Gott nytt år till er alla!

Jag har alltid blandade känslor när nyår nalkas. Det är en tid då jag summerar året som varit - ser tillbaks på året som gått.

Det är tankar som gör mig nostalgisk, glad men också lite vemodig…

Nyårslöften har aldrig varit min grej. Jag svarade dock, när jag fick frågan om jag hade något löfte, att jag ska ha mer roligt och verkligen uppskatta och ta vara på varje dag som kommer. Många gör nyår till en slags nystart. Oändliga löften lämnas i ett ivrigt försök till att förändra livet från en dag till en annan.

Löften som ofta glöms bort snabbt...

Som vanligt har alltför mycket tid har gått åt till stress och vissa dagar har det inte funnits utrymme för reflektion. Det har dock varit positiv stress för det mesta och då tänker jag främst på valrörelsen 2010 som verkligen var superkul!

Det var värt allt slit och jag skulle gärna göra om det...

Det finns många underbara, glada, mysiga, lärorika delar som jag varit en del av under året som gått. Visst har vissa bitar en del gånger varit jobbiga när man stått mitt uppe i dem. Jag brukar dock alltid försöka se det positiva i saker och ting även om det är jobbigt för stunden. Allt man går igenom drar man lärdom av - även om det varit på gott och ont blir man klokare.

Kanske man önskat att vissa saker aldrig skulle ha hänt eller svurit över svåra beslut man måste ha fattat...

Man kan välja att bli bitter av saker man går igenom i livet, men jag försöker alltid vända det negativa till positivt - det ger mig styrka och klarsynthet.

”Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap”

År 2010 har varit fyllt med underbara, roliga och lärorika saker. Det finns inte något som jag skulle ha velat vara utan. Jag vet att jag fått med mig värdefull kunskap och erfarenheter som jag kommer ha användning av i framtiden.

Jag ser på detta nya år med förväntansfulla ögon...

Nyårslöfte då? Njae, men däremot ska jag som vanligt inte ta något för givet (om man gör det blir man oftast besviken). Jag ska verkligen värdera det jag har runtomkring mig högt och se på det bra jag själv åstadkommit. Jag har underbara barn, en underbar man, goda vänner och ett nytt roligt arbete där jag träffar många intressanta människor.

Min resa år 2010 har varit helt otrolig!

År 2011 ser jag som en början på en ny spännande resa, med många underbara minnen från föregående år med i bagaget.

Ta det nu lugnt och sköt om er. Jag hoppas innerligt att ert 2011 är fyllt av uppskattning, omtanke och kärlek...

Gott Nytt År på er allihop!

God jul till er alla! Skänker okcså en tanke till alla de barn som kanske inte har det så bra denna tid på året...

Jag vill önska en riktigt God Jul och skicka många varma kramar till er alla!

Julen är till för barnen men det är inte alla barn som får en fridfull och glädjande jul. Alltför många barn får vara med om elände kring julhelgen.
***
De får uppleva föräldrar eller andra vuxna som blir fulla. De får höra skrik, se slagsmål, känna rädsla och maktlöshet. De får leva i otrygghet och ensamhet. De får vara med om saker ett barn aldrig någonsin ska behöva uppleva under sin uppväxt.
***
Jag vill väcka en tanke för alla barn som inte har det så lätt under juletid. Barn till föräldrar som har missbruksproblem och/eller psykiskt sjukdom. Dessa barn ska inte ska vara osynliga. Vi måste alla hjälpa till med att se dem. Vi måste försöka få dem att känna att de inte är ensamma. Jag vill uppmana alla att vara extra uppmärksamma nu under julhelgen. Omtanke, ord, meningar kan göra skillnad.

En julberättelse tillägnad de osynliga barnen...

"Flickan slog upp ögonen. Det var julaftonsmorgon. Hon låg kvar i sin säng och tittade på sin mamma som sov bredvid henne. Hon knuffade lite på hennes axel och viskade ”Mamma, vakna. Det är julafton.” Hennes mamma sov tungt.

Flickan satte sig på sängkanten och tog på sig sina små tofflor som stod på golvet nedanför. Hon gick in till vardagsrummet där julgranen stod prydligt uppklädd. Flickan gick fram och skruvade på en av lamporna. Hon stod hon kvar en stund beundrande. Det pirrade i magen på henne av förväntan. Flickan som andra barn såg fram emot, julklappar, tomten, Kalle Anka och julefrid.

