Jag vet inte varför man egentligen agerar på detta sätt men jag antar att det finns någon inre önskan om att saken i fråga ska bli så vettskrämd av ens ilska,´ att den direkt lägger sig på rygg och med ens fläker upp sig. Så att man lugnt och sansat kan plocka ur det man vill ha och med en självgott leende kan tänka: Ha, där fick du. Det där vågar du aldrig mer göra om.
Önskan slår ju av helt förklarliga skäl aldrig in och det brukar sluta med att man tar man fram en kniv eller annat lämpligt verktyg som finns till hands (inte alltför sällan en sax) och skär eller klipper upp saken i fråga, med bestämda och lite straffande tag.
Helst skulle man vilja göra lite mer, som att klippa sönder förpackningen i små molekyler i hopp om att det ska göra riktigt ont på den. Eller varför inte dra så mycket man orkar i de där nylonstrumpbyxorna som det alltid går en maska i när man är extra stressad och ska till jobbet, i hopp om att de skrika av smärta.
Nåväl, jag erkänner, kan finnas ett samband med att vara rödhårig och ha temperament eller så är det helt enkelt så att murphys lagdriver oss alla till vansinne periodvis i livet. Jag för min del tror att det är bra att få ett hjärnsläpp ibland, så länge det inte drabbar någon annan på ett negativt sätt.
Jag vet dock att jag inte är ensam. Frågan är hur många som löper linan ut när humöret tryter? Jag känner till åtminstone en person som satte sina strumpbyxor under foten och drog i dem så långt hon bara kunde över huvudet, för att sedan avsluta med att bita tag i dem rejält, så att det skulle göra riktigt ont i dem som straff för att de jävlades.
Ha en underbar dag nu och le mycket! Jag har hört att det smittar av sig 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar