Från en verklighet till en annan...

Efter en mycket hektisk och händelserik vecka har man äntligen fått sätta sig ned hemma och koppla av. Ibland händer det så mycket att man knappt hinner med att tänka - än mindre reflektera när man är mitt uppe i det.

Veckan började med planeringen av resan för vår lilla tik Fiffi som äntligen skulle få träffa sin påtänkta fästman Josef som bor i Småland:-) Efter att ha försökt att pussla hit och dit så insåg vi att möjligheten att åka iväg med henne själva, inte fanns - tiden räckte helt enkelt inte till. En förväntansfull Lill-matte fick hoppa in i stället och sätta sig på tåget. Nu återstår bara väntan på att se om det kommer några ljuvliga små varelser om ca 63 dagar...

Veckan fortsatte med ett mycket omdebatterat nämndsammanträde på onsdagen. Det var dags för Karlstads Stadsbyggnadsnämnd att ta beslut om kvarteret Negern -Skulle namnet finnas kvar eller inte? Detta heta ämne skulle äntligen få ett slut.

Den mediala uppmärksamheten var stor och demonstranterna fanns på plats som de utlovat. Man fick mycket att fundera på/reflektera över denna dag som slutade med det att nämnden var överens om -det nästan 150 år gamla kvartersnamnet skulle tas bort.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5412117.ab

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kvarteret-negern-far-nytt-namn-1.958662

Efter denna verklighet kom nästa...Polismyndigheten i Värmland.

Inom ramarna för mitt politiska uppdrag som polisstyrelseledamot i Värmland, fick jag under gårdagen följa Krimjourens och Krim SYD:s arbete. Jag fick träffa många trevliga medarbetare som bidrog till att jag fick en god inblick i hur man arbetar på de olika avdelningarna.

Det var oerhört givande att få träffa dem som arbetar ute i verkligheten och jag fick lära mig en hel del. Jag fick också svar på en del jag undrat över, samtidigt som jag fick med mig nya frågor och funderingar kring det som berättats för mig.

Även om det utförs oerhört mycket bra arbete inom polisen, finns det givetvis en del som kan
utvecklas ytterligare...

Jag har än en gång blivit påmind om hur viktigt det är för politiker att komma ut i de verksamheter som man har uppdrag inom och prata med människor som det berör. Man måste med jämna mellanrum komma ut och se verkligheten. Visst får man ut mycket information när man sitter på sammanträden, men det är nog så viktigt att se hur det fungerar i praktiken.

Man får inte glömma bort att ha ett uppifrån- och nedifrånperspektiv...

Det är viktigt att få till sig vad de som arbetar ute i verkligheten har för erfarenheter. Vilka viktiga synpunkter som personal har är ack så viktigt för en politiker att få möjlighet att få ta del av.

Som politiker tycker jag att det är A och O att hämta budskap och synpunkter utifrån och ta med dem in tillbaks till politiken...

Tråkigt nog finns det en del som glömmer bort detta - det blir lätt en envägskommunikation där man bara får infomation från ett led. I en politiskt styrd organisation är det viktigt att få information från alla led.

Jag ser fram emot ännu ett arbetspass tilllsammans med polisens hundenhet under helgen och är helt övertygad om att det blir lika givande som gårdagen!

Tillägnad de osynliga barnen...

”Pojken promenerade till skolan. Tårarna rullade ned för hans kinder. Det hade inte varit någon bra morgon för honom. Efter en lång natt av vakande över sin mamma kände sig pojken alldeles tom.

Det fanns ändå en liten glädje, ett lugn inom honom - hans mamma hade ändå kommit hem tidigt på morgonen...

Även om hon kommit hem i ett sådant skick som ett barn aldrig ska behöva se sin mamma i – så kom hon i alla fall hem till honom efter lång tid av längtan och ängslan. Hon hade som vanligt varit full och betett sig konstigt, men det gjorde inget för pojken - hon kom ändå hem till honom.