Hon gick vidare in till sina föräldrar sovrum. Hennes pappa låg i sängen och sov djupt. Hon gick fram till honom och strök honom över kinden. Han såg så snäll ut där han låg.

Där den lilla flickan stod framför sin pappa, försökte hon tränga bort de hemska minnena från gårdagskvällen. Uppesittarkvällen hade förvandlats till en mardröm för deras lilla familj.

Hon satte sig intill honom och drog upp benen framför sig. Hon lade armarna runt sina ben och sjönk ned med huvudet mot sina knän. Flickan kunde inte tränga bort, hur mycket hon än försökte. Flickan snyftade tyst i sin ensamhet, i väntan på att någon av hennes föräldrar skulle vakna.

Bilderna från gårdagen började kom upp framför henne ögon…

Tillsammans med sin mamma hade hon klätt julgranen. Hennes pappa hade suttit bredvid i soffan och tittat på tv. Han drack vuxendricka. Flickan tyckte inte om att han gjorde det, men hon tröstade sig med att hennes mamma lovat henne att hon i alla fall inte skulle dricka denna jul.

Löftet blev dock kortvarigt…

Efter ett par timmar hade den mysiga uppesittarkvällen förvandlats till en mardröm som så många gånger tidigare.

Det fanns tre stadier. Det första var när de båda föräldrarna började tjafsa lite smått med varandra, men ändå lade band på sig när flickan fanns där. Det andra stadiet var mer högljutt och med diskussioner som flickan överhuvudtaget inte förstod. Det var på detta stadium hon blev ombedd att gå och lägga sig och hon gjorde som hon blev tillsagd, fast hon egentligen inte ville.

Flickan ville inte tappa kontrollen…

Hon låg klarvaken i sin säng och lyssnade. Hon väntade. När de rätta ljuden hördes, visste hon att det rörde sig om sekunder, då var hon tvungen att vara snabb.

Det tredje och sista stadiet – slagen, sparkarna, skriken och söndertrasade saker. Det var det värsta stadiet, men det "viktigaste" för flickan. När de "rätta" ljuden lydde fick hon skynda sig. Hon var tvungen att hinna - ställa sig emellan, få dem sluta. Hennes roll i det hela, var avgörande för det fortsatta händelseförloppet.

Denna gång hade hon dock inte räckt till...

Hon hann inte hjälpa till, hon hann inte förhindra. Det gick för fort och innan hon hunnit dit hade det redan hänt. Flickans mamma hade legat på sin säng och gråtit. Hon hade ett mörkrött märke som sträckte sig från käkbenet upp till ögonbrynet. Det hade redan börjat svullna.

Kvinnan bad sin dotter lägga sig bredvid henne: ”Snälla gumman, lägg dig här och krama mig. Jag är så rädd.” Hon pratade osammanhängande och det luktade vuxendricka om henne. Flickan kunde inte lägga sig bredvid sin mamma, inte än.

Hon var tvungen att få tillbaks kontrollen hon förlorat…

Hon var tvungen att se efter hur det var med sin pappa. Hon slet sig loss ur sin mors grepp och rusade vidare in i vardags rummet. Hon såg hon sin pappa ligga på golvet. Han arm var uppskuren av de krossade glaskulorna från granen som låg vällt vid sidan av honom.

Mannen grät och tittade ursäktande på sin dotter: ”Förlåt, jag kunde inte stå emot längre. Hon var galen. Hon flög på mig och klöste mig i ansiktet. Jag var tvungen, förlåt.” Flickan lyssnade på vad han sa och försökte förstå. Hon hjälpte sin pappa upp och ledde honom till soffan. Blodspåren följde dem över golvet. Hon sprang för att hämta en handduk. Mannen såg skamset upp på sin lilla dotter där hon stod framför honom och lindade hans arm. Han tänkte tyst att detta inte var något liv för en åttaåring. Han såg på hennes målmedvetenhet att hjälpa till, ta hand om och han önskade att han kunde ge henne ett bättre liv än detta.

Flickan gick in i sovrummet till sin mamma som somnat, hon ruskade om henne och bad henne följa med in till sitt rum och sova. Hon visste att hennes mamma inte kunde ligga kvar där hon låg - då skulle farliga fortsätta.

Efter hon bäddat ned både sin mamma och pappa i varsina sängar gick hon tillbaks till vardagsrummet. Hon gick fram till julgranen och kämpade med att resa upp den. Hon tog fram en pall och hängde tillbaks de kulor som var hela och rättade till ljusen. Det var viktigt för henne att det inte skulle synas vad som hänt. Hon hämtade disktrasa och papper för att torka bort blodet från julklapparna och golvet.

Hon plockade bort alla bevis som fanns på att det blivit som så många jular tidigare…

Flickan trodde att om det inte syntes, kanske de inte heller skulle tänka på det så mycket. De skulle kunna återgå till det vanliga och få en lugn, mysig julafton-utan vuxendricka.

Så fort de vaknade, skulle flickan få dem att lova - än en gång...

Trots sin unga ålder hade hon fått lära sig att löften ofta bröts - det var bara ord utan mening. För flickan gav dock löftet ett hopp för stunden. Ett hopp om att få en glädjefull jul. En jul som alla hennes vänner hade tillsammans med sina föräldrar. En jul som man alltid såg på tv att familjer hade. En jul som man i skolan pratade om att man skulle ha.

En jul där flickan inte behövde vara förälder åt sina föräldrar…"

Ett oskyldigt hjärta är en ömtålig sak och ett brustet löfte, kan få det att brista.
- Edward George Bulwer-Lytton

Debatt: Se det osynliga!

Julen närmar sig och jag känner som vanligt ett ansvar med att lyfta frågan med hur många barn det finns runtom oss, som inte får en lugn och fridfull jul? Hur många finns i din närhet?

Detta är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och jag kan inte låta bli att reflektera över hur samhället arbetar för att hjälpa alla dessa barn som lever under otrygga hemförhållanden.

Det finns i dag mycket insatser för att erbjuda stöd till barn som växer upp med missbruk eller psykisk sjukdom i sin närhet. I undersökningen som Statens folkhälsoinstitut (FHI) presenterade under våren framkom det att åtta av tio kommuner erbjuder någon form av stöd till barn i olika riskmiljöer. Med riskmiljöer menas exempelvis (förutom barn till missbrukare), barn vars föräldrar har en utvecklingsstörning, är frihetsberövade eller befinner sig i en asylprocess.

I tidningen Accent skriver man om FHI:s kartläggning. Man tar där upp att den vanligaste stödinsatsen är för barn till missbrukare (barn och ungdomar som lever i en risksituation). Därefter kommer stöd till barn som bevittnat våld följt av insatser till barn som växer upp med en förälder som lider av psykisk ohälsa.

Samhället är idag på många sätt och vis duktiga på att erbjuda hjälp till alla dessa barn som på något sätt växer upp under otrygga omständigheter.

Att erbjuda är dock inte samma sak som att dessa barn verkligen får hjälp.

Här finns ett stort mörkertal på det som jag brukar kalla för, osynliga barn. Detta kan man också utläsa från FHI:s rapport där de själva i en intervju säger att de inte i undersökningen lyckats ta reda på hur många barn som får ta del av åtgärderna. De kan heller inte säga något om vilken kvalité det är på insatserna.

Det finns flera undersökningar som gjorts de senaste åren och som tyder på samma sak - det är allt för höga siffror på barn som växer upp under otrygga omständigheter som förblir osynliga i vårt samhälle. De ”trillar” helt enkelt igenom kommunernas skyddsnät.

Bl.a. bekräftar IOGT-NTO:s juniorförbund Junis detta genom sin kartläggning som gjorts de senaste fem åren. 2008 svarade 261 av landets kommuner på deras enkät. Resultatet visade att 74 % av kommunerna kan erbjuda stöd men endast 2 % av de barn som växer upp i missbruksmiljö nås av hjälpen.

Flera andra undersökningar visar på samma sak. Det finns många osynliga barn i vårt samhälle som aldrig nås av den hjälp som finns.

Den stora utmaningen ligger inte i att kunna erbjuda hjälp utan den ligger i att fånga upp de som behöver hjälp. De allra flesta barn som växer upp med missbruk eller psykisk sjukdom runt sig är inte kända av socialtjänsten. Här måste vi alla bli bättre på att SE alla dessa barn.

