Vissa säger att lycka inte kan köpas för pengar. Jag säger att det beror på hur man definierar begreppet lycka.

Självklart kan man köpa saker/upplevelser som gör att hjärnans lyckocentra påverkas. Problemet idag är att många människor sätter ett likhetstecken mellan pengar och lycka. Man sätter helt enkelt upp mål som går ut på att hela tiden köpa saker. När man gör så, tror jag att risken är stor att man faktiskt begränsar fast sig. Man ser inte skogen för alla träden eftersom man hela tiden finner nya saker man vill ha. I detta konsumtionssamhälle som vi lever i idag ser vi oftast fel hela tiden och det stjälper över i vårt dagliga tänkande: Det finns alltid en finare bil att köpa och en roligare resa att göra. Vi stannar inte upp och uppskattar det vi har.

Jag tror att vi många gånger springer så fort i jakten på lycka, att vi glömmer bort de där ögonblicken när man på riktigt upplevde känslan av att vara lycklig. Som när man var liten och upplevde obefläckad lycka. När allt i vår värld på alla sätt var helt ok. Innan vi hade en massa krav på att äga saker, jämföra oss med andra, sätta upp mål i livet och springa alldeles för fort för att hinna med allt.

Vi har hela tiden, långt därinne kvar minnet av den där villkorslösa lyckokänslan man upplevde som barn. På ett sätt jagar vi kanske det ouppnåeliga. Som vuxen vet man hela tiden att allt kommer med ett pris och vetskapen om det gör att man aldrig riktigt blir lycklig. Du jämför allt, du har för många variabler igång samtidigt.

Man kan köpa sig kortfristig lycka men vad offrar man för det? Tar man lån till det, försakar man annat?

Det gäller att man finner de där sanna värdena i livet och det är inte enkelt. Ett delmål i livet skänker aldrig någon bestående lycka. Det är som att åka på en resa och när du ligger där på stranden andra dagen, planerar du redan inför nästa resa, istället för att leva i nuet och ta in det som finns runtomkring dig. Se ett halvtomt glas eller ett halvfullt glas. Risken är att om man är en person som ofta ser ett halvtomt glas, är risken stor att man jagar nästa glas och hoppas att det är fullt den här gången. Jag tror att man måste vara ärlig mot sig själv och sätta upp ramar som passar en själv. Annars jämför man sig med andra vars ramar är mycket större hela tiden.

Vi ska komma ihåg att det är bara när vi engagerar oss, fokuserar, absorberar, kommunicerar, upptäcker eller lär oss som vi upplever lycka som en biprodukt eller en sidoeffekt.

Vi borde inte tänka på att jaga lyckan så mycket som vi borde tänka på lyckan i att jaga. Lite som när man planerar en födelsedagsfest eller ett bröllop. Även om festen blev hur kul som helst, var det oftast i planeringen av den som man faktiskt gick runt i ett slags lyckorus…