Mamman hade bett pojken låsa dörren ordentligt efter henne. Hon bad honom också att titta ut genom fönstren så att ingen följt efter henne hem. Den lilla pojken såg på sin mamma att hon var rädd. Hon pratade osammanhängande och han fick hjälpa henne till sängen eftersom hon hade svårt att hålla balansen.

Efter han sprungit och låst ytterdörren och försiktigt tittat ut genom alla fönster, hade han lagt sig bakom henne och hållit om henne.Han var tvungen att värma henne. Hon var iskall och skakade. Med jämna mellanrum gick han upp och gjorde som hans mor bett honom.

Han var också rädd. Han visste inte om det denna gång var på allvar eller inte. Det kunde han aldrig veta.

Ibland kom hans mamma hem själv som nu, men hon hade också många gånger kommit hem i sällskap med andra. En del av dessa hade upptäckt det konstiga med hans mamma ganska snabbt och gått därifrån. En del hade tyckt synd om pojken och försökt lugna ned hans mamma, samtidigt som de försökt trösta honom.

En del hade stannat kvar. Alla hade inte varit snälla.

Den svidande känslan i pojkens mage gjorde sig påmind där han gick på vägen till skolan. Han svalde bort de sura uppstötningarna som kom upp. Han visste inte riktigt vad det var, men han hade haft det under lång tid. Hans mamma var inte alltid konstig eller full. Allt som oftast så var hon som alla andras mammor. Hon hade berättat för pojken att han skulle gå till skolsyster med svedan i hans mage – att det inte var något farligt, men att han kanske skulle behöva tabletter för det. Hon hade dock instruerat honom om att han skulle vara noga med att säga att det kommer när han druckit juice eller ätit stekt mat. Pojken hade inte gått iväg med det ännu, men denna morgon tänkte han att han nog skulle göra det ändå. Det blev inte bättre efter ett tag som det brukade.

Det hade också kommit en annan känsla hos honom som han inte riktigt kände igen. Det kändes som han var instängd i sig själv. Det kändes tungt att andas på något underligt vis.

Han bestämde sig för att gå till skolsyster första skolrasten. Skolsyster var snäll. Hon satte sig bredvid pojken på britsen. Hon talade om för honom att hon trodde att han hade magkatarr, men att hon inte riktigt visste vad den andra känslan berodde på. Syster såg lite fundersam ut.

Pojken märkte snabbt att skolsyster fick ett annat beteende. Hon blev på något sätt mer omtänksam och hon fick på något sätt snällare ögon. Det tilltalade honom.

Pojken ville bara krypa ihop i hennes famn och sitta hos henne, han ville aldrig mer lämna rummet de satt i…

Han kände klumpen i halsen när syster frågade honom hur han hade det hemma. Han visste att frågan skulle komma. Hans mamma hade berättat det för honom. Pojken ville egentligen berätta. Åh, vad han ville berätta, men han kunde inte.

Han insåg snabbt faran…

Han sa att det var bra och berättade att det bara var lite jobbigt med att han inte kunde dricka juice. Skolsyster lyssnade på pojken. Hon visste. Pojken såg också att hon visste. De satt tysta en stund. Pojken visste nu att han var tvungen att göra något.

Han gjorde det som han brukade göra – han satte på sig sin ”glad - mask”...

Pojken ställde sig upp och tackade för tabletten han fått. Han sa att det kändes mycket bättre nu. Därefter tittade han skolsyster in i ögonen och sa till henne att han hade det bra hemma. Det hade varit lite jobbigt ett tag eftersom mamma hade fått ryggskott genom sitt arbete, men att hon nu började bli bättre.

Han sa att han var tvungen att gå tillbaks till klassrummet.

