Ibland känns det som man lever livet i motvind och det sista halvåret har det stormat rejält. I fredags fick jag ta emot ännu ett tungt besked. Den här gången högg det som en kniv rakt in i hjärtat på mig. Min mammas älskade somnade in, efter lång tids sjukdom.
Med åren kom han bli en person som betydde så mycket för mig. Han var min mammas stora kärlek och hade ett hjärta av guld. Jag kommer alltid bevara minnet när vi åtskilliga gånger satt i deras kök eller i deras fina trädgård och pratade om allt mellan himmel och jord. Det finns många fina och roliga minnen. När mamma faktiskt var mamma på riktigt och det periodvis fanns lugn, ro, värme och kärlek hemma hos dem.
Han var den personen som i perioder fick ro i mamma liv och tog fram hennes bästa sidor. Fick henne att blomma. Det är det som jag nu väljer att bevara i mitt hjärta.
För vissa människor är livet hårt från början.
Alla har inte förutsättningarna att leva ett gott liv utan lever det i smärtans tecken. De ges helt enkelt inte chansen att få vara lyckliga. En del gånger går det också i arv. Utan att det var det som var meningen från början. Man trodde att det skulle bli bättre. Att man skulle bryta mönstret.
För en del går det bra. Man finner verktygen och hanterar det onda. För andra går det inte bra. Man bedövar smärtan. Fyller tomrummet med det man känner till bäst.
En del gör det ensamma. En del gör det tillsammans med andra. En del söker efter kärlek att dela sin smärta med. För att bli helad. Ibland finner de en själsfrände. Ibland inte.
Jag vet i alla fall en sann berättelse där två trasiga själar, fann varandra och försökte. Även om det inte gick hela vägen när smärtan från det förflutna knackade på dörren, så fanns lyckan runt hörnet. Jag vet det, för jag fick uppleva den. Vi alla runtom fick tidvis uppleva den.
Den sköljde över oss som ett varmt, underbart och väldoftande sommarregn. Solstrålarna bröt igenom och sken upp en klarblå himmel. Det gav oss näring inombords.
Efter några år kan ett krossat hjärta berätta att lyckan inte räckte fram helt och hållet. Smärtan tog till slut överhanden. De båda gav upp och fick lida av det resten av sina liv. Till slut lämnades den ena själen ofrivilligt ensam.
Kvar blev ett tomt skal som med tiden vittrade sönder av hjärtesorg. Meningen var nog att de skulle gått samma väg, samma tid. Själen som blev kvar levde helt enkelt på lånad tid.
Tiden har nu runnit ut. Nu har de båda trasiga somnat in. Inget gör ont längre. Ingen sjukdom. Ingen smärta. Inget som behöver bedövas. Bara ro. Kanske nu än en gång tillsammans, där lyckan inte bara finns runt hörnet. I himlens trädgård.
- Marléne
Min mamma och Bosse. Vila nu i frid. Ni finns alltid i våra hjärtan. Jag väljer att komma ihåg det goda.
