MASKROSBARN AV MIN TID

tisdag 21 oktober 2008

Osynliga barn

Överallt i dagens samhälle finns de; värstingen, bråkstaken, ensamvargen, mitt barn, andras ungar - osynliga barn. Det är dags att vi börjar se oss omkring, de finns runt oss.
Det är barn/ungdomar som inte fått med sig ett grundtrygghetspaket från början.

Det kan yttra sig på många vis och vi är många gånger snabba på att döma ut när vi får läsa i pressen om tragiska incidenter som inträffat gällande exempelvis våldsbrott. I bland hör vi resonemanget: ”föräldrarna borde minsann ta i med hårdhandskarna”! eller man tycker ”mitt barn, andras ungar”. De som inte har föräldrar som tar sitt ansvar eller orkar ta sitt ansvar då? Det kanske är det som är den bidragande faktorn till att man blir den där värstingen, bråkstaken eller det tysta barnet - därför är det viktigt att vi inte dömer ut.

Det är viktigt att vi runtom i samhället ser dessa barn och bidrar till att det sociala skyddsnätet är finmaskigt.

Man kan ställa sig frågan varför barn i 10, 11, 12-års ålder på vardags/- helg kvällar driver runt på staden gator och torg. Varför ligger de på golvet inne på filmstaden en söndagskväll eller sitter kring busskurer i gäng, när de egentligen borde vara hemma med sin familj. Det är svårt att säga hur många av dessa barn/ungdomar som finns, mörkertalet är förmodligen stort.

Det finns olika anledningar till att situationen är som den är kring dessa barn/ungdomar. En del av dem vill inte vara hemma för att det finns missbruk, psykisk sjukdom med i bilden. Eller för att det inte finns utrymme för dem, för att de inte får den uppmärksamhet de behöver. De har en sak gemensamt - de lever i otrygghet.

Det finns mycket att göra och det är här som samhället spelar en viktig roll, där man på flera olika plan måste bidra till att öka tryggheten. Vi alla måste börja med att ställa oss frågan, hur många ser vi egentligen och hur många väljer vi att inte se för att det är besvärligt eller helt enkelt gör för ont att se?

En del familjer har redan en kontakt med socialtjänsten för att samhället har reagerat på olika vis och då tror man många gånger att det är tillräckligt.

Ibland är det nog, men alltför ofta faller de ändå genom vårt skyddsnät. Barnet/ungdomen med sin familj får inte relevant hjälp/verktyg för att bygga upp en trygg, hållbar tillvaro. Här måste vi i samhället att reagera, vi måste våga se och agera, (kontakta myndigheter, socialtjänst, skola etc.) så att åtgärder vidtas i ett så tidigt stadium som möjligt.

Är det ett samhällsansvar att uppfostra barn och ungdomar eller är det föräldrarnas ansvar?

Vi måste ställa oss frågan om alla föräldrar mäktar med ansvaret eller behöver de stöttning i sitt föräldraskap. Här måste samhället vara lyhörd, gå in och utreda behovet samt erbjuda relevant hjälp.

Skolan erbjuder idag en rad program som ska stärka självkänslan och föräldraskapet för barn och ungdomar, vilket är bra. Förutom detta måste vi också täcka in andra områden såsom fritid, ideella organisationer, primärvård och socialtjänsten så att det blir en kedja utan svaga länkar. Det är viktigt med en samkommunikation mellan dessa aktörer - där man inte ser sekretess som ett hinder. Där man i stället strävar efter att effektivisera/utveckla samarbetet utifrån den enskildes egna förutsättningar och behov.

När man ser på barn/ungdomar som lever i trasiga hemförhållanden av olika anledningar, kan man många gånger se att det finns en enorm försvarsmekanism att skydda sina föräldrar. Det finns oftast en gränslös kärlek till föräldrarna som gör att barnen försöker dölja/försvara vad som pågår hemma. Det har skapats en ansvarskänsla där barnen blir förälder åt sina föräldrar. Det finns en rädsla för att det ska hända föräldrarna något hemskt om de berättar om vad som pågår eller att de ska få flytta hemifrån och det då inte finns någon som kan ta hand om mamma och/eller pappa. I sådana här lägen måste de som finns kring den unge såsom skolan, fritids etc. vara extra uppmärksam. Det måste på ett mer värderande sätt följas upp signaler som kommit omgivningen till känna.

Det talas om normbrytande beteenden hos barn/ungdomar - signaler om att saker och ting kanske inte står rätt till. Vad exakt är ett normbrytande beteende hos ett barn?

Vi stirrar oss många gånger blinda på utåtagerande beteenden, när det lika många gånger kan röra sig om motsatsen (barn som är kontaktsökande, tysta, inte vill gå hem, syns ofta ute sent på vardagskvällarna etc.). Vi måste vara medvetna om att signalerna kan yttra sig på många olika sätt - det är svårt att gå efter en mall gällande normbrytande beteenden, det handlar mycket om en fingertoppskänsla/ ”magkänsla”.

Det måste finnas en fungerande kedja för att på ett snabbt och effektivt sätt, ta hand om barn/ungdomar som inte mår bra. Det får inte finns någon svag länk som brister, som det tyvärr alltför ofta finns i dag.

Det kanske inte räcker med en anmälan till socialtjänsten utan det kanske måste vara upprepade anmälningar om problemet kvarstår och man inte ser någon förändring.

Här finns mycket att göra! Jag skulle vilja se en utveckling av samarbetet mellan ideella organisationer och kommuner. De ska uppmuntra till att stötta familjer som inte mäktar med föräldraskapet eller där det finns ett större behov av aktiv stöttning än det som erbjuds från kommunen. Ideella organisationer ska ha verktyg för att utveckla detta arbete för att öka den tryggheten hos våra barn och ungdomar.

Jag vill uppmana till ett civilkurage att reagera på alla dessa barn/ungdomar som finns runt oss, som behöver stöttning i sin tillvaro. Varför är ”Emilie”, ”Viktor” ute sent på kvällarna, kommer sent till skolan, umgås med fel personer, sitter ensam ofta, är tystlåten etc.

Det handlar om att reagera tidigt och agera upprepade gånger för att göra de osynliga barnen synliga. Det är viktigt att ge våra barn och ungdomar en trygg uppväxt så att de inte faller in i ett osunt, destruktivt beteende.

En trygg uppväxt med ett hållbart socialt skyddsnät bidrar till att våra barn och ungdomar kan växa upp och utvecklas utifrån sin fulla potential.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, varför agerar inte socialtjänsten då det behövs? Istället tog de vår välmående son när det fanns barn som inte mådde bra!

Anonym sa...

Tack för ett bra, informativt och inte minst angeläget bidrag till debatten! Jag är själv ett "osynligt barn" och bloggar om min uppväxt på http://bakomflaskan.blogg.se

Vivian...

Vivian...