HBT - frågor är oerhört viktiga!

Jag har tidigare skrivit debattartiklar om ämnet och jag anser att man inte kan lyfta ämnet tillräckligt...

Varför jag tar upp det nu är för att jag tycker att man faktiskt ska ta upp ämnet utan att man läst om något tragiskt som hänt i media eller när det skrivs i samband med någon Pride - festival, som det oftast görs.

Jag blir uppgiven när jag tänker på att det på många håll i vårt samhälle finns en utbredd diskriminering av HBT – personer och jag tycker det är tragiskt att det överhuvudtaget förekommer.

Alla människor ska bli accepterade och respekterade i vårt samhälle...

Varje gång någon utsätts för hatbrott drabbas vi alla. Hur kan någon ta sig rätten att kränka en medmänniska? Vad gör du när det sker - blundar du eller står du upp för personen som drabbats?

HBT–personer utsätts ständigt för kritiska uppfattningar och synpunkter från delar av vårt samhälle och många gånger sker det öppna trakasserier. Fördomar grundas på okunskap och förekommer hos alla människor i större eller mindre utsträckning. De personer som uttrycker den här typen av hot eller trakasserier är okunniga och inskränkta.

Detta måste bemötas från flera nivåer i vårt samhälle - det kan börja vid köksbordet hemma...

Jag tror att vi alla måste fördjupa våra kunskaper om hur diskriminering och fördomar uttrycker sig. Genom att vara uppmärksam och ta diskussionen när den uppstår i vår egen omgivning har vi kommit en bra bit på väg mot en ett jämlikare samhälle.

Det kan handla om att ta diskussionen med en arbetskollega, vän eller någon i sin familj...

Enligt BRÅ anmäldes 3500 hatbrott år 2007 (en ökning mot år 2006) varav 725 stycken av dessa hade homofobiska motiv. Enligt en undersökning från Stockholms universitet (2005) vågar bara var fjärde polisanmäla att de utsatts för brott. Ett skäl till att många avstår från att anmäla är rädslan för att inte bli tagen på allvar. Man kan med hänvisning till detta dra slutsatsen att det finns ett enormt mörkertal som man kan lägga till BRÅ:s uppgifter från 2007.

Mörkertalet kring hatbrott är stort men statistik visar tydligt att de som begår brotten är vanliga människor...

De som blir utsatta för hatbrott blir det för att någon annan (förövaren) tar sig rätten att kränka en annan människa. De berövas sin frihet och rätten att leva som de själva vill. Förtryck och trakasserier skall aldrig godtas av samhället och måste bekämpas på alla nivåer, men som tidigare sagts, det vi först kan börja med är hos oss själva.

Har vi egna fördomar om sexuell läggning och identitet?

Att människor ska behöva bli kränkta för att de har en viss sexuell läggning eller för att de har en könsidentitet som inte passar in i normen är oacceptabelt. Förutfattade meningar mot en särskild grupp är en okunskap och osäkerhet hos personen i fråga. Om vi vill leva i ett samhälle där alla har lika värde och respekteras för den man är, måste vi alla hjälpa till med att bekämpa fördomar.

***

(HBT betyder homosexuella, bisexuella och transpersoner.)

Läs gärna mer på: http://www.fshbtb.com/

Hur många förhållanden bygger sin lycka på hur andras förhållanden är?

Jag satt och såg på programmet Kvällsöppet förra veckan, det gästades av bl.a. Marcus Birro. I slutet av programmet sa han en sak som jag många gånger tänkt på. Han sa något i stil med att många par bygger sina förhållande på hur dåligt andra har det och att det blir en slags temperaturmätare på hur man själv ska ha det. Det är tänkvärt...

Vi jämför alltid oss själva med andra - vi ser på andras utseende, kroppsform. Vad de säger, hur de säger det, vad de har för bil, vad de har för partner etc.

