Se dem som är osynliga...

Många barn som har missbruk och/eller psykisk sjukdom kring sig när de växer upp, rasar alltför ofta eller hela uppväxten igenom vårt samhälles olika skyddsnät. Det kan handla om att barnet inte har det normbrytande beteende som vi vuxna betecknar som normbrytande.

Det kan handla om en osäkerhet till hur man ska hantera det. Det kan handla om att personal i skolan inte är utrustade med rätt verktyg för att kunna agera på bästa sätt. Det kan handla om att det inte finns en samverkan uppbyggd mellan olika aktörer som finns runt barnet. Det kan handla om att man egentligen inte vill se – det gör för ont eller är obekvämt. Oavsett vilka faktorer som spelar in när de faller igenom så bidrar de till att barnen/ungdomarna blir ”osynliga” och inte får en trygg uppväxt.

Konsekvenserna av detta är många. Skulle mörkertalet på hur många som trillar igenom-, hur många som hamnar utanför-, hur många som blir skadade både psykiskt och fysiskt genom hela sitt liv, synliggöras – skulle vi alla reagera. Om vi verkligen fick se vad alla dessa maskrosbarn fått gå igenom i sina liv, vilka situationer som hade kunnat förebyggas om de fått ett grundtrygghetspaket medskickat från början - skulle vi förmodligen också agera i större utsträckning.

Vi behöver egentligen inte synliggöra mörkertalet, vi behöver egentligen inte se mer – för vi vet alla att det finns runtom oss ständigt. Det är bara det att vi måste öppna våra sinnen mer för att ta in signalerna som finns. Vi måste reagera och agera.

Det ska inte finnas ”osynliga” barn och ungdomar.

Vi måste arbeta mer med att lära oss om hur signalerna/de tysta ropen på hjälp kan yttra sig. Det finns inget enkelt svar på vad ett normbrytande beteende är och det finns inte bara ett svar. Man måste ta hänsyn till barnets/den unges egenskaper, erfarenheter och förutsättningar samtidigt som vi sätter in det i relation till egenskaper och förhållanden i miljön. Normbrytande beteende behöver inte handla om ett utåtagerande/aggressivt beteende, utan det kan också handla om motsatsen.

Samhället/vi måste skapa finmaskiga skyddsnät inom skolan, vården och rättsväsendet m.fl. men främst så måste vi alla ta ett gemensamt ansvar att reagera och agera. Det kan faktiskt bara handla om att man finns där och är ett stöd för familjen, att man ringer ett samtal, att man observerar och skickar vidare.