftar också detta. De senaste fem årens undersökningar visar små minskningar/ökningar gällande niondeklassares drickande. De berusar sig med alkohol i princip lika mycket som de gjort de senaste fem åren. Enligt CAN pekar flera undersökningar på en ökning av andelen storkonsumenter av alkohol de senaste tio åren d v s konsumtion av motsvarande minst en flaska vin vid ett och samma tillfälle (ökningarna gäller såväl män som kvinnor och i de flesta åldersgrupperna). Det som är trendbrytande i vissa kommuner enligt polisen är att ungdomarnas alkoholdrickande blivit mindre synligt på ”stan” eller andra kända platser. Ska man tolka allt detta tillsammans är egentligen problemet detsamma men har blivit ett mer osynligt faktum och därmed svårare att angripa.

Vi kan inte vara nöjda eller slå oss för bröstet för att ungdomsdrickandet minskat på ”stan” när merparten av våra 16-åringar har varit berusade innan de ens gått ur nionde klass – det är oacceptabelt! Det finns en viktig aspekt som vi inte ska glömma bort när vi ser på alla dessa undersökningar som görs. Vi diskuterar en grupp där alkohol överhuvudtaget inte ska finnas bland. Det är barn vi talar om. Ingen under 18 år ska dricka alkohol!

Vi vet att ungdomar i dag upplever att det är enkelt att köpa illegal alkohol. Tillgången bidrar till att de som inte ska dricka något alls gör det ändå. Det är dags att alla vuxna funderar över sambandet mellan sitt eget sätt att köpa alkohol och att ungdomar får tag på den. Den som köper olagligt såld utlandsalkohol stödjer ett system som leder till att ungdomar lätt kan få tag på den. Verkligheten är att den vuxna person som köper illegal alkohol stödjer inte bara den svarta marknaden utan försäljaren kan även vara densamme som säljer till våra ungdomar. Den som menar allvar med att barn/ungdomar inte ska ha tillgång till alkohol ska själv säga nej till de personer som idag tjänar pengar på illegal alkohol. Den stora leverantören är allt oftare en försäljare som varit i Tyskland och vänt. En för ungdomarna välkänd utlämningsadress där alkohol kan köpas dygnet runt – utan ålderskontroll eller störande frågor eller föräldrar.

Tillgången av utlandsalkohol har lett till förändrade attityder hos landets ungdomar om huruvida det är okej att köpa olaglig alkohol eller inte. Här är det viktigt att vuxna ser sitt ansvar och är goda förebilder. Barn och ungdomar har en tendens att göra som vi vuxna gör. Det är därför viktigt att vuxna här har en nolltolerans syn med att bjuda på alkohol i det egna hemmet eller själv köpa illegal alkohol.

Alla vuxna måste lova sig själva att tipsa polisen när de ser eller hör talas om en olaglig alkoholförsäljning. Detta för att ytterligare förstärka polisens insatser mot den olagliga utlandsalkoholen. Vi måste arbeta på enad front och motarbeta den illegala alkoholen. Den är ett stort hot mot våra ungdomars hälsa och utveckling.

Ser du eller vet om affärsuppgörelser kring illegal alkohol eller narkotika - ring polisen.

  • Pågår affären, ring 112.
  • Är affären över så bör en patrull i omgivningen ändå få veta vad som hänt och ha en chans att söka efter säljaren. Då ringer du 114 14.
Var tydlig med ditt ärende

Tips för hur föräldrar kan stärka relationen med sin tonåring och därmed också förebygga alkohol bland barn/ungdomar:

