MASKROSBARN AV MIN TID

tisdag 17 januari 2012

Om att vara anhörig i livets svåraste stund...

Man kan aldrig förbereda sig på att någon i ens närhet plötsligt blir svårt sjuk - jag var det inte trots att jag visste att det kunde hända. Man kan aldrig veta hur man ska reagera när man ställs inför ett definitivt ultimatum i livets sista skede - jag reagerade annorlunda mot hur jag trodde att jag skulle reagera....
***
Att vara nära anhörig till en person som blivit svårt sjuk gör att man faktiskt ställs inför faktumet att hela ens livssituation förändras. Man kan aldrig veta hur man hanterar situationen när man väl står där. Chock, hysteri, förnekelse, humörsvängningar, sömnbrist, ingen energi, frustration, känsla av tomhet osv. Sorgen har många ansikten - jag vet att det är naturlig känslomässig reaktion på en förlust av något slag - det gör bara så fruktansvärt ont.

Det behöver inte innebära att man har förlorat någon i sin närhet utan det kan också vara att man ska acceptera en sjukdom i sin närhet. Man kan heller aldrig veta hur lång tid sorgprocessen tar utan man får helt enkelt låta allt ha sin gilla gång.
***
När någon plötsligt blir svårt sjuk sparkas benen undan för de som står närmast. När man som nära anhörig drabbas av svår sjukdom i sin nära omgivning är det många saker som händer inombords. I vissa fall kan man behöva ta en paus från dessa tankar och funderingar genom att bara umgås och prata med vänner, kollegor - tack för att ni finns där. På det sättet får man känna på det som faktiskt är normalt och friskt i ens tillvaro. Det kan vara ett andrum eftersom inget annat känns normalt eller friskt i övrigt mitt uppe i allt. Det är också vid sådana här tillfällen man märker vilka som verkligen är ens vänner.
***
Är man vän till någon som går igenom detta kan man bara finnas där som stöd, lyssna, höra av sig, skicka sms, följa med - jag vet vilka ni är, tack!






.

Inga kommentarer:

Vivian...

Vivian...