Tillägnad de osynliga barnen...

”Pojken promenerade till skolan. Tårarna rullade ned för hans kinder. Det hade inte varit någon bra morgon för honom. Efter en lång natt av vakande över sin mamma kände sig pojken alldeles tom.

Det fanns ändå en liten glädje, ett lugn inom honom - hans mamma hade ändå kommit hem tidigt på morgonen...

Även om hon kommit hem i ett sådant skick som ett barn aldrig ska behöva se sin mamma i – så kom hon i alla fall hem till honom efter lång tid av längtan och ängslan. Hon hade som vanligt varit full och betett sig konstigt, men det gjorde inget för pojken - hon kom ändå hem till honom.

Mamman hade bett pojken låsa dörren ordentligt efter henne. Hon bad honom också att titta ut genom fönstren så att ingen följt efter henne hem. Den lilla pojken såg på sin mamma att hon var rädd. Hon pratade osammanhängande och han fick hjälpa henne till sängen eftersom hon hade svårt att hålla balansen.

Efter han sprungit och låst ytterdörren och försiktigt tittat ut genom alla fönster, hade han lagt sig bakom henne och hållit om henne.Han var tvungen att värma henne. Hon var iskall och skakade. Med jämna mellanrum gick han upp och gjorde som hans mor bett honom.

Han var också rädd. Han visste inte om det denna gång var på allvar eller inte. Det kunde han aldrig veta.

Ibland kom hans mamma hem själv som nu, men hon hade också många gånger kommit hem i sällskap med andra. En del av dessa hade upptäckt det konstiga med hans mamma ganska snabbt och gått därifrån. En del hade tyckt synd om pojken och försökt lugna ned hans mamma, samtidigt som de försökt trösta honom.

En del hade stannat kvar. Alla hade inte varit snälla.

Den svidande känslan i pojkens mage gjorde sig påmind där han gick på vägen till skolan. Han svalde bort de sura uppstötningarna som kom upp. Han visste inte riktigt vad det var, men han hade haft det under lång tid. Hans mamma var inte alltid konstig eller full. Allt som oftast så var hon som alla andras mammor. Hon hade berättat för pojken att han skulle gå till skolsyster med svedan i hans mage – att det inte var något farligt, men att han kanske skulle behöva tabletter för det. Hon hade dock instruerat honom om att han skulle vara noga med att säga att det kommer när han druckit juice eller ätit stekt mat. Pojken hade inte gått iväg med det ännu, men denna morgon tänkte han att han nog skulle göra det ändå. Det blev inte bättre efter ett tag som det brukade.

Det hade också kommit en annan känsla hos honom som han inte riktigt kände igen. Det kändes som han var instängd i sig själv. Det kändes tungt att andas på något underligt vis.

Han bestämde sig för att gå till skolsyster första skolrasten. Skolsyster var snäll. Hon satte sig bredvid pojken på britsen. Hon talade om för honom att hon trodde att han hade magkatarr, men att hon inte riktigt visste vad den andra känslan berodde på. Syster såg lite fundersam ut.

Pojken märkte snabbt att skolsyster fick ett annat beteende. Hon blev på något sätt mer omtänksam och hon fick på något sätt snällare ögon. Det tilltalade honom.

Pojken ville bara krypa ihop i hennes famn och sitta hos henne, han ville aldrig mer lämna rummet de satt i…

Han kände klumpen i halsen när syster frågade honom hur han hade det hemma. Han visste att frågan skulle komma. Hans mamma hade berättat det för honom. Pojken ville egentligen berätta. Åh, vad han ville berätta, men han kunde inte.

Han insåg snabbt faran…

Han sa att det var bra och berättade att det bara var lite jobbigt med att han inte kunde dricka juice. Skolsyster lyssnade på pojken. Hon visste. Pojken såg också att hon visste. De satt tysta en stund. Pojken visste nu att han var tvungen att göra något.

Han gjorde det som han brukade göra – han satte på sig sin ”glad - mask”...

Pojken ställde sig upp och tackade för tabletten han fått. Han sa att det kändes mycket bättre nu. Därefter tittade han skolsyster in i ögonen och sa till henne att han hade det bra hemma. Det hade varit lite jobbigt ett tag eftersom mamma hade fått ryggskott genom sitt arbete, men att hon nu började bli bättre.

Han sa att han var tvungen att gå tillbaks till klassrummet.

Pojken ville därifrån så fort som möjligt. Han visste att det var farligt nu. Han visste att om han kröp ihop hos skolsyster och berättade sanningen eller bara lite av sanningen, så visste han att han skulle få flytta ifrån den han älskade mest i hela världen. Det hade hans mamma berättat för honom när han krupit ihop och suttit i hennes famn och mammas famn var det som betydde mest i den lille pojkens liv. Ingen skulle få ta den ifrån honom.”