1. Håll koll på var din tonåring befinner sig och vad han/hon gör på lovet och under Halloween. Ha gärna kontakt med föräldrarna till barnens kompisar. Sover någon över hemma hos dig eller om ditt barn sover över hos någon annan - ha dialog med föräldrarna.
2. Var närvarande. Få med dig andra föräldrar och ge er ut och nattvandra i ert bostadsområde. Under höstlovet är det fler ungdomar ute även på vardagskvällar. Att föräldrar är ute ger en trygghet till ungdomarna.
3. Köp inte ut och bjud inte på alkohol. De långsiktiga effekterna av ökad tillgänglighet till alkohol är väl belagda i forskningen:
- Ju lättare det är för ungdomar att få tag på alkohol, desto mer dricker de.
- De ungdomar som blir bjudna på alkohol i det egna hemmet, dricker mer än andra ungdomar utanför det egna hemmet.
- Ju mer och ju tidigare i livet ungdomar dricker alkohol, desto större risker löper de också för att de för att få medicinska skador och utveckla ett alkoholberoende längre fram i livet.
- En langare är oftast en förälder eller ett äldre syskon.
4. Sätt upp regler för hur länge ditt/dina barn får vara ute etc. Barn ungdomar vill ha tydliga ramar. Gör dem delaktiga i besluten och skapa överenskommelser.
5. God kommunikation. Se till att du har tid att lyssna när ditt/dina barn vill prata med dig och ha kontakt. Ställ inte "slentrianfrågor" som exempelvis; "Har du haft det bra i skolan idag?". Ställ hellre öppna frågor som kräver utvecklande svar så matt ni får en dialog. Visa att du är intresserad: "Vad har du lärt dig i skolan idag?", "Hur har din dag sett ut?", "Berätta mer - nu blir jag nyfiken"

6. Hitta på något som ni kan göra tillsammans på helgen/lovet. Fika, gå på bio, baka, laga middag och duka fint, träna, ta en promenad eller något annat som ni tillsammans bestämmer att ni ska göra. Det är oftast lättare att prata om saker samtidigt som man gör något tillsammans.
7. Tänk på att du är den främsta förebilden för dina barn. Du ska vara en god förebild. Glöm inte bort dig själv, försök förverkliga dina drömmar i den mån det går. Gör roliga saker, försök finna mycket glädje - skratta mycket. Det kommer ge dig energi och tålamod till annat. Prioritera saker där du sätter dig själv och dina barn först. Kom ihåg att vi har bara våra barn till låns en kort tid...

måndag 26 oktober 2009

Mot nya mål

Förra veckan blev nomineringskommitténs förslag till riksdagslista klart. Det har varit en mycket intressant process där man fått god inblick i hur politiken fungerar på nära håll.

Eftersom jag var en ny kandidat som inte varit politiskt aktivt i mer än 4 år och då 3 år inom Nya Moderaterna, var detta ganska nytt för mig. Jag hade förmodligen inte tagit steget med att kandidera om det inte varit så många som gett mig stöd och uppmanat mig till att göra det. Jag blev enormt smickrad över vilket stöd jag fick i provvalet, där jag hamnade på en 6:e plats.

All den uppmuntran jag fått innan och under tiden har verkligen värmt mitt hjärta.

Min tanke från början var att visa att man som ny faktiskt kan komma in i politiken om man har ett genuint engagemang och intresse för det.Eftersom jag själv är uppvuxen i en ”traditionell” socialdemokratisk familj och valde att gå över till Nya moderaterna, så vet jag hur en sådan resa kan se ut - innan man verkligen vågar ta steget. För min del handlade det om att jag var i ett skede i mitt liv där jag bestämde mig för att göra plats för ett intresse som under några år vuxit fram hos mig. Jag såg till att få det att gå ihop med barn, man, familj, vänner och fritid. Efter jag tagit beslutet att aktivt engagera mig, så satte jag mig verkligen ned, synade mina egna värderingar och intresseområden. Därefter jämförde jag mitt resultat med det parti som jag av tradition röstat på sedan jag fyllde 18 år. Det blev ett litet uppvaknande för mig när jag insåg att jag i många år befunnit mig i ”fel” fack. Det var mycket känslor och funderingar som dök upp när jag insåg att jag faktiskt var moderat.

Någonstans inom mig så har väl alltid tanken funnits hos mig. Jag har dock inte tagit steget eller befunnit mig i en fas i livet där jag haft tiden att sätta mig in i frågan – Vart hör jag, Marléne, hemma politiskt? Dessutom har det heller inte alltid varit helt enkelt att i en totalt socialdemokratisk familj faktiskt ställa sig upp och säga: ”Nä, hör ni, jag köper inte riktigt det här - jag ska rösta på Moderaterna!”

