Veckorna efter julledigheten har gått otroligt fort. Jag har som vanligt i mitt arbete, haft förmånen att få komma ut och träffa personal som arbetar inom välfärdssektorn.
Det är oerhört lärorikt att få lyssna på personals berättelser ur sitt vardagliga arbete...
Det är intressant att få ta del av kunskaper som personal inom sjukvården har. Vissa som jag träffat, har arbetat i över 30 år som sköterskor och de har fått vara med och se utvecklingen av svensk sjukvård. De har följt hur forskningen gått framåt och fått anpassa sitt arbete efter den. De har själva fått ta del av hundratals människors berättelser ur sina egna liv, både på gott och ont. De har varit en hjälpande hand i svåra stunder och de har bidragit till många människors tillfrisknanden.
Jag hyser stor respekt när jag träffar en sjuksköterska som arbetat inom vården i över 40 år och hon tar sig tid att sätta sig ned och berätta för mig om hennes upplevelser och erfarenheter. Vilken enorm resurs och vilka värdefulla erfarenheter som finns hos henne. Jag önskar bara att jag hade mer tid att få sitta ned och lyssna vidare...
Det är nästan uteslutande varje besök som jag får vara del av, där det sägs saker som får mig att stanna upp och fundera. Det är också flera gånger som det sagts saker som träffat rätt in i hjärtat på mig och jag har vissa gånger fått tårarna i ögonen.
Jag minns speciellt en undersköterska som berättade om hur hon och hennes kollegor hade initierat med att ordna en liten fest för de äldre som bodde i verksamheten. De hade på sin fritid handlat mat och ordnat med detaljer för att få till en minnesvärd kväll. Inför festen hade deltagarna satt på sig sina finaste kläder, satt sig till bords tillsammans med personal och åtnjutit en härlig middag. Under middagen reser sig en farbror, som var en av dem som bott där längst och höll ett tal för dem alla. Han sa i sitt tal att det var det bästa som hänt honom på många år och att han var oerhört tacksam. Därefter höjde han sitt glas och skålade för den lyckade kvällen.
Undersköterskan som berättade detta för oss, sa att det var sådana tillfällen som gjorde jobbet så underbart. När de som personal fick möjlighet att få göra det där lilla extra för de äldre.
Sedan fick jag också höra en annan sida av myntet...
Det var när en äldre kvinna, under All helgona afton ville gå och tända ett ljus på sin framlidne makes grav. Eller när en annan kvinna på vårkanten ville ta en promenad till skogen för att se och lukta på de nyutslagna liljekonvaljerna.
I båda av fallen berättade personal att de inte hade möjlighet att följa med någon av dem. Resurserna räckte inte till för att göra sådan saker och det var vid sådana tillfällen som de också kände sig otillräckliga när de gick hem från arbetet.
När man får höra sådana här berättelser från personal knyter det till sig i magen på mig. Är det sådan här äldreomsorg vi ska ha? Om den generationen som idag finns på våra äldreboenden är vana att duscha 2 ggr/vecka från sin tid hemma och efter de flyttat in på ett boende inte får göra det mer än en gång/vecka – hur ska det då bli när nästa generation som är vana att duscha varje dag, kommer?
Detta är några exempel som jag fått hört av personal när jag varit ute på verksamhetsbesök och det är frågor som jag anser vara otroligt viktiga. Kvalitetstid där man som personal har tid att sätta sig ned och verkligen prata med och lyssna på patienter, äldre etc. Det är oerhört viktigt och värdefullt för alla parter. Vårdtagare, precis som personal ska känna sig betydelsefulla och inte förbisedda eller otillräckliga. Detta är grundläggande för att alla ska få ett respektfullt omhändertagande och ett givande arbete. Man ska som personal känna stolthet över sitt arbete och ha en känsla av att ha varit tillräcklig när man avslutat dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar