Är man beredd på att ta konsekvenserna?

I ett tidigare inlägg som jag haft; ”Kvinnors list” har jag fått kommentarer innehållande flera olika åsikter (vissa har jag valt att publicera och vissa inte). Det har dock kommit in ett par kommentarer som jag här väljer att ta upp. Samtidigt som det är ett ypperligt tillfälle att utveckla ämnet med att exploatera sig själv med att skicka vågade bilder i det IT/mobil-samhället vi lever i.

Jag omskrev tidigare en kort incident, i samband med att jag skrev om ett större ämne som rörde kvinnors, ibland, riktigt elaka sätt gentemot andra kvinnor. Jag berättade om en kvinna som sänt en vulgär bild på sig själv naken, för att fånga in en man som redan var gift. Mannen hade inte alls haft samma intentioner som denna kvinna uppenbarligen hade. De hade samtalat med varandra sporadiskt (träffats några gånger genom sina olika arbeten) och som mannen trodde på en ytlig kollegial basis.

Jag har fått en kommentar där skribenten nästan förutsätter att mannen ljuger för att rädda sitt eget skinn. Här är jag nog faktiskt tvungen att sätta ned båda fötterna och ta män lite i försvar. Visst händer det att kvinnor råkar ut för män som beter sig illa. Vi får dock inte glömma bort att det faktiskt finns en hel del kvinnor som behandlar män illa. Ofta för att de själva har blivit ratade av mannen. Det kan också handla om att de har gjort något som de själva i efterhand ångrar.

När det inträffat en pinsam situation eller något som tjejen/kvinnan ångrar har jag märkt att vissa har väldigt lätt att skylla på killen/mannen. Det kan då komma någon efterkonstruerad story, där de ofta skyller på killen/mannen. De berättar inte hela sanningen. De nämner inte att det kanske varit de själva som varit den efterhängsna och inte fått det gensvar de ville.

När det gäller att skicka bilder...

Oavsett om man pratat kort med varandra 5-10 gånger sammanlagt eller 20-50 gånger så tycker inte jag att man skickar en vulgär bild på sig själv naken.

Man måste också fundera på vad det ger för signaler om en själv när man gör det.

Visst kan killar/män tycka att det är rätt schysst att få en bild på en brud som ligger och visar privata delar av sin kropp. Problemet är dock om man som avsändare är så naiv att man tror att den bilden är bara för mottagarens ögon. Då är man illa ute (om det inte är så att man har ett fast förhållande och litar på varandra vill säga). Det är helt ok om man är beredd på att ta konsekvenserna bl.a. att den sprids vidare som ett "kedjebrev".

Jag har själv fått hört en del gånger av killar/män som fått lite utmanande bilder att de skickat vidare/visat för andra: "- Ja, men vad kan hon förvänta sig då, en sån typ av brud vill ju alltid synas - det fattar du väl att jag inte är den enda som fått den här.” Sedan kan man tycka att resonemanget är fel, men det är en annan sak. Tjejen/kvinnan som sänt den från början kanske blir upprörd när hon får veta att "halva stan" sett den eller får negativa signaler om att hon gjort det. Vad kan man säga...det är alltid en risk att göra något dylikt och det måste man själv ta ansvar för och ha i bakhuvudet - tänk efter innan...

Det är en annan sak om det är en yngre förmåga som gjort det. Personen kanske inte riktigt tänkt på riskerna/konsekvenserna av sitt handlande och riskerar att få betala dyrt för det.

Jag tycker dock inte att det är helt normalt att en vuxen person skickar iväg nakenbilder på sig själv till personer de inte känner riktigt väl (om ens då). Gör man det har man förmodligen ett oerhört behov av att bli bekräftad som också en "kommentarare" skrev. Frågan är om det är rätt sätt att bli bekräftad på...