Om sanningen ska fram så prövade jag faktiskt det lite revoltmässigt, innan jag skulle fylla 18 år och det blev ingen succé om man säger så:-)

Förutom att jag inte hade ett batteri av politiska argument gentemot den nära familjemedlem som jag valt att ta upp ämnet med, var min ålder och bakgrund inte det bästa utgångsläget för mig. Jag fick en lång föreläsning om hur det svenska välfärdssamhället byggts upp av sossarna och att jag med min stökiga bakgrund absolut skulle tänka mig för hur jag uttryckte mig. ”Du har ingen utbildning Marléne. Du är arbetslös och har levt på socialbidrag. Du har inte direkt levt ett skötsamt tonårsliv. Du har alltid valt fel umgänge som systematiskt utnyttjar systemen. Dessutom ska du ha barn nu också - alldeles för ung.”

Så här i efterhand kan jag förstå att personen jag hade diskussionen med var lite upprörd och inte alls tyckte att jag platsade i ett parti som Moderaterna. Faktum är att jag kan till viss del hålla med om det. Som Moderaterna såg ut för 20 år sedan, ser det inte riktigt ut i dag. Bilden då, stämde inte riktigt överens med min verklighet.

Idag vill man skapa ett nytt ”arbetarparti” med en politik som så många som möjligt kan identifiera sig med. Man vill idag ha in en blandning av människor i partiet som fler kan identifiera sig med. Efter det samtalet jag hade då, har jag inte gjort annat än att verkligen kämpa i mitt liv. Jag slutade leva som stökig tonåring. Jag blev en ung mamma. Jag skaffade mig utbildning. Jag kämpade för att få de jobb jag ville ha. Jag sorterade bort dåliga val i mitt liv. Jag blev vuxen.

Året 2005 var mitt uppvaknande. Det var då jag fick insikt. Det var då jag ville visa mitt engagemang och drivenhet att vilja förändra, påverka. Det var då jag gick över tröskeln och tog till höger. Det var året som Nya moderaterna öppnade dörrarna för mig.

Jag vill inte bara vara med och påverka politiskt utan också att få fler som jag själv, att våga ta steget. Steget från det fack som de av tradition hamnat i. Steget från det som tidigare känts bekvämt. Steget från det som kortsiktigt sett bra ut. Steget från det som deras förnuft egentligen inte står för.

Jag tycker inte att det viktigaste är att få människor att rösta på ett visst parti. Det viktigaste är att försöka skapa ett engagemang. Att få människor att verkligen ta sig tid att syna sina egna värderingar. Vilka frågor engagerar dig? Vilka frågor får dig att diskutera i olika sammanhang - hemma, bland vänner, på jobbet? Sedan kommer nästa steg. Valet kommer in i bilden. Här ska vi, nya moderaterna, öppna dörren för den som av nyfikenhet vill komma in. Vi ska på ett enkelt sätt visa att vi är ett parti för alla.

Mina hjärtefrågor är att arbeta med utsatta grupper, trygghet och äldre...

En annan stor del av mig vill också bidra till att få vårt parti till ett som mina vänner, min familj, mina tidigare arbetskamrater inom socialtjänsten, kan tänka sig att rösta på. Vi ska inte som parti bara fortsätta förnya vår politik utan en lika viktigt är att förnya och utveckla vår partikultur och påverka den ”gamla” synen på partiet. Jag vill påverka vårt parti att bättre ta emot och ta tillvarata på nya medlemmar. Få dem att känna sig som en del av vårt parti, utan att ha var varit politiskt aktiva i flera år. Utan att de tidigare har varit aktiva i MUF sedan tonåren. Utan att deras familj har varit moderater.

Jag vill få bort kösystemen inom politiken som ibland tillämpas för lång och trogen tjänst. Jag vill motverka jantelagen. Jag vill motverka svågerpolitik. Jag vill motverka elaka spel som pågår för att man själv ska få förmåner. Jag vill motverka straffsystem som tillämpas för att man kanske inte alltid håller med.

Avslutningsvis - Nomineringskommitténs förslag blev att ge mig en 13:e plats på riksdagslistan vilket gör att jag inte kan vara med och kämpa om topp tio placeringarna på nomineringsstämman den 14 november. Jag har trots detta inte tappat sugen på något vis utan flyttar nu bara fokus mot att kandidera i kommun- och landsting. Jag hoppas på ett starkt stöd även där!

lördag 17 oktober 2009

Att se det osynliga

Det är alltför många barn som växer upp med missbruk och/eller psykisk sjukdom runt sig som inte får den hjälp de behöver, utan rasar genom samhälles olika skyddsnät.

Det kan handla om att barnet inte har det avvikande beteende som vi vuxna betecknar som normbrytande. Det kan handla om en osäkerhet inför hur man ska hantera det. Det kan handla om att personal i skolan inte är utrustade med rätt verktyg för att kunna agera på bästa sätt. Det kan handla om att det inte finns en samverkan uppbyggd mellan olika aktörer som finns runt barnet. Det kan handla om att man egentligen inte vill se problemen för att det gör för ont eller är obekvämt.

Oavsett vilka faktorer som spelar in när de faller igenom så bidrar de till att barnen/ungdomarna blir ”osynliga” och inte får en trygg uppväxt. Konsekvenserna av detta är många. Skulle mörkertalet på hur många som trillar igenom-, hur många som hamnar utanför-, hur många som blir skadade både psykiskt och fysiskt genom hela sitt liv, synliggöras – skulle vi alla reagera.

Om vi verkligen fick se vad alla dessa barn fått gå igenom i sina liv - vilka situationer som hade kunnat förebyggas om de fått ett grundtrygghetspaket medskickat från början - skulle samhället förmodligen agera i större utsträckning. Att växa upp med en förälder som har missbruk eller psykisk sjukdom kan innebära flera riskfaktorer till att barnet bygger upp ett normbrytande beteende.

De som arbetar inom skolan, sjukvården, socialtjänsten, polisen m.fl. måste tillsammans med politiker skapa finmaskiga skyddsnät inom varje arena. Alla i vårt samhälle måste ta ett gemensamt ansvar att reagera och agera från olika håll.

Som medmänniska kan det handla om att vara ett stöd till individen eller familjen, att ringa ett samtal, att observera och skickar vidare.

Det är ett misslyckande att det finns ”osynliga” barn i vårt samhälle och här måste det till ett krafttag på flera olika nivåer - Dels för att fånga upp dem och dels för att förebygga att det förekommer. Vi alla måste bli bättre på att se det osynliga.

Konsekvenserna av att inte se det osynliga

"Flickan plockade ut bolagskassen från skåpet i skolan och stoppade den i väskan.
***
Vid busshållsplatsen stod några flickor som gick i klassen under henne – de hade nyss börjat sjuan. Flickan satte sig på bänken och väntade på bussen. En av de yngre flickorna kom fram till henne och bad om att få låna en cigarett. Efter den yngre fått vad hon bett om, stod hon trevandes kvar. Slutligen vågade hon ställa en fråga. Hon undrade försiktigt vad som skulle hända på kvällen.
***
Flickan tittade ilsket på den yngre. Hon snäste av henne och bad henne gå. Den yngre blev skrämd och gick tillbaks till de andra. Hon såg hur de viskade till varandra. Hon såg rädslan i deras ögon. Flickan orkade inte bry sig. Hon hade varit tvungen att göra på det sätt hon gjorde. Hon var tvungen att skrämma bort dem. Hon visste att hon hade ett rykte som lockade till sig flickor som ville vara runt henne. De ville vara med den där hårda, coola, lite farliga tjejen. De såg upp till henne. Det var bara det att det egentligen inte fanns något att se upp till.
*
De hade ingen aning om vilket krig flickan befann sig mitt uppe i
*
Det var en i raden av kvällar som flickan skulle ut med sina så kallade vänner. Hon skulle ut med dem som stod utanför samhället. De som struntade i det mesta. De som funnits där när hon behövde det. Det var dem hon kunde umgås med när det inte gick att vara hemma. Det var dem som kom hem till henne när hon lämnats själv på helgerna. Det var dem hon kunde bedöva sin smärta tillsammans med. Hon hade fått en gemenskap med dem.*

Kväll efter kväll efter kväll *

Det var de som hade gett henne ett rykte som hon egentligen inte ville ha. Ett rykte som hon kände sig tvingad att leva upp till. Det var de som hjälpt henne med att få en hård och kall fasad utåt sett. Det var den hårda ytan som flickan trodde skulle hindra andra från att komma henne nära. Det var den fasad som hon trodde skulle göra henne mindre sårbar. Det var med de som stod utanför som hon upplevde en slags trygghet. Det var med dem hon trodde hon skulle känna sig mindre ensam. Det var med dem hon trodde hon skulle finna ett lugn. Det var med dem som det hade blivit tvärtom. Det var gemenskapen med DEM som gjort att hon fått mardrömmar på nätterna. Det var tillsammans med dem som hon förlorat hoppet. Det var tillsammans med dem som hon hamnat utanför det lilla som fortfarande känts normalt i hennes liv.*

Flickan såg de yngre flickorna gå på bussen. Hon satt kvar på bänken. Solen sken i hennes ansikte. Hon satt kvar och tittade på alla mammor och pappor som hämtade sina barn efter skolan. *

Hon slöt sina ögon och fantiserade om att hennes mamma kom körandes för att hämta upp henne. Det var äntligen helg. De skulle åka hem. De skulle göra i ordning middag. De skulle sätta sig i soffan. De skulle ha fredagsmys tillsammans. *

Flickan öppnande ögonen igen - hennes blick var tom. Det var bara en dröm. Hennes mamma skulle inte komma. Visst var det var helg. Hennes mamma var redan hemma. Hon satt säkert redan i soffan. Det var bara det att det var allt annat än mysigt. Hon liksom flickan hade bedövat sig med detsamma som flickan gjort det i flera dagar i sträck. Detsamma som flickan hade stoppat i sin väska.
*
Flickan försökte tränga bort tankarna. Hon ville inte tänka. Det gjorde för ont. Hon kände sig instängd i sig själv. Det kändes som om hon befann sig i ett fängelse. På dagarna tänkte hon på sin mamma. På nätterna kom mardrömmarna. Det var dessa drömmar som fick henne att sätta sig upp kallsvettig, med hjärtat bultandes i hennes bröst. Hon hade alltid, så länge hon kunde komma ihåg, haft mardrömmar. De som var nu var dock nya. De var mer intensiva. De var återkommande. De hade tillkommit efter de som stod utanför kommit in i bilden. De nya vännerna. De som struntade i allt. De som var trasiga inombords. De som fyllde ett tomrum för flickan.
*
Samma dröm upprepades natt efter natt. Samma dröm som skulle följa henne många år framåt.*

