MASKROSBARN AV MIN TID

torsdag 17 april 2014

Det berör mig verkligen...

Jag har ju nu under ett par månader besökt alla enheter inom hemtjänsten i Karlstads kommun och även varit med på några arbetspass. 

Jag beundrar verkligen våra medarbetar och det slår mig varje gång jag är ute, vilken kärlek och omtanke de visar våra kunder. Något som också slår mig och som jag blir väldigt berörd av är all den kärlek och värme som kommer från kunderna. Det är verkligen en gåva varje gång man möter en person som vill dela med sig av sin livsberättelse. Att jobba inom hemtjänsten är helt fantastiskt. Samtidigt ser jag att vi behöver utveckla guldkanten på tillvaron för våra kunder och rätta till de brister som finns i verksamheten. Precis det som vi håller på att göra.

I förrgår var det flera guldkantstillfällen dock, som verkligen fick mig att tänka till. Jag är så glad att jag fick tiden att sitta ned och lyssna, lära och bli alldeles varm i hjärtat. Och det är precis den här tiden med våra äldre som måste till!

"Du vet på min tid hade vi inte så mycket i pension så när jag och min man år 1985 gick i pension fick vi helt enkelt klara oss på det vi hade. Det var svårt ibland när vår son gick i skolan och man skulle köpa böcker till honom. Vi hade ju inte råd. Men då sa jag att jag tar ett extra jobb och så löste det sig. Jag hade ingen utbildning så det blev mest socialt arbete, att hjälpa andra men det gick bra det med. Och vår son gick det bra för också. Han var att så speciell och duktig. Tyvärr fick vi inte ha kvar honom. 

Och min man gick bort för mig också. Vi brukade promenera mycket i Stadsträdgården tillsammans. 

Men jag har barnbarn och barnbarns barn. Vilken glädje! Fast den ena tösen bekymrar sig för mig. Hon klappar mig på kinden och säger till mig: Men farmor du är ju så randig! Jag skrattar åt henne och talar om för henne att det är rynkor. Det är så det blir när man är så gammal som jag. 

Sedan är det ju lille pojken då. Han sa till mig en gång: men när du är så gammal-då ska du ju snart dö... Och komma dit ner, sa han och pekade mot backen. Han såg orolig ut. Ja, så är det sa jag. Han såg fundersam ut ett tag: "Men du kan väl åtminstone skicka ett kort till mig då?" Jag skrattade och sa att det kommer jag nog inte kunna men jag kanske ska tänka på dig ändå!"

Tack Cissi, Emma m.fl. för att jag fick vara med er under denna dag!

2 kommentarer:

Jill sa...

Vi som jobbar inom hemtjänsten kämpar för våra pensionärers skull, vi slåss med chefer och vi slåss ofta förgäves. För våra chefer har krav från ovan som dem måste följa. Jag jobbar själv inom hemtjänsten och jag trivs med det, även om det ibland är slitsamt. Men det är dem goda stunderna man minns mest och kommer ha med sig livet ut. Man lär sig mycket om både sig själv och andra människor i det här jobbet.

Jag är glad att du har fått se den här sidan. Några av våra politiker ville följa med ut och se hur vi jobbar, men våra chefer sa blankt nej. Varför?

/ Jill, Pelles (Bosses bror) dotter

Marléne L Kopparklint sa...

Hej, Jill!

Tack för din kommentar. Jag är glad att jag har möjligheten att följa med ut och se hur ni har det. Det är viktigt för oss förtroendevalda att ha kontakt med "verkligheten".

Vet inte riktigt skälet till att de fått nej men jag vet att jag som ordförande brukar vara noga med att tänka på våra kunders integritet. Det är inte helt okomplicerat med de områden som rör människors integritet. Det är då viktigt att vi andra som sitter i ansvarig nämnd och som är ute ibland sprider informationen/kunskapen vidare.

Sköt om dig!
Marléne

Vivian...

Vivian...