Här ligger ansvaret hos oss alla. Inte bara hos skolan, sjukvården, polisen etc. utan hos var och en av oss.

Vi måste ställa oss frågan eller vara uppmärksam på om vi har några av dessa barn i vår egen omgivning och då våga reagera och agera. I synnerhet nu när storhelgerna närmar sig.

Det är hjärtgripande när man tänker på hur många barn det finns och som i stället för att glädjas över jullovet går med en klump i magen när de tänker på att de inte ska få vara kvar i skolan.

Skolan som kanske är den enda trygga miljön i deras tillvaro.

Det är min högsta önskan att dessa siffror som vi ständigt matas med förändras. Det ska inte finnas osynliga barn i vårt samhälle. Även om det kanske kan känns svårt eller besvärligt att verkligen öppna ögonen och se så måste vi alla bli bättre på att göra det.

Det handlar om att vi måste börja se det osynliga…

Hur kan vi på bättre sätt fånga upp dessa osynliga barn?

Finns det i din närhet? Väck frågan hos andra - kopiera, klistra in, fyll på listan...

• Finns han eller hon som alltid dricker för mycket - gör bort sig, går till ytterligheter?
• Finns han eller hon som ofta gör något på fyllan som andra talar om i efterhand?
• Finns paret som rykt ihop och bråkat med varandra på fyllan när du eller någon i din bekantskapskrets varit med?
• Finns han eller hon som får black-out ibland när de dricker?
• Finns han eller hon som flera gånger i veckan, även på vardagar, tar sig ett, som gärna blir flera, glas bara för att koppla av?
• Finns han eller hon som du många gånger känner ett ansvar gentemot när ni tillsammans dricker?

Har någon av dessa personer barn? Har dessa barn gång på gång sett samma sak som du har?

Läs även andra bloggares åsikter om Idédebatt, Moderaterna, Moderaternas idédebatt, Frihet, Skolan, Trygghet, Framtidstro

Väderfenometet Halo - Vilket fantastiskt ljusspel det var på himlen under gårdagen!

I går var det en helt fantastisk dag trots att det mesta krånglade. Jag tror dock att man alltid ska försöka vända allt negativt till positivt.

I går morse när jag och mijn dotter stod och väntade på bussen som aldrig kom (vilket gjorde att vi båda blev något sena) fick vi se oerhört vackra naturfenomet - Halo...

Hade inte bussen uteblivit hade vi förmodligen missat detta...

Vår busshållsplats ligger mittemellan två åkrar vilket gör att det är ganska öppet landskap mellan skogspartierna. När vi stod och väntade på bussen, med djupfrusna fötter, bestämde vi oss till slut för att vända tillbaks och gå in igen och vänta på nästa buss. På vägen in vänder vi oss om och min dotter säger till mig att jag ska titta på himlen ovanför skogspartiet.

Jag kan säga att det var det vackraste jag någonsin sett och det går knappt att beskriva med ord. Jag försökte göra det till min man som jag ringde till och berättade om det vi såg, men innan han fick bilden mms:ad förstod han inte ett skvatt vad jag pratade om:-)Som tur var tog vi en del bilder. De återger dock inte hur vackert det var i verkligheten med alla snökristaller som lade sig som ett skimmer över den starka ljuspelaren som sköt rak upp i himlen format som ett cocktailglas fyllt med rosa innehåll.

Inte nog med det första vi fick se...

När vi än en gång kommer ut för att komma med nästa buss får vi se ytterligare ett fenomen på himlen som var minst lika fascinerande. Jag kan ju säga att detta lyfte dagen...

"Hotet mot de inkvoterade" - tänkvärt blogginlägg...

Blev tipsad om denna länk där bloggaren Johan Ingerö skriver ett inlägg om kvotering och framgångsrika kvinnor. Mycket bra och helt i min smak!
http://ingero.blogspot.com/

En lösning för de som är hemlösa är givetvis ett måste

Jag skrev i går att vi måste hjälpa de människor som är hemlösa/de som är mest utsatta att få tak över huvudet MEN att jag inte tycker att ett traditionellt härbärge ska startas upp. Jag anser inte att är en bra långsiktig lösning på ett problem som är långt mer komplext och djupgående.