Det var samma ansikte som förföljde henne i drömmen. Samma intensiva blick som var fylld med rädsla. Det var en pojke. Det var ansiktet på pojken som legat på marken framför henne. Det var han som bett om hjälp där hon stått helt paralyserad - panikslagen. Hans ansikte var blodigt. Hans händer försökte dra honom fram på marken. Han försökte fly. Han hade tittat bedjande på henne. Hon som stått som stod bland de andra runtom om honom.
*
De var de som stod utanför som gjort att pojken låg på marken. De var de som sparkat honom. Det var de som slagit sönder honom. Det var de som förstört pojkens liv. Det var hon som stått bredvid och sett på. Det var hon som inte gjort något för rädda honom.
*
Det var dessa som stod utanför, som flickan kväll efter kväll bedövade sin smärta tillsammans med. Det var de som var hennes så kallade vänner. Det var också dem som hon innerst inne var livrädd för. Det var dem som hon kände en oerhörd maktlöshet inför.
*
Pojken var inte den enda som råkat ut för deras meningslösa våld. Det fanns flera ansikten. Flickan visste. Det brukade berättas för henne vad som hänt. Dagarna efter kvällarna, som hon oftast inte hade något minne från. Pojken var dock den första som hon själv kommit ihåg, utan att någon behövt berätta för henne. Det var första gången hon hade misslyckats med att totalt bedöva sig. Hon hade varit tvingad att se. Hennes sinnen hade varit öppna.
*
Det var efter detta som hon kände en hopplöshet. Det var efter detta som hon kände fallet. Det var efter detta flickan kände att hon helt ramlat igenom.
*
Det var efter denna gång som flickan kände att det inte fanns något som var tryggt i hennes liv. Allt var falskt. Hon kände sig falsk och värdelös. Hela hennes liv kändes meningslöst. Det blev så uppenbart för henne. Hon gick från det ena missbruket och våldet i hennes liv till det andra våldet och missbruket i hennes liv. Det bara bytte skepnader och roller.
*
Flickan hade försökt söka trygghet i sitt unga liv. Hon hade försökt hitta något som hjälpte henne ut från sig själv. Hon hade skrikit efter hjälp på det sätt hon kunde. Ingen hade lyssnat. Ingen hade sett. Hon var osynlig. *

Det var bara de som redan hamnat utanför som lyssnat. Det var de som blivit den enda tryggheten som funnits till hands när det smärtade som mest.
*
Flickan reste sig upp från bänken. Bussen kom. Hon greppade sin väska och klev på. Hon åkte in mot dem. Kriget pågick för fullt inombords henne. Det värkte. Hon ville egentligen inte. Hon tittade upp i taket på bussen. Hon blinkade snabbt bort tårarna som försökte tränga sig fram. Hon tittade ut på de sista bilarna som lämnade skolan. Föräldrarna, lärarna, barnen – de som hon var osynlig för. De som skulle hem till sina tryggheter.
*
Flickan kramade sin väska. Hon ville att bussen skulle åka. Hon ville komma fram. Hon ville bli bedövad. I sin famn höll hon det som hon kommit att hata mest i sitt liv. Det som stjälpt hela hennes uppväxt. Det som hon, som ännu mindre flicka, lovat sig själv att aldrig någonsin röra.
*
Ironiskt nog så var det ändå det, som hon lärt sig hata mest, som blivit hennes räddning."

onsdag 14 oktober 2009

Hetsjakt på polisen?

I Kvällsöppet (14/10-09) medger Ekdal att media har en tendens att endast lyfta det som är negativt när man talar om Polisen. Detta får man inte glömma bort. När media berör Polisen är det kring en uppseendeväckande händelse eller hur Polisen hanterat vissa händelser. Det är sällan positivt vinklat.

Jag tror inte att det är medias tanke från början, att bedriva någon slags hetsjakt på polisen, men det blir oftast det ändå. En nyhet blir oftast en följetång i flera olika mediekanaler samtidigt. Det är tragiskt nog också så att det är det negativa som säljer bäst. Det är det som får människor att reagera och det är också därför som det lyfts fram.

Eftersom man vet att det är så det fungerar, tycker jag att man måste bli medveten om att den kritik som förs fram kring hur Polisen hanterat vissa händelser, är kring enstaka händelser. Det är enstaka händelser utplockat från ett enormt antal händelser som sker runtom i landet och där poliser hanterar sitt arbete på ett utomordentligt sätt. Om det är några ingripanden som inte gått helt rätt till, ska det givetvis utredas och förebyggas att det upprepas. Dessa enstaka händelser ska dock inte skapa något drev som mynnar ut i att ett rykte skapas. Ett rykte som säger att det förekommer en utbredd våldskultur bland polisen.

Polisen hamnar med jämna mellanrum i fokus på media, vilket är ganska logiskt eftersom det är en aktör som har en oerhört viktigt roll i vårt samhälle. Av det man sett och hört på sistone är det flera personer både utanför och inom polisen som anser att kritiken mot polisen i vissa frågor är befogad. Att det i grund och botten är ett system- och organisationsfel som varit under många år.

Självklart finns det utvecklingsområden inom Polisen, precis som det finns inom alla större organisationer och myndigheter. När man talar om hur man ska arbeta tror att man kan bara utvecklas och vara förberedd till en viss gräns. När det sker nya incidenter som exempelvis helikopterrånet och vår sårbarhet blottas - det är då som nya utvecklingsprocesser startar för att förebygga att något liknande kan ske igen. Man kan inte vara utrustad eller förberedd för allt om vi inte vill leva i ett kontrollsamhälle under ett potentiellt hot. http://www.helenasandklef.se/2009/09/hetsjakt-av-svd.html

När det med jämna mellanrum blåser upp sådana här debatter i media så hoppas jag innerligt att de poliser som finns runtom i landet inte tappar gnistan och tar åt sig personligt av detta. De ska känna att vi, medborgare har ett förtroende för dem. Det är ett otroligt tungt arbete som våra poliser har och jag undrar om alla verkligen tänker på det. I synnerhet alla de som har en åsikt om hur polisen sköter sitt arbete. I sitt arbete har polisen kontakt med många människor där det är otroligt viktigt att kunna utveckla relationer och ha en vilja att stötta och hjälpa. Det man inte får glömma bort är att det finns de som inte vill ha stöd och hjälp av polisen. Tvärtom läggs tid och kraft ned på att försvåra polisens arbete på olika sätt. Trakasserier (mer eller mindre subtila), hot och våld är ett problem och tyvärr är det vardag i polisens arbete. Visst ska Polisen räkna med att detta förekommer inom ramarna för deras jobb, men det finns gränser. Jag är helt övertygad om att Poliser som arbetar ute på fältet har en långt högre toleransnivå när det gäller att anmäla brott mot tjänsteman, än vad vi andra skulle ha.

Jag är som medborgare och ledamot i Värmlands Polisstyrelse stolt över den Poliskår som vi har i Sverige och jag tycker att alla poliser ska känna sig stolta över det goda arbete de utför dagligen. Man får inte glömma bort vilket tålamod och engagemang polisen har. Ta exempelvis en fredagskväll, när det kommer fram åtskilliga alkoholpåverkade människor som ska argumentera om allt och inget, kräver skjuts hem med motiveringen: "Jag betalar din lön". När de går in i hotfulla situationer och riskerar sina liv för att göra andras trygga. När de tidiga, kyliga morgnar står ute vid vägarna och utför alkoholutandningsprov för att öka säkerheten i trafiken. När de kör hem tonåringar som druckit, till sina föräldrar. När de tar sig tid med att bara finnas till. När de är ett stöd i svåra situationer. Listan kan göras lång. Jag tycker alla borde ställa sig frågan vad det första de tänker på är när de ser en polis. Min bild är att de hjälper, ställer tillrätta och skyddar oss medborgare. De arbetar för att vårt samhälle ska bli tryggare.

Som rikspolischefen Bengt Svensson sagt så bra i ett nummer av Svensk Polis, så hoppas jag också att allt det bra arbete som polisen gör i längden, att det är det som ska sätta bilden av Polisen i allmänhetens ögon!

Skulle vilja avsluta med ett inlägg som jag läste på Marcus Birro´s blogg efter Kvällsöppet: http://marcusbirro.kvallsoppet.tv4.se/2009/10/14/igang-7/#comments

"Polisen ska jaga kriminella och ta fast rattfyllerister, men ve och fasa om dom stoppar en oskyldig. Polisen möts av våld dagligen, riskerar sitt liv till en minimal lön och kritiseras från alla håll. Det klagas på polisen om de kör för fort men det e för jävligt om de inte är på plats i tid! Polisen ska omhänderta farliga personer och då är alla medel tillåtna men skulle det drabba gemene man är det skandal! Polisen behövs, de har ett oerhört krävande jobb och utsätts ständigt för påhopp. Det finns rötägg i alla yrkeskategorier. Skärp er alla fega kritiker!!"

Vivian...

Vivian...