Pojken ville därifrån så fort som möjligt. Han visste att det var farligt nu. Han visste att om han kröp ihop hos skolsyster och berättade sanningen eller bara lite av sanningen, så visste han att han skulle få flytta ifrån den han älskade mest i hela världen. Det hade hans mamma berättat för honom när han krupit ihop och suttit i hennes famn och mammas famn var det som betydde mest i den lille pojkens liv. Ingen skulle få ta den ifrån honom.”

Se dem som är osynliga...

Många barn som har missbruk och/eller psykisk sjukdom kring sig när de växer upp, rasar alltför ofta eller hela uppväxten igenom vårt samhälles olika skyddsnät. Det kan handla om att barnet inte har det normbrytande beteende som vi vuxna betecknar som normbrytande.

Det kan handla om en osäkerhet till hur man ska hantera det. Det kan handla om att personal i skolan inte är utrustade med rätt verktyg för att kunna agera på bästa sätt. Det kan handla om att det inte finns en samverkan uppbyggd mellan olika aktörer som finns runt barnet. Det kan handla om att man egentligen inte vill se – det gör för ont eller är obekvämt. Oavsett vilka faktorer som spelar in när de faller igenom så bidrar de till att barnen/ungdomarna blir ”osynliga” och inte får en trygg uppväxt.

Konsekvenserna av detta är många. Skulle mörkertalet på hur många som trillar igenom-, hur många som hamnar utanför-, hur många som blir skadade både psykiskt och fysiskt genom hela sitt liv, synliggöras – skulle vi alla reagera. Om vi verkligen fick se vad alla dessa maskrosbarn fått gå igenom i sina liv, vilka situationer som hade kunnat förebyggas om de fått ett grundtrygghetspaket medskickat från början - skulle vi förmodligen också agera i större utsträckning.

Vi behöver egentligen inte synliggöra mörkertalet, vi behöver egentligen inte se mer – för vi vet alla att det finns runtom oss ständigt. Det är bara det att vi måste öppna våra sinnen mer för att ta in signalerna som finns. Vi måste reagera och agera.

Det ska inte finnas ”osynliga” barn och ungdomar.

Vi måste arbeta mer med att lära oss om hur signalerna/de tysta ropen på hjälp kan yttra sig. Det finns inget enkelt svar på vad ett normbrytande beteende är och det finns inte bara ett svar. Man måste ta hänsyn till barnets/den unges egenskaper, erfarenheter och förutsättningar samtidigt som vi sätter in det i relation till egenskaper och förhållanden i miljön. Normbrytande beteende behöver inte handla om ett utåtagerande/aggressivt beteende, utan det kan också handla om motsatsen.

Samhället/vi måste skapa finmaskiga skyddsnät inom skolan, vården och rättsväsendet m.fl. men främst så måste vi alla ta ett gemensamt ansvar att reagera och agera. Det kan faktiskt bara handla om att man finns där och är ett stöd för familjen, att man ringer ett samtal, att man observerar och skickar vidare.

Om att vara riksdagskandidat inför valet år 2010...

Hämtat från Facebook gruppen: "Marléne Lund Kopparklint till riksdagen 2010"

http://www.facebook.com/group.php?gid=126527153548&ref=ts#/group.php?gid=126527153548

"Marléne har varit politiskt aktiv sedan 2004. Efter valet 2006 fick hon uppdrag som ledamot i polisstyrelsen Värmland och har verkat där sedan dess. Hon har även politiska uppdrag i sin hemkommun Karlstad där hon bland annat är ersättare i Stadsbyggnadsnämnden.

Marléne har tidigare arbetat som processledare inom enheten för det alkohol- och drogförebyggande arbetet i Karlstads kommun, med fokus på barn och ungdomar. Målet är att alla barn och ungdomar ska få en trygg uppväxt. Att ge föräldrar verktyg att bli trygga i sin föräldraroll. Att motverka tillgången på narkotika och illegal alkohol. Samt att ge personalen i skolan verktyg att tidigt se och upptäcka barn och ungdomar med normbrytande beteende.

***

I mitten av 2008 bytte Marléne arbete och hon arbetar idag som projektledare i region Svealand för Moderaterna riksorganisationen och då med välfärdsfrågor inom främst den offentliga sektorn. Marléne har alltid varit engagerad i frågor som rör utsatta grupper och har sedan många år tillbaka arbetat med och engagerat sig i ”de osynliga barnen” som lever tillsammans med missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar. Hon har också de senaste åren engagerat sig i HBT – frågor, där fokus främst legat på att motverka fördomar och brott mot HBT – personer i vårt samhälle."

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Varför ställer du upp i riksdagsvalet?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Att kandidera till riksdagen har inte alltid varit en självklarhet för mig, det är en sak som har mognat fram. Jag tror att det är en fördel att jag är relativt ny som politiker, eftersom en politiskt onyanserad syn på verkligheten många gånger kan bidra till nya infallsvinklar. – Vi politiker är duktiga på att föra ut budskap och tror ofta att vi kan övertyga människor om vad som är rätt och fel. Jag tycker det är viktigt att vända på det. Politik börjar redan med diskussioner hemma vid köksbordet. Därför är det viktigt att lyssna på människor, ta reda på vad de tycker är viktigt och sedan använda den kunskapen till att skapa en bättre politik.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Vilka frågor tänker du prioritera?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

- Jag brinner för frågor som rör äldre och trygghet. Jag vill höja kvalitén inom äldreomsorgen. Det ska finnas tid för personalen att sitta ner och verkligen prata med och lyssna på de äldre. Det är oerhört viktigt och värdefullt för alla parter. Vårdtagare, precis som personal ska känna sig betydelsefulla - inte förbisedda eller otillräckliga. Detta är grundläggande för att alla ska få ett respektfullt omhändertagande och givande arbete. Man ska som personal känna stolthet över sitt arbete och ha en känsla av att ha varit tillräcklig när man slutat för dagen.

– Det är också viktigt att förbättra tryggheten för den enskilde medborgaren i vårt samhälle. Barn och ungdomar har rätt till en trygg uppväxtmiljö där de blir sedda av stabila och fungerande föräldrar. Vi måste i högre utsträckning uppmärksamma det stora antalet ”osynliga barn” runtomkring oss. Det är viktigt att vi tidigt reagerar och sätter in rätt insatser när vi ser att ett barn far illa eller har ett normbrytande beteende.

– Många som begår brott kommer själva från splittrade familjer. De har inte haft ett ”grundtrygghetspaket” med sig från början. Vi måste sträva efter att bygga upp ett välfärdssystem där ingen lämnas utanför eller hamnar mellan stolarna.

– Kampen mot den organiserade brottsligheten är oerhört viktigt. Det handlar exempelvis om människohandel, illegala vapen, narkotikahandel, ekonomiska brott, utpressning etc. Det gränsöverskridande rättsliga samarbetet måste stärkas upp i alla dessa frågor och då krävs samverkan mellan polisen och andra myndigheter.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Några avslutande ord?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

– Jag vill vara med och påverka. Därför kandiderar jag till riksdagen. Jag vill bidra till Moderaternas fortsatta utveckling och förnyelse både organisatorisk och politiskt.

***

– Även om det är en bit kvar till den slutgiltiga riksdagslistan så känner mig oerhört stolt hittills över att vara 1 av 55 kandidater i Värmland. I denna process så pågår provvalet för fullt i Värmland. Jag hopppas att jag efter det får fortsatt stöd i min kandidatur - All uppmuntran och stöttning som jag hittills fått gör mig jätteglad och jag är mycket tacksam för förtroendet.

***

– Jag ser med spänning fram mot den här resan och hoppas verkligen på att få vara en del av den fullt ut genom att få ditt stöd i riksdagsvalet 2010!

Marléne Lund Kopparklint , Värmland (M)