Vår nya majoritet (blågröna) i Karlstad kommer efter årskiftet att få ta över "stafettpinnen" på ett problem (det stora antalet bostadslösa och de som är hemlösa) som tidigare inte på långa vägar lösts. Detta trots vetskapen om att det ständigt funnits och nu det senaste, i takt med den bitande kyla som tidigt satte in i år.

Jag tycker att dessa frågor framåt verkligen ska prioriteras. De får inte hamna i det dolda...

Det handlar både om att se till att de som i dag är hemlösa får ett värdigt boende och att det förhindras att hemlöshet uppstår. Orsakerna till hemlöshet är många och ofta komplicerade. Därför krävs insatser inom flera områden - arbetsmarknad, bostadsmarknad, hälso- och sjukvård, integration och utbildning.
http://www.sweden.gov.se/sb/d/6315

Sedan skulle jag vilja lägga till en viktig del och det är det sociala nätverket kring individen...

Detta är en kedja som inte bör ha en svag länk dvs. att man utelämnar någon av ovanstående delar. Sedan kanske man inte kan arbeta med alla delarna samtidigt eller i samma ordning med alla utan det är här som man måste utgå från individens egna behov och förutsättningar.

Härbärge som lösning på problemet med hemlöshet tror jag som sagt inte på. Sedan vet jag att det givetvis inte finns något som hindrar ideella organisationer att starta upp något liknande, där kommunen inte blir en aktör. Då hoppas jag dock att innan man gör detta, noga tar till sig den kunskap och erfarenhet som finns efter att man runt om i landet öppnat och stängt härbärgen.

Man får också vara beredd på att siffrorna som i dag finns på hemlösa, att det finns en stor risk att de snabbt kommer att växa. Det kommer då ställas högre krav på både på lokal och personal.

Vi har människor som är hemlösa i mer eller mindre alla kommuner i Sverige. I hälften av alla kommuner finns det härbärgen eller som man ibland kallar det akutboenden eller boende med "vandrahemskaraktär". Dessa uppfyller dock många gånger de kriterier som varit kännetecknande för härbärgessystemet-enkel standard och tillfällighet i boendet.

Man måste skilja på akut och långsiktig lösning på frågan om hemlöshet. I Karlstad har inte den nuvarande majoriteten (de röda) löst frågan med hemlösheten varken på lång eller kort sikt och definitivt inte nu inför vintern. Eftersom detta alltid varit ett långsiktigt arbete ställer jag mig givetvis frågan om man mer intensivt inför vintern arbetat mer med uppsökande fältverksamhet? Med att kartlägga och intervjua de människor som tenderat att vara eller bli hemlösa. Har man identifierat dem? Intervjuat dem? Erbjudit dem relevant hjälp utifrån de individuella behoven?

Detta är inte ett så enkelt problem att man kan lösa det enbart genom att öppna upp ett traditionellt härbärge. Möjligtvis temporära akutplatser eftersom det just nu kan vara den enda lösningen på ett länge känt problem, men att man parallellt med detta aktivt arbetar individinriktat och ser till att varje person snabbt får en skräddarsydd lösning i ett nästa skede. Det kan faktiskt vara så att det finns platser på andra boenden i kommunen tillgängliga eller att man kanske behöver se utanför kommungränserna efter boenden/behandlingshem så att personerna i fråga får en långsiktig hjälp.

Detta är inte ett enkelt problem MEN det måste lösas. Sedan kanske det finns problem som är svårare att lösa och det är de hemlösa som inte vill ha kontakt med myndigheter. Här måste man också finna en lösning. Dessa personer måste man förmodligen arbeta mer aktivt med för att nå ut till så de också får hjälp.

Ge dem en identitet. Hjälp dem att få en tillvaro som är värd att bygga upp ett liv kring. Ge dem ett värdigt liv...

Karlstad behöver INTE ett nytt härbärge...

Jag läste i gårdagens NWT om att man vill få till ett härbärge i Karlstad, igen. Detta för att få bukt med hemlösheten. Jag jobbade med dessa frågor inom socialtjänsten under flera år och jag var med när Karlstads härbärge stängde år 2004. Argumenten till varför det stängde var och är många.