Är man "riktigt psykiskt störd i huvudet" (som en "kommentarare" uttryckte det) för att man gör det? Nej, visst är man inte det, men man kanske är obetänksam och/eller har en riktigt taskig självkänsla som gör att man behöver få extra bekräftelse.

Att skicka bilder på sig själv, använda sin webbkamera......

För att återgå till ämnet. Det finns en mycket viktig aspekt som jag ständigt upprepar för unga tjejer som chattar, skickar bilder på sig själva över nätet, mms: ar bilder på sig själva. Tänk er för! Man bör alltid ställa sig frågan, om man resten av sitt liv tycker att det är kul att ens arbetskolleger, barn, familj har möjlighet att kika på en själv. Att de ser bilder, där man poserar mer vågat och visar mer privata delar av sin kropp.

Bilder sprids dagligen och cirkulerar runt på alla möjliga ställen som man själv kanske inte alls tycker är lämpliga. Det är en risk man tar när man skickar bilder till andra.

Det finns många unga tjejer/killar som sitter ute på nätet och kanske chattar med någon trevlig kille/tjej under en period. Det ena leder till det andra och killen/tjejen ber henne skicka över/mms:a en vågad bild på sig själv. De gör det de blivit ombedda om och gör det godtroget. Givetvis tror de inte att den ska spridas vidare.

Detta händer dock dagligen!

Företeelsen är vanligare än man tror och är man 15-17 år kanske man inte har den erfarenhet och kunskap om hur det verkligen fungerar eller vilka risker man tar. (Är det en 30-åring som gör det, får man ändå tro att den personen vet vad den gör. Personen har förmodligen redan tagit i beräknande, vilka risker som finns med det).

Jag tycker att det är jätteviktigt att man som förälder tar upp detta med sina barn och förklarar riskerna/konsekvenserna med det. Man måste skydda sina barn i sådana här lägen och det är aldrig för sent eller för tidigt att ta upp det. Den dagen de börjar sitta framför datorn och chatta med andra bör man sätta sig ned och samtala med dem. Givetvis ska man anpassa innehållet pedagogiskt efter ålder och mognad. Det handlar om att skydda dem och även sig själv tråkigheter som kan inträffa i framtiden.

Sist men inte minst tycker jag personligen att man ska vara mycket försiktig med vad man har i sin mobil eller på sin dator. Det kan faktiskt hända att de blir stulna eller att någon hackar sig in på datorn och kommer åt allt man har på den. Delar av ens liv kan bli uthängt på en bråkdels sekund!

Osynliga barn

Överallt i dagens samhälle finns de; värstingen, bråkstaken, ensamvargen, mitt barn, andras ungar - osynliga barn. Det är dags att vi börjar se oss omkring, de finns runt oss.

Det är barn/ungdomar som inte fått med sig ett grundtrygghetspaket från början.

Det kan yttra sig på många vis och vi är många gånger snabba på att döma ut när vi får läsa i pressen om tragiska incidenter som inträffat gällande exempelvis våldsbrott. I bland hör vi resonemanget: ”föräldrarna borde minsann ta i med hårdhandskarna”! eller man tycker ”mitt barn, andras ungar”. De som inte har föräldrar som tar sitt ansvar eller orkar ta sitt ansvar då? Det kanske är det som är den bidragande faktorn till att man blir den där värstingen, bråkstaken eller det tysta barnet - därför är det viktigt att vi inte dömer ut.

Det är viktigt att vi runtom i samhället ser dessa barn och bidrar till att det sociala skyddsnätet är finmaskigt.

Man kan ställa sig frågan varför barn i 10, 11, 12-års ålder på vardags/- helg kvällar driver runt på staden gator och torg. Varför ligger de på golvet inne på filmstaden en söndagskväll eller sitter kring busskurer i gäng, när de egentligen borde vara hemma med sin familj. Det är svårt att säga hur många av dessa barn/ungdomar som finns, mörkertalet är förmodligen stort.

