MASKROSBARN AV MIN TID

måndag 10 juni 2013

Kvällen som skulle bli så kul slutade i total tragedi...

"Våldsamt tryckte han ner hennes huvud. Hon hann knappt reagera. Hon ville gå därifrån men benen bar henne inte. Inte heller klarade hennes kropp av att kämpa mot förödmjukelsen och killarnas övergrepp." 

Flickan och hennes bästa vän gjorde sig i ordning inför skolavslutningskvällen. Stämningen var på topp. Ett härligt sommarlov väntade och nu skulle det ut och firas. Vissa föräldrar hade kommit med stränga förmaningar medan andra mer eller mindre accepterat att alkohol skulle vara med i bilden.

Flickans mamma var en av de accepterande: "Nu dricker ni inte mer än den här vinflaskan, gumman..." Visst mamma - svarade flickan leende.

Hon gjorde sig extra fin och drack det sista ur flaskan hon fått. När de satt på bussen på väg till den föräldrafria festen, skrattade de åt hur fulla de blivit.

Festen var fylld med kända och okända ansikten. Snabbt blev de inbjudna av två äldre killar att slå sig ner. Det bjöds på oräkneliga ciderflaskor.

En av killarna visade intresse för henne. Han var definitivt den snyggaste killen hon sett. Hon kunde inte fatta varför han var intresserad av just henne. Hon kände sig smickrad. Alkoholen gick in och förnuftet lämnade kroppen, lika fort.

Det dröjde inte länge förrän de kysstes. Hon var alldeles för full för att märka att klänningen glidit upp så att trosorna syntes. Killens händer var överallt och under tiden stod folk runtom, pekade och skrattade. Alkoholen höll skammen långt borta.

Han blev mer agressiv i sin beröring. Till slut tog han hennes hand och drog henne in i ett sovrum. De var inte ensamma. Killens kompis stod för dörren, och filmade med mobilkameran.

Han satte sig på sängen, drog henne snabbt intill sig. Hon tappade fotfästet och hamnade på knä framför honom, nervös. Han tog tag om hennes nacke medan han knäppte upp sina byxor. Våldsamt tryckte han ner hennes huvud. Hon hann knappt reagera. Hon ville gå därifrån men benen bar henne inte. Inte heller klarade hennes kropp av att kämpa mot förödmjukelsen och killarnas övergrepp. När de var klara lämnade de henne ensam kvar. Kväljningar var oundvikliga och hon kräktes oavbrutet. Hon gled allt längre in i en mörk dimma där kvällen sakta men säkert suddades ut.

Mamma satt på sängkanten och såg på sin älskade dotter. Polisen hade ringt henne tidigare den natten. Hon hade fått hämta dottern från en fyllecell, nerspydd, okontaktbar och trasig. Det gjorde ont i mammas själ. Skamset tog hon med sin dotter hem. Tvättat av det värsta, bäddat ned henne och vakat hela natten. Om vartannat hade flickan vaknat, gråtit och kräkts. Orden ekade ut i tomheten: "Förlåt, mamma. Förlåt."

Hennes lilla flicka, så vilsen och ledsen. Hur hade det kunnat bli så här?

Första veckan på sommarlovet, flera dagar efter den minneslösa kvällen, ringde det på dörren. Hennes vän står utanför, bekymrad. Något är fel. Snart förstår hon varför. Det hennes vän uppskärrat visar upp på mobilskärmen vänder upp och ned på allt. Nu kom minnesbilder.

Filmen som visas för henne blir suddig av tårarna som tränger sig fram. I panik knuffar hon undan sin vän och rusar ut. Bort från det overkliga.

Egentligen vill hon till sin mamma. Än en gång krypa ihop i hennes famn men skammen styr hennes steg. På bara några sekunder har hennes liv förvandlats till ett enda stort mörker. Från mobil till mobil, dator till dator, mun till mun, skulle hennes förödande kväll göra sig påmind, i all evighet. Hon hade sett det förut.

När hon inte orkade springa längre sjönk hon ihop på en parkbänk, slöt sina ögon, försökte tränga bort det onda. Det gick inte. Allt var förstört. Hennes livsglädje skulle för alltid försvinna. Lealös tänkte hon bara en tanke - att avsluta sitt unga liv här och nu.
Marléne Lund Kopparklint

Inga kommentarer:

Vivian...

Vivian...