Det fanns flera argumenten till varför det inte var värdigt för människor att bo under dessa omständigheter.

Detta var också ett tydligt budskap från flera stycken av de som kontinuerligt bodde på härbärget. Uppfattningarna från de som bodde där om varför det inte var värdigt var många. Det fanns en stor ovisshet om man skulle få plats. Det fanns de som egentligen inte behövde bo där som upptog en plats (det kunde bero på att de kommit från någon annan stad eller kanske tagit sig ett återfall och inte kunde återvända till det boende de normalt bodde på).

Vissa slogs, bråkade, missbrukade eller var i så dålligt fyskiskt skick att de höll de andra gästerna vakna.

Detta var återkommande kommentarer som dök upp från de hemlösa och personal under de morgonmöten som vi fältare hade kontinuerligt tillsammans med dem.

Förutom att det "drog" till sig människor från andra städer fanns det även människor som frivilligt gick ut från kommunens andra boenden för att slippa de regler som fanns där. Det blev på ett sätt "enklare" för stunden att kravlöst få ställa sig i kö och få mat och tak över huvudet för natten.

I vissa fall sattes detta i system och det var ett stort problem.

Det finns också en annan stor aspekt att ta hänsyn till. Säkerhetsaspekten. Härbärget var inte en trygg och säker miljö att varken arbeta eller bo i. Det var återkommande tillfällen som drogpåverkade människor ställde till bråk eller var i så dåligt skick att de fick föras till sjukhus. Att som personal göra dessa bedömningar från fall till fall på personer som kanske har psykiska och/eller missbruksproblem kräver proffessionella kunskaper från utbildad personal.

Det kom också upp att vissa använde droger när personalen inte såg.

Det är hjärtgripande och sorgligt med människor som är hemlösa och självklart ska de erbjudas hjälp. Vi får dock inte möjliggöra ett destruktivt leverne och bidra till att andra som kanske kommit en bit på väg faller tillbaks pga. att möjligheten finns.

Tanken med ett härbärge är god och man vill göra något för de människor som har det svårt men man måste hjälpa på rätt sätt. Inte stjälpa.

Det kanske låter hårt men att när vi kravlöst ger mat och tak över huvudet till personer som i många fall har missbruksproblem så gör det att det blir mer pengar över till missbruket. Det blir en ond cirkel...

Härbärge är INTE lösningen på problemet. Jag tycker att siffrorna från när kommunen stängde det talar sitt tydliga språk. Från att det varit överbelagt med över 40 personer konstant till att det minskade ner till 10-15 stycken efter stängning visade på att det fanns andra bättre lösningar. Det var heller inte så att de gick under jorden eller gick tillbaks till att sova ute, i trappuppgångar eller i orrholmsgaraget.

Det vet jag eftersom vi då inom socialtjänsten tillsammans med fastighetsägare, polis och ideella organisationer ständigt kartlade och jobbade med uppsökande och motiverande arbete.

Det är också här vi måste börja vårt arbete för att få bukt med problematiken kring hemlösheten.

Vi måste backa tillbaks bandet.

En uppsökande fältverksamhet måste i ett första skede till så att kommunen på individnivå får reda på exakt hur många hemlösa det rör sig om och vilka de är. Nästa steg är individuella insatser. Det kan röra sig om att försöka få in personerna i fråga på något av de befintliga boendena eller kanske till någon annan lösning beroende på de individuella behoven.

Vi måste sträva efter att ge de som är hemlösa ett värdigt liv.

"Ge oss tillbaks våra namn. Vår identitet. Hjälp oss få något som är värt att bygga upp ett liv kring. En värdighet"

De orden var något en person som var "hemlös" sa till mig när jag jobbade i kommunen med dessa frågor. Han sa detta under tiden vi satt och diskuterade härbärgets existens och vad man istället skulle göra. Han var inte ensam om den uppfattningen.

Tänk om man fick välja hur gammal man ska bli och sedan stanna på den åldern...

Ibland blir man som mamma rörd över ens barns tankar och funderingar. I morse var ett sådant tillfälle som jag skulle vilja dela med mig av...