Det finns olika anledningar till att situationen är som den är kring dessa barn/ungdomar. En del av dem vill inte vara hemma för att det finns missbruk, psykisk sjukdom med i bilden. Eller för att det inte finns utrymme för dem, för att de inte får den uppmärksamhet de behöver. De har en sak gemensamt - de lever i otrygghet.

Det finns mycket att göra och det är här som samhället spelar en viktig roll, där man på flera olika plan måste bidra till att öka tryggheten. Vi alla måste börja med att ställa oss frågan, hur många ser vi egentligen och hur många väljer vi att inte se för att det är besvärligt eller helt enkelt gör för ont att se?

En del familjer har redan en kontakt med socialtjänsten för att samhället har reagerat på olika vis och då tror man många gånger att det är tillräckligt.

Ibland är det nog, men alltför ofta faller de ändå genom vårt skyddsnät. Barnet/ungdomen med sin familj får inte relevant hjälp/verktyg för att bygga upp en trygg, hållbar tillvaro. Här måste vi i samhället att reagera, vi måste våga se och agera, (kontakta myndigheter, socialtjänst, skola etc.) så att åtgärder vidtas i ett så tidigt stadium som möjligt.

Är det ett samhällsansvar att uppfostra barn och ungdomar eller är det föräldrarnas ansvar?

Vi måste ställa oss frågan om alla föräldrar mäktar med ansvaret eller behöver de stöttning i sitt föräldraskap. Här måste samhället vara lyhörd, gå in och utreda behovet samt erbjuda relevant hjälp.

Skolan erbjuder idag en rad program som ska stärka självkänslan och föräldraskapet för barn och ungdomar, vilket är bra. Förutom detta måste vi också täcka in andra områden såsom fritid, ideella organisationer, primärvård och socialtjänsten så att det blir en kedja utan svaga länkar. Det är viktigt med en samkommunikation mellan dessa aktörer - där man inte ser sekretess som ett hinder. Där man i stället strävar efter att effektivisera/utveckla samarbetet utifrån den enskildes egna förutsättningar och behov.

När man ser på barn/ungdomar som lever i trasiga hemförhållanden av olika anledningar, kan man många gånger se att det finns en enorm försvarsmekanism att skydda sina föräldrar. Det finns oftast en gränslös kärlek till föräldrarna som gör att barnen försöker dölja/försvara vad som pågår hemma. Det har skapats en ansvarskänsla där barnen blir förälder åt sina föräldrar. Det finns en rädsla för att det ska hända föräldrarna något hemskt om de berättar om vad som pågår eller att de ska få flytta hemifrån och det då inte finns någon som kan ta hand om mamma och/eller pappa. I sådana här lägen måste de som finns kring den unge såsom skolan, fritids etc. vara extra uppmärksam. Det måste på ett mer värderande sätt följas upp signaler som kommit omgivningen till känna.

Det talas om normbrytande beteenden hos barn/ungdomar - signaler om att saker och ting kanske inte står rätt till. Vad exakt är ett normbrytande beteende hos ett barn?

Vi stirrar oss många gånger blinda på utåtagerande beteenden, när det lika många gånger kan röra sig om motsatsen (barn som är kontaktsökande, tysta, inte vill gå hem, syns ofta ute sent på vardagskvällarna etc.). Vi måste vara medvetna om att signalerna kan yttra sig på många olika sätt - det är svårt att gå efter en mall gällande normbrytande beteenden, det handlar mycket om en fingertoppskänsla/ ”magkänsla”.

Det måste finnas en fungerande kedja för att på ett snabbt och effektivt sätt, ta hand om barn/ungdomar som inte mår bra. Det får inte finns någon svag länk som brister, som det tyvärr alltför ofta finns i dag.

Det kanske inte räcker med en anmälan till socialtjänsten utan det kanske måste vara upprepade anmälningar om problemet kvarstår och man inte ser någon förändring.

Här finns mycket att göra! Jag skulle vilja se en utveckling av samarbetet mellan ideella organisationer och kommuner. De ska uppmuntra till att stötta familjer som inte mäktar med föräldraskapet eller där det finns ett större behov av aktiv stöttning än det som erbjuds från kommunen. Ideella organisationer ska ha verktyg för att utveckla detta arbete för att öka den tryggheten hos våra barn och ungdomar.

Jag vill uppmana till ett civilkurage att reagera på alla dessa barn/ungdomar som finns runt oss, som behöver stöttning i sin tillvaro. Varför är ”Emilie”, ”Viktor” ute sent på kvällarna, kommer sent till skolan, umgås med fel personer, sitter ensam ofta, är tystlåten etc.

Det handlar om att reagera tidigt och agera upprepade gånger för att göra de osynliga barnen synliga. Det är viktigt att ge våra barn och ungdomar en trygg uppväxt så att de inte faller in i ett osunt, destruktivt beteende.

En trygg uppväxt med ett hållbart socialt skyddsnät bidrar till att våra barn och ungdomar kan växa upp och utvecklas utifrån sin fulla potential.

Kvinnors list, eller?

Än en gång har jag fått höra en historia om en ganska tragisk sak som tråkigt nog är allt för vanligt.

Jag blir alltid lika förvånad över tjejers eller kvinnors förmåga att övertolka saker eller försöka förstöra för andra för att de själva har så taskig självkänsla.

Det finns så många kvinnor som gör saker för att själva skapa någon slags bekräftelse i sin tillvaro, när det istället handlar om att de måste börja älska sig själva istället.

Många gånger när man hör talas om det eller själv råkat ut för saker genom livet så undrar man hur det egentligen är ställt hos den som det berör. Jag har dock lärt mig att ta ett steg tillbaks och verkligen tänka efter vad det egentligen står för.

***
Jag har alltid sagt att det finns inget värre än kvinnor/tjejer som ska försöka ta killar/män från andra eller som blir ratade av dem och ska hämnas. Eller för den delen kvinnor/tjejer som känner sig hotade eller underlägsna andra kvinnor.

En god vän till mig berättade nyligen hur hans kollega (som är gift och har barn) i sitt arbete träffat på en kvinna som varit trevlig och de samtalat med varandra vid ett flertal tillfällen eftersom de träffats i jobbet. Det hans kollega inte fattade var att hon började bygga upp känslor för honom. Hon började se till att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, både på sin arbetsplats men också utanför den. Detta förstod han dock inte förrän i efterhand när pusselbitarna föll på plats.

Innan han knappt hann blinka, mms:ar hon en bild på sig själv naken till honom.

Han själv satt där som ett frågetecken och undrade hur det gick till. Han hade aldrig menat att det skulle bli på detta vis utan hade sett på det som en "kollegial" basis. Han älskade sin fru och skulle aldrig sätta sitt äktenskap på spel.

Han tyckte att de pratat som vanliga kollegor gör med varandra i sitt arbete om alldagliga saker och arbete, men ack så fel det blev (sedan kan man kanske tycka att han var naiv, men man vet också att kvinnor och män talar två språk ibland och det är ju inte en gång man själv sagt saker till gubben och trott att han ska förstå vinken:-).

I detta sammanhang, finns det också en annan aspekt i det hela...

(Nu hör det väl inte riktigt till normaliteten att man gör en sådan sak som att skicka nakenbilder på sig själv utan att man riktigt ordentligt känner personen i fråga, om ens då:-)

Den här kvinnan hade ju bara träffat och pratat med honom vid några tillfällen och ändå utsätter hon sig för en sådan risk som hon gjorde. Hon visste att han var gift. Hon kunde inte veta hur han skulle hantera det hon skickat eller vems telefon hon skickade det till och det skulle i praktiken kunnat bli jättepinsamt för henne själv om det hamnade i fel händer...

