MASKROSBARN AV MIN TID

måndag 23 december 2013

I min omgivning vet jag 5 personer som har barn och som verkligen borde tänka på sitt drickande under julen....

Med en önskan om en riktigt God Vit jul!
Midvinternattens köld är hård,
 stjärnorna gnistra och glimma.
 Alla sova i enslig gård
 djupt under midnattstimma.
 Månen vandrar sin tysta ban,
 snön lyser vit på fur och gran,
 snön lyser vit på taken.
 Endast tomten är vaken...

Fröken hade tänt alla adventsljusen framme på katedern och läste Viktor Rydbergs dikt för hela klassen. Sedan lyfte hon blicken och frågade vad var och en önskade sig i julklapp. Klasskompisarna sprudlade av förväntan och försökte överrösta varandra med sina önskningar.

För Allis var det lätt. Hon hade egentligen bara en önskan: en lugn jul utan vuxendricka. Klä granen, mysa med mamma och pappa, Kalle Anka på tv, skratta, äta julskinka och ris á la Malta. Och kanske kunde mormor och morfar komma hem till dem? Allis drömde sig bort och ögonen tindrade när hon såg in i ljuslågorna. Hon tänkte på hur fint det skulle bli och för en stund kände hon sig varm inombords.

Glädjen höll dock inte i sig. Som en virvelstorm växte den hemska klumpen i magen. Fyllde henne med förtvivlan. Men hon höll masken. Allis ville så gärna svara på frökens frågor men kände kväljningar av det där hon hade inom sig. Magkatarr hade skolsyster sagt att det hette den där gången hon var där och fick en tablett. Då hade det gått över men inte den här gången. Nu hade hon haft ont i magen i flera veckor. Det hade varit alltför många svikna löften på sistone samtidigt och minnesbilderna från förra julen dök upp så fort någon pratade om julklappar. När hon tänkte på hur det hade varit värkte det i hela kroppen, i vartenda hårstrå. 

Innan hon gått till skolan hade hon kramat mamma hårt. Tyst för sig själv hade hon sagt samma ramsa som så många gånger tidigare: ”Snälla Gode Gud, jag ber dig, gör så att mamma och pappa inte dricker i jul. Jag lovar att vara snäll och duktig i skolan bara du gör detta för mig”. Sedan avslutade hon med ”Gud som haver barnen kär” och ”Amen”.

Allis satt blickstilla i skolbänken, stel av minnena från förra julens mardröm. Hon kände hur skulden tyngde ner axlarna som en stenfylld ryggsäck. Maktlösheten. Hopplösheten. Förtvivlan. Allt som hade börjat så bra. Hon och mamma som klätt granen och pyntat hela lägenheten så där juligt fin som det skulle vara. Mamma hade hållit sitt löfte ganska länge. Sedan bröt hon det, gick ut i köket och började smygdricka vin. 

Pappa hade redan varit full i flera timmar. De äckliga bolagspåsarna som han kommit hem med inför långledigheten, hann knappt plockas ur innan konjaksflaskan öppnades. Varje gång han tog en klunk hade det vridit till i magen på Allis. Hon önskade så att han kunde låta bli.

Sedan bara fortsatte allt utför. Tiden mellan jul och nyår blev en enda stor sorg och det var nog den längsta perioden som mamma och pappa haft hittills. Allis hade heller inte ringt mormor och morfar så att de skulle hämta henne, för hon vågade inte lämna mamma och pappa ensamma. Det räckte med att hon hade misslyckats en gång. 

Hon skulle aldrig glömma mammas hårtussar som hon plockat upp från golvet. Spruckna läppar, blåmärken och glassplitter som satt fast i armarna. Allis blev tårögd vid blotta tanken. 

Trots att pappa hade haft ett stort jack i huvudet efter att han trillat baklänges och slagit i öppna spisen, var mammas hår nästan det enda hon kunde tänka på. Mammas tunna hår som hon alltid haft dåligt självförtroende för och alltid beklagade sig över. Stackars henne.

Det var mycket som gjorde ont från allt det där hemska. Fläckarna efter pappas blod som fortfarande fanns kvar på parkettgolvet. Hon hade verkligen kämpat för att få bort dem men inte lyckats och det var alltid så himla jobbigt att bli påmind om allt varje gång hon såg dem. 

Allis undrade om det var henne det berodde på att de hade fortsatt dricka så länge den där gången? Var det för att hon inte hade lyckats gå emellan dem? Hon hade ju gjort allt annat rätt. Fått både mamma och pappa att lova henne att sluta dricka så fort de vaknat. Hon hade lagt sig mellan dem och de hade alla kramats jättelänge. Ändå hade det inte räckt.

Allis hjärta fylldes av djup sorg. Hon ville så gärna att allt skulle bli bra denna jul. Att det skulle bli lika fint som när de var hos mormor och morfar - varmt och mysigt. Så som alla klasskompisar hade det. Utan fylla och bråk. Tänk om hon också kunde få ha en sådan där fin jul att berätta om för klassen efter lovet. Så att hon slapp ljuga eller inte säga något alls. 

Fröken blåste ut ljusen och önskade alla God Jul och Allis vaknade ur sina tankar. Hon gjorde allt för att dröja sig kvar så länge som möjligt och ställde sig sist i kön för att få en kram. Tankarna snurrade. En sak hade hon i alla fall bestämt. På vägen hem från skolan skulle hon säga sin ramsa om och om igen och hon skulle gå sakta så att hon hann säga ramsan så många gånger som möjligt. Kanske skulle hennes önskan om en Vit Jul slå in denna gång? En Jul utan hennes värsta fiende: Alkohol.


Marléne Lund Kopparklint

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ja tänk om en enda önskan kunde slå in! Det du skriver berör så ända in i märgen. Inte ett enda barn ska behöva utsättas. Önskar dig en fin jul. //Maria

Martin Säfström sa...

Puh.... Du får mig gråta! Jag önskar så att ingen ska behöva uppleva julen på det sättet. Det är väääldigt längt från det sätt vår familj firade jularna, alltid ljust och med fina minnen men dina berättelser griper tag i mig, ungefär som i Allis mage... Hoppas dina texter kan läsas av många för jag tror att nästan alla som är i den situationen tror att de är helt ensamma! Hoppas du orkar fortsätta beröra oss och fler så at vi kan få till en ändring! God Jul! Mvh. Martin

Marléne L Kopparklint sa...

Tack så mycket Martin. Trodde att jag svarat tidigare men tydligen hade min kommentar inte publicerats. Det värmer det du skriver. Hoppas budskapet når fram...

Kram

Vivian...

Vivian...