Suzann "Sexeducator" Larsdotter har genom ett öppet brev och en replik i Nya Wermlandstidningen svarat lite förvånande på min berättelse som jag hade inne i NWT den 10/6...
Suzanne,
Det här var ju också ett sätt att lyfta ett mångfasetterat samhällsproblem. Nu valde jag att belysa en aspekt för att röra om och väcka känslor. Du väljer att belysa hur viktigt det är att "hänga" rätt personer.
När jag läser vad du skrivit blir jag ledsen. De skuldkänslor jag beskriver hos flickan är ju precis de skuldkänslor som man ofta upplever som sexualbrottsoffer, tro mig jag vet. Det är exakt det som är viktigt för andra människor att förstå att de finns. När du skriver att jag skuldbelägger flickan genom att beskriva hennes känslor, menade jag inte att livet var slut för alltid. Däremot kan jag lova dig att man kan ha den känslan just där och då. Även få tillbaka den i omgångar senare. Det behöver inte betyda att livet de facto är förstört vilket jag ändå tycker att jag själv är ett bevis på.
Det är så viktigt att tvätta bort skuld- och skamstämpeln som följer med detta och det gör vi inte genom att använda oss av den skuldbeläggningsteknik du använder mot mig. Det här är inte rent påhittat utan det finns givetvis erfarenheter bakom. Du kan inte ta ifrån mig eller någon annan de egna känslorna eller upplevelsen. Offret har tolkningsföreträde sedan kan du sitta på parkett och dissekera/tycka. Jag hoppas dock att du inte behandlar de brottsoffren du möter så här?
Det är mycket möjligt att killarna i berättelsen kunde haft byxorna nere. Det är möjligt att de hamnade i rätten efteråt, fick ett straff men det förtäljer inte historien. Syftet med hela berättelsen är inte att täcka in alla möjliga perspektiv och roller. Här finns fler än ett offer. Vi har flickan som blivit utsatt. Hennes vän som känner skuld och maktlöshet. Killarna som i alkoholens tecken begått ett fruktansvärt brott som kommer följa dem resten av deras liv. Sedan föräldrarna som även dom kommer att känna tvivel och skuld.
Jag hade kunnat vinklat det utifrån alla involverades perspektiv för att väcka debatt. Nu valde jag dock denna väg. Denna bistra verklighet som våra unga tyvärr påminns om dagligen genom den sociala mediesfärens karga baksida.
Syftet var och är att få föräldrar, vuxna och ungdomar att tänka till i första hand. I andra hand, väcka debatt. När det gäller det första kan jag med alla de kommentarer, delningar och mail jag fått se att det engagerat många på ett positivt sätt. Det har också mynnat ut i att fler vågat ta steget och faktiskt prata om sina erfarenheter.
När det gäller syftet att väcka debatt är det precis det vi håller på med nu när du hugger på kroken och går i klinsch med mig. Vi skapar debatt och får människor att tala om det.
Naturligtvis skulle jag kunna skriva en objektiv sedelärande historia som talar om för folk vad de ska tycka och göra och hur ett perfekt samhälle skulle kunna se ut. Men den historien skulle skjuta över målet med det som jag nämnde ovan. Det skulle då bli en slät historia med pekpinne som människor inte skulle ta åt sig av. Och man skulle lätt falla i fällan med att sparka in öppna dörrar och predika för redan frälsta. De som redan läser avhandlingar och kurser på Universitet och högskolor exempelvis. Och den målgruppen är inte den jag vill nå i första hand.
På ett sätt tycker jag att ditt resonemang är tragiskt samtidigt som det är nyttigt. Dels för att det ger en bild av hur snedvriden debatten kring dessa frågor faktiskt är i samhället och hur lätt människor dömer andra utan att ens ta reda på fakta innan. Dels för att det skapar debatt där man lyfter upp frågan till ytan och pratar om det.
Avslutningsvis vill jag säga att det är tråkigt när vi kvinnor som borde dra åt samma håll, hackar på varandra. Det är så sorgligt att det alltid är någon som måste dominera sina systrar och se ett halvtomt glas när andra ser en styrka i att gå mot samma mål och hjälpas åt i en så viktig fråga-se ett halvfullt glas. Som någon skrev till mig: ”Detta är en otroligt viktig fråga där vi kvinnor ska hålla ihop så att vi kan förändra framtiden...”
Om du är osäker på vad jag varit med om kan jag rekommendera dig att läsa min bok: Det som inte syns, som beskriver min uppväxt och det jag varit med om. Och har du några mer funderingar eller frågor är du hjärtligt välkommen att kontakta mig.
Marléne Lund Kopparklint
