När jag var liten hade jag alltid en klump i magen när julen närmade sig. Jag drömde alltid om en sådan där jul som alla mina klasskamrater hade. Inte såna jular som jag fått uppleva. Där mamma och pappa supit och alla förväntningar gått i kras redan på uppesittarkvällen. Jag glömmer aldrig den där känslan när de redan på tidig eftermiddag korkade upp flaskorna och den där sötaktigt sliskiga lukten spred sig som en löpeld genom lägenheten. Jag glömmer heller aldrig de jular då de slogs med varandra. När jag inte hann ställa mig emellan fort nog. Då blåmärken, spruckna läppar, glaskross, blodspår, tårar, skrik var ett faktum...
Försök förstå på allvar den här gången. Detta finns i din närhet också...
Jag önskar så att alla som super sig fulla på julafton och ställer till med elände kunde förstå vilka djupa sår det lämnar efter sig hos ett barn. Hur svårt det är att glömma dessa tillfällen då trygghetens hus raseras och lämnar efter sig hopplöshet och förtvivlan. Hur svårt det är för ett barn att få dessa sår att bli ärr som bleknar med tiden.
Jag vet att det praktiskt taget är omöjligt att få dem att blekna. Inför varje jul kommer den där tunga känslan och en känsla av ångest sprider sig som en tung, mörk slöja över hela mig. Hemska minnen vaknar till liv och man får hela tiden intala sig när den lilla flickan skriker inombords:
”Det är bra nu. Jag behöver inte vara rädd. Den här julen kommer att bli bra och jag kommer göra allt för att mina barn ska få den bästa julen. Historien kommer inte att upprepas igen.”
Det är så svårt för ett maskrosbarn att komma över de där minnena. Oavsett om man har bearbetat allt elände, kommit vidare, så följer de en genom livet och jag tänker ofta på alla de barn som idag har det som jag hade det. De som finns mitt ibland oss hela tiden.
Så fort jag i olika sammanhang känner lukten av den där ingrodda gamla fyllan hos andra blir jag påmind. Så fort jag i olika sammanhang träffar människor som inte kan sätta gränser, utan alltid blir fullast av alla, tänker jag: Finns det barn hemma som väntar?
Om jag fick önska nu inför jul, skulle jag önska att alla barn fick en fridfull jul. Jag vet tyvärr att det inte är möjligt. Men tänk om de som innerst inne vet med sig att de dricker för mycket, åtminstone kunde tänka till nu innan jul. Kanske till och med ta ställning. Att de tar sig en funderare på om deras barn faktiskt inte vill att de ska dricka. Att de drar sig till minnes och funderar på hur de andra jularna varit.
Har det möjligtvis blivit för mycket alkohol?
Nu vet jag av egen erfarenhet att dessa önskningar sällan slår in. Som barn önskade jag detta varje gång julen närmade sig. Tyvärr sitter det långt inne för många av de som har alkoholproblem, förnekelsen har tagit över för länge sedan.
Istället tänkte jag skicka en vädjan till omgivningen. Om ni känner någon som ni vet dricker för mycket, tala om för dem att du själv tänker ta ställning för en vit jul för alla barns skull! Det kan så ett frö eller till och med skapa en förändring. Det viktigaste är dock att man aktivt visar att man vill bidra till att julen är till för barnen och där hör inte alkohol hemma.
”I vardagsrummet fanns spåren kvar efter det hemska. Allis kämpade med att resa upp julgranen så att den stod på sin plats. Hon tog fram en pall och hängde tillbaka de kulor som fortfarande var hela. Resten sopade hon upp tillsammans med allt annat skräp som fanns kvar som bevis efter kvällen. Till sist hämtade hon en disktrasa och torkade bort blodfläcken från parkettgolvet.
Det var en viktig uppgift för henne att städa undan allt efter ett bråk. För om det inte syntes vad som hänt skulle de heller inte tänka på det. Det fanns inte, allt skulle återgå till det normala. De skulle fortfarande kunna få en lugn och mysig julafton utan vuxendricka. Så fort mamma och pappa vaknade skulle hon få dem att lova henne – än en gång.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar