Det behövs ingen raketforskare för att förstå...

...att om man kastar skräp på gatan, får någon annan plocka upp det efter dig!

Tillåt mig få ett litet hjärnsläpp...

Varför i hela världen ska någon annan behöva gå och plocka upp skräpet efter dig? 
1. För att du är för lat (för att gå någon extra meter och kasta det i en soptunna!?) 
2. För ouppfostrad?
3. För arrogant?
4. Eller helt enkelt svinaktig...

Än en gång såg jag en nedskräpare på gatan idag och önskade att jag kunde skriva ut medborgarböter till vederbörande för nedskräpning. 

Polismannen i Lidköping som skrev den första ordningsboten för nedskräpning ska ha en guldstjärna, mer sånt. 

Många klagar på hur det ser ut på våra gator och torg helg efter krogstängning. Ja, polisen;-) varför inte skriva lite mer böter på nedskräpning?

Ibland behöver man helt enkelt "uppfostra" människor, stora som små. Jag tycker inte att det är rimligt att vi ska behöva ta av skattebetalarnas pengar för detta ändamål. 

Vad är det för fel på människor?!

Sprutbyte-hjälper eller stjälper?

Jag har varit en förespråkare mot men har för många år sedan ändrat mig i denna fråga. Det borde införas i hela landet och det finns, enligt min mening fler argument för än emot.

En person som har smittats med exempelvis Hepatit-C kostar samhället enorma summor. Dessutom minskar mörkertalet och sjukvården kan agera i ett tidigt skede. Ett tungt argument är smittskyddsaspekten men det finns också en annan viktig aspekt och det är kontaktytan mellan injektionsmissbrukare och samhällets vårdfunktioner. Sprututbyte är inte en narkotikapolitisk åtgärd utan det är en hälsopolitiskinsats för att minska dödligheten och förbättra hälsan hos en särskilt utsattgrupp människor i vårt samhälle.

Genom dessa program etablerar man kontakt och motiverar till drogfrihet.

Jag tror det är naivt att tro att de som använder exempelvis heroin, knarkar inte mindre för att det är dålig tillgång på sprutor. Det går alltid att dela eller få tag på slitna någon annanstans. Och de som säljer knarket säljer oftast dessa verktyg också.

Tillgången på smutsiga/smittade verktyg sinar sällan.

Jag  funderar på om samma nej-sägare motsätter sig subutex/suboxone/metadon program också? 

Pinnjaktens dagar inom polisen är över...

Som kommunalråd i Karlstad med ansvarsområdet Trygghet, deltog jag igår på den nationella konferensen: Trygghetsdagen 2015 (BRÅ, SKL) som handlar om den nya polisorganisationen. Ingen centraliseringsreform, snarare decentralisering. 

Mer makt till den lokala polisen.

Vi fick mer ingående höra hur den nya organisationen kommer att påverka - och involvera - landets kommuner och medborgare. Från en splittrad till en samlad, svensk polis, där målet är att polisen ska komma närmre medborgarna. 

Mer enhetlighet. Tydligare mål och relevant uppföljning. Mindre kvantitet, mer kvalitet ("pinnjaktens" dagar är över). 

Polisen ska jobba mer med den lokala problembilden. Det kräver en dialog, för att lyssna på vad invånarna upplever som problem, istället för att tro sig veta vilka problemen är.

"Polisen måste lyssna på medborgarna vilken problembild som finns. De som bor i bostadsområdet hela tiden vet bättre än polisen som är där en gång i veckan. Här vet medborgarna bäst"

Det ska finnas en kommunpolis som ska vara kommunens länk in till polisen. Det ska också finnas 1 områdespolis/5000 invånare, som absolut inte ska jobba med utryckningsverksamhet, utan med förebyggande insatser. Medborgarlöften ska tas fram i alla lokala polisområden vilket stärker samverkan med kommunen.

Många kloka analyser och slutsatser ligger till grund för denna stora organisationsförändring. Detta är ett svar på mycket av den kritik som tidigare har förts fram. Många kritiker har haft "rätt" i sin kritik. Jag ser med förväntan fram emot en ny, bättre polisorganisation som kommer att leda till ett tryggare Karlstad där vi som kommun också kommer att få ta ett större ansvar tillsammans med Polisen.

Om detta må vi berätta...

Nu inför förintelsens dag, planerade jag och familjen en resa till Warszawa och Auschwitz. Vi kom hem i söndags och det är med blandade känslor man tänker på denna resa till Polen. En resa som många bör göra. 

Barnen har pratat om det länge. Jag och Fredrik ville också se det hemska med egna ögon... 

I torsdags förra veckan bar det av och en slöja av sorg lades över oss, när vi anlände till Auschwitz. Jag och Felicia pratade om vad vi sett och upplevt, efter att vi gick ut från denna fruktansvärda plats. Vi insåg att det är svårt att beskriva vad man känner inombords. 

Dödens nedslitna trappsteg

Groteskt, horribelt, fasansfullt,fruktansvärt och ofattbart...

Jag var orolig för hur våra ungdomar som var med oss, skulle uppleva denna del av vår resa. Att i verkligen få se massorna av hår, resväskor, glasögon mm från bara en bråkdel av alla människor som mist sina liv, gjorde att en klump i maggropen växte. 

"Det som var värst mamma, var de där barnkläderna och alla proteser.." 

Det var fruktansvärt att se allt. Även om jag tyckte att jag var så förberedd som man kan bli på vad man ska möta, insåg jag att det nog inte finns någon förberedelse. Alldeles oavsett blir det ett sådant där hårt, utdraget slag i mellangärdet, så att man tappar andan. Smärtan dröjer sig kvar. Tystnaden faller över som en förkvävande tjock tröja. Man finner inga ord. 

När man väl står där mitt uppe i allt blir man bittert påmind om de fasansfulla övergrepp som ägt rum. 1,3 miljoner människor deporterades hit och av dessa dog 1,1 i detta dödens läger. 90 % var judar. De övriga var polacker, romer, sovjetiska krigsfångar och personer av annan nationalitet.

Förintelsen är tyvärr en del av vår historia.  Genom att se, känna och prata om detta hemska som har hänt, hoppas jag att man kan bidra till att vi tillsammans verkar för alla människors lika värde. Att vi i större utsträckning visar tolerans och framhåller de mänskliga rättigheterna. Inte minst främjar arbetet kring demokrati.

Hör detta, ni gamla, och lyssna

till det, ni landets alla inbyggare.

Har något sådant skett förut

i era dagar eller i era fäders dagar?

Nej, om detta må ni berätta för era

barn och era barn må berätta om det

för sina barn, och deras barn

för ett kommande släkte 

- citat ur Bibeln, Joel 1:2-3

Hämtat från "...Om detta må ni berätta..."

Världen minns förintelsens dag

Våga vägra julgransskakning...

...vi kände att vi inte riktigt myst klart med vår fina gran i år, så vi har låtit den stå kvar några dagar extra. 

Efter vad jag hörde på kontoret så var det fler än jag som kände likadant ;-)

En del plockar bort julsakerna så snabbt som möjligt efter helgerna, medan jag faktiskt lärt mig tycka (de sista åren) att det är riktigt mysigt med pynt och ljus som lyser upp i mörkret. Och vill ha det framme så länge som möjligt...

Nu idag är det ändå dags att plocka bort den, eller?

Det började med manicklarna...

Förra året fick jag ett Pac-man (Puck Monster) spel av min älskling och år innan det har jag fått olika andra leksaker. Det hela började med Manicklar! 

Förklaringen till detta är att jag vid några tillfällen nämnt att jag faktiskt är lite ledsen över att inte ha kvar några av mina barndomsleksaker. De försvann nämligen när mamma flyttade en i raden av alla gånger och valde att bara lämna kvar innehållet i vårt förråd. 

Ofta har jag tänkt på dessa saker, vissa mer än andra och bedrövat mig över att jag inte har dem kvar av nostalgiskäl men också för att kunna visa mina barn.

Älsklingen köper tillbaks delar av min barndom...

Konstapel Kopparklint har tyckt synd om mig eftersom han i princip har kvar alla sina leksaker och jag inga, så han har gjort det till en sak att med jämna mellanrum, köpa tillbaks lite av min barndom. 

Jag blir glad av att titta på gamla leksaker och jag har förstått att det inte bara är jag som känner så. Därför skapade jag också sidan "Leksaker vi minns" på facebook. Som är tänkt att vara en riktig nostalgisida. Och jag hoppas att det kommer att vara fler som lägger upp bilder och delar med sig av sina favvoleksaker.

Gå med i gruppen...

Här kan jag definitivt säga att det var bättre förr!