Summa summarum är att det blev en riktigt otrevlig situation för de inblandade och man kan ju hoppas det dragits lärdom av det. Som tur var löste sig situationen och ingen skada blev skedd.

Ett annat tillfälle som jag kommer att tänka på var när min käre make åkte buss för en tid sedan och hörde tre tjejer i 15-års åldern som satt i sätet bakom honom och smidde planer. Det handlade om hur de skulle förstöra för en fd tjejkompis till dem.

En av tjejerna hade blivit nobbad av killen som var tillsammans med denna tjej och då skulle de givetvis förstöra för dem båda genom att sprida ut elaka rykten etc. Det min man fick höra var så svinigt att det knöt sig i magen på mig, men jag vet också att oavsett om det är en 15-åring eller en 30-åring, är det precis samma spelregler som gäller. Allt handlar bara om hur dåligt självförtroende, självkänsla personen i fråga har.

Det som de inte förstår är att det i slutändan skadar dem själva, än en gång "what comes around goes around".

Ju äldre man blir desto mer erfarenheter får man som kvinna om hur dessa spelregler går till. Man lär sig det tråkigt nog och man ser de kvinnor som har tagit till sig det.

Det kommer alltid finnas tjejer/kvinnor som försöker förstöra för andra genom att försöka ta andra kvinnors män, det blir liksom en lek för dem. Men det de inte förstår är att det är dem själva som i slutändan råkar illa ut. En dag råkar de ut för samma sak, de får ett elakt rykte om sig som gör att människor ser ner på dem. Fast det egentligen bara handlat om att de är så osäkra själva inombords och har höjt ribban lite till, gått in på förbjudet territorium, för att få bekräftelse.

Det som jag fortfarande har lite svårt att förstå är hur man tänker, när man smider dessa planer eller övertolkar känslor. Jag vet om skräckhistorier där kvinnor blivit nobbade och försökt hämnas genom att knäcka killens förhållande och det upphör aldrig att förvåna mig vilka medel som tas till. Men det finns också de tjejer/kvinnor som ser det som en utmaning att förstöra, ta någons kille och allt för att de själva kanske inte har ett liv de trivs med.

Eller när de tror att någon är mer intresserad än vad den är, börjar ringa, skicka sms, skicka bilder på sig själv-se mig, hör mig... De tolkar in saker som egentligen inte finns, för att sedan upptäcka att det inte var ömsesidigt. Sedan kommer besvikelsen, hämnden.

Det är så tragiskt, men ack så vanligt. Jag tycker det är patetiskt och jag kan inte annat än att tycka synd om dem egentligen. Herregud, skaffa lite självförtroende, älska er själva.

Jag vill bara säga detta till dig...

Jag är glad att jag en dag mötte dig.

Jag känner ett förtroende när du säger att jag är den enda du kan prata om precis allt med...

***

...Jag känner detsamma med dig

Jag känner mig stolt när du säger till mig att det inte finns någon som kan mäta sig med mig och att du aldrig kommer finna någon som mig...

...Du behöver inte leta - jag finns här

Jag blir lycklig när du säger att du älskar mig över allt annat och för alltid vill leva med mig...

Jag blir varm inombords när du skriver små lappar till mig och jag blev glad över den lilla vackra orkidéen du gav mig, med det lilla gulliga kortet.

Alla människor har ett behov av att ha någon i sin närhet som de kan vara sig själva med, men de växer inte på träd. Jag blir glad när du säger att du kan vara dig själv med mig.

 

...Jag kan vara mig själv med dig också

Jag blir hoppfull när du säger till mig att allt kommer att lösa sig-jag litar på att det kommer göra det när du säger så till mig.

 

...Jag tror på dig

Jag känner med din oro när du säger till mig att du aldrig vill att jag ska lämna dig. Jag tar det på allvar när du säger att du behöver mig.

...Jag vet hur det känns