Barn är experter på att dra paralleller och vill gärna sätta normer utifrån hur kompisar har det hemma hos sig. Detta tar de dock till nästan uteslutande när de vill ha något eller genomföra något som man som förälder sagt nej till. Då lägger de in en högre växel och spelar på de moderliga känslorna: ”Men, mamma, alla i min klass ska gå på ishockeymatchen.” eller ”Alla mina kompisar får vara uppe till klockan 22.00 på kvällen”… Detta fenomen finns det väl inte en förälder som inte varit med om.

Det är inte bara barn som använder andra som argument för att sätta ribban. Vi vuxna gör det också. Det kan också vara om vi vill ha något eller om vi vill spetsa till våra argument i diskussioner.

Ska man uttrycka det lite krasst så kan man säga att vi utnyttjar andras situationer för att själva komma dit vi vill. Oavsett syftet så handlar det om att vi engagerar oss och lägger ned energi på hur andra människor har det och vad de gör. Det har vi alltid gjort och det kommer vi alltid att göra. Det knepiga är hur man på ett bra sätt hanterar informationen utan att man själv biter sig i svansen…

Det är helt naturligt att vara nyfiken på andra och vilja veta mer, analysera, men det viktigaste är vad vi gör med informationen...

Jag har hört många gånger hur det pratas om andra och jag har själv gjort det. Jag har dock med åldern fått insikt om att man ska vara försiktig med det. Jag har också mer och mer sett vinsten av att inte göra det. Det man inte får glömma bort är att det säger en del om en själv om man hela tiden analyserar, fäller kommentarer om andra.

Den som talar om andra med dig när de inte är med, talar oftast om dig med andra, när du inte är med…

Jag tror att man många gånger kan fastna i att fokusera på andra människor och deras förhållanden istället för att se på sig själv och sitt.

Jag tror också det är ganska vanligt att par ofta jämför sig med andra par och säger till sig själva att de minsann har det bättre än sina vänners förhållanden. De går in och analyserar, tröstar sig själva med att de minsann inte bråkar, de är mer kärleksfulla mot varandra eller de kör minsann inte med varandra på ett sådant sätt som ”de där andra” gör.

Jag tror dock att det kan finns en oerhörd risk med att tänka på ett sådant sätt. Det inger en kortsiktig grund att stå på och man kan lätt förbise sina egna eller sin partners behov.

Man missar kanske det väsentliga – vart man själv och den man lever med står och vad var och en verkligen vill ha.

Ingen lever i ett perfekt förhållande utan problem men att jämföra med andra utan att ta tag i sitt eget är ingen bra strategi...

Jag tycker inte att man ska nöja sig med att tänka: ”Vi har det i alla fall bättre än dem”…

Vi är nämligen alla olika med olika normer och behov. Jag tycker att man ska gå till sig själv och verkligen fundera vad för behov man själv har. Hur skulle jag vilja att mitt förhållande var? Här tycker jag också att man kan sätta upp höga mål och önskningar för att sedan berätta dem för sin partner och se vad man tillsammans kan uppnå eller kompromissa om. Det handlar om att ge och ta samt det viktigaste – vara lyhörd och se den andres behov.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad…

Det är vad du själv vill ha som är det centrala och lever du tillsammans med någon som du älskar och delar ditt liv med, så är det era behov och drömmar tillsammans som är det viktigaste.

Alltför mycket energi läggs ned på att fokusera på hur andra har det och felet blir när man sätter normen på sitt eget förhållande utifrån hur andra har det. Istället är det viktigt att värdesätta det man själv har och se till de behov som är viktiga för en själv. Man ska vara lyhörd på vad man själv och ens partner blir lycklig och varm inombords av. Det tror jag är en av nycklarna till att skapa ett hållbart och kärleksfullt förhållande.

Sedan tror jag att det är bra att i lagom dos hålla kvar ett öga på andra för att ge en rättvis bild av en själv - men det måste finnas en god balans i det...

Alla borde få känna sig tillräckliga när de går hem från sitt arbete...

Veckorna efter julledigheten har gått otroligt fort. Jag har som vanligt i mitt arbete, haft förmånen att få komma ut och träffa personal som arbetar inom välfärdssektorn.

Det är oerhört lärorikt att få lyssna på personals berättelser ur sitt vardagliga arbete...

Det är intressant att få ta del av kunskaper som personal inom sjukvården har. Vissa som jag träffat, har arbetat i över 30 år som sköterskor och de har fått vara med och se utvecklingen av svensk sjukvård. De har följt hur forskningen gått framåt och fått anpassa sitt arbete efter den. De har själva fått ta del av hundratals människors berättelser ur sina egna liv, både på gott och ont. De har varit en hjälpande hand i svåra stunder och de har bidragit till många människors tillfrisknanden.

Jag hyser stor respekt när jag träffar en sjuksköterska som arbetat inom vården i över 40 år och hon tar sig tid att sätta sig ned och berätta för mig om hennes upplevelser och erfarenheter. Vilken enorm resurs och vilka värdefulla erfarenheter som finns hos henne. Jag önskar bara att jag hade mer tid att få sitta ned och lyssna vidare...

Det är nästan uteslutande varje besök som jag får vara del av, där det sägs saker som får mig att stanna upp och fundera. Det är också flera gånger som det sagts saker som träffat rätt in i hjärtat på mig och jag har vissa gånger fått tårarna i ögonen.

Jag minns speciellt en undersköterska som berättade om hur hon och hennes kollegor hade initierat med att ordna en liten fest för de äldre som bodde i verksamheten. De hade på sin fritid handlat mat och ordnat med detaljer för att få till en minnesvärd kväll. Inför festen hade deltagarna satt på sig sina finaste kläder, satt sig till bords tillsammans med personal och åtnjutit en härlig middag. Under middagen reser sig en farbror, som var en av dem som bott där längst och höll ett tal för dem alla. Han sa i sitt tal att det var det bästa som hänt honom på många år och att han var oerhört tacksam. Därefter höjde han sitt glas och skålade för den lyckade kvällen.

Undersköterskan som berättade detta för oss, sa att det var sådana tillfällen som gjorde jobbet så underbart. När de som personal fick möjlighet att få göra det där lilla extra för de äldre.

Sedan fick jag också höra en annan sida av myntet...

Det var när en äldre kvinna, under All helgona afton ville gå och tända ett ljus på sin framlidne makes grav. Eller när en annan kvinna på vårkanten ville ta en promenad till skogen för att se och lukta på de nyutslagna liljekonvaljerna.

I båda av fallen berättade personal att de inte hade möjlighet att följa med någon av dem. Resurserna räckte inte till för att göra sådan saker och det var vid sådana tillfällen som de också kände sig otillräckliga när de gick hem från arbetet.

När man får höra sådana här berättelser från personal knyter det till sig i magen på mig. Är det sådan här äldreomsorg vi ska ha? Om den generationen som idag finns på våra äldreboenden är vana att duscha 2 ggr/vecka från sin tid hemma och efter de flyttat in på ett boende inte får göra det mer än en gång/vecka – hur ska det då bli när nästa generation som är vana att duscha varje dag, kommer?

Detta är några exempel som jag fått hört av personal när jag varit ute på verksamhetsbesök och det är frågor som jag anser vara otroligt viktiga. Kvalitetstid där man som personal har tid att sätta sig ned och verkligen prata med och lyssna på patienter, äldre etc. Det är oerhört viktigt och värdefullt för alla parter. Vårdtagare, precis som personal ska känna sig betydelsefulla och inte förbisedda eller otillräckliga. Detta är grundläggande för att alla ska få ett respektfullt omhändertagande och ett givande arbete. Man ska som personal känna stolthet över sitt arbete och ha en känsla av att ha varit tillräcklig när man avslutat dagen.