Min son och jag stod inne i badrummet innan han skulle med skolbussen och jag iväg till jobbet. Han säger då till mig: "Jag önskar att man kunde få välja hur gammal man ska bli och sedan få stanna där. Jag vill inte bli vuxen. Jag vill alltid vara vara så här gammal som jag är nu och bo hemma hos er för alltid"

Jag tyckte det han sa till mig var så gulligt och det värkte till i mitt moderliga hjärta. Samtidigt som det fick mig att fundera...

Man kan bara kan ana vilka tankar som barn i min sons ålder har kring detta och som även jag själv hade när jag var liten. Alla barn får separationsångest mer eller mindre olika faser i livet då de bär på en rädsla att skiljas från sina föräldrar. Det är något som hör till och det är runt 8-månaders ålder som vi föräldrar börjar upptäcka att barnet få det. Att de börjar gråta eller leta efter en som förälder om vi går undan en stund.

Sedan återkommer det med jämna mellanrum...

Det är tufft att stå på tröskeln till tonåren, vuxenlivet. Det är faser man går igenom och som man kan kan känna vemod och lite rädsla inför. Som förälder kanske man inte alltid stannar upp och tänker på det som våra barn går igenom och funderar på. Eller så kanske vi inte gör det tillräckligt ofta.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara honom mer än jag tillsammans med en bamsekram sa att han var go som kände som han gjorde och att han får bo kvar hemma så länge han vill ändå. Samtidigt fick jag en vemodskänsla och separationsångest på hög nivå själv:-)

Tiden går alldeles för fort...

Precis som min älskade son skulle jag också vilja trycka på en pausknapp eftersom tiden går så fort och man ibland känner att man inte hinner med eller får ta del av ens barns liv tillräckligt mycket.

Jag fick dock lägga band på mig eftersom jag också som förälder vill att mina barn ska känna trygghet i att sakta men säkert bli självständiga.

Det är dock inte lätt alla gånger. Det är en fin balansgång mellan att bli för beskyddande eller för frigörande...

Jag försöker så ofta jag kan, att verkligen stanna upp och ägna lite tid åt att reflektera över vad människor egentligen säger till mig eller andra runtomkring mig. Jag försöker reflektera över innebörden i det de sagt eller gjort. Nu är det ju inte så att jag analyserar allt människor säger till mig, men ibland kommer det faktiskt tillfällen, händelser, ord, meningar som fångar ens uppmärksamhet.


I dag blev det ett sådant tillfälle...

"Välkommen till det förkvävande kvinnokollektivet"...

Apropå mitt inlägg om "Systerskap på riktigt" blev jag tipsad om en gammal länk med ett inlägg som handlade om kvinnor - om de är mer elaka än män på arbetsplatsen. Mycket intressant läsning där det ges exempel och kommentarer på hur vi kvinnor är mot varandra. Detta är något som verkligen behöver lyftas kontinuerligt och som behöver tas tag i ordentligt.

Jag skulle vilja ge en vinkling på detta. Det är att detta "fenomen" mellan kvinnor faktiskt är en form av mobbning.

"Välkommen till det förkvävande kvinnokollektivet" var en kommentar som fanns i en av kommentarerna till inlägget som jag blev rekommenderad att läsa.

Jag måste faktiskt säga att det är oerhört roligt med all den respons jag fått på mina inlägg kring dessa, komplexa men tragiskt nog vanliga ämnen. Det tyder på att det är ett mer utbrett problem som finns runtomkring oss än vad vi kan tro. Det som är tragiskt med det är att alla som man talar med ställer samma fråga: Vad kan man göra åt det?

Det finns nog ingen enkel lösning på problemet men som med vilken konflikt eller exempel på mobbning som helst ska man givetvis agera när man upptäcker att det förekommer.

Sedan kan jag hålla med om att det inte är enkelt att ta tag MEN mobbning eller kränkande särbehandling är inte enkelt. För det är precis det som detta oftast handlar om...

När man talar om mobbning är det något som det finns mycket studier och forskning på: En del forskning lägger fokus på orsakerna till, konsekvenser av och tänkbara åtgärder mot mobbning. Andra studerar själva fenomenet mobbning och dess betydelse för de som är involverade. De olika aktörerna som finns runtomkring och deras betydelse. Hur innebörden hos begreppet förändrats över tid.

Gemensamt har dessa forskare en vilja att skapa och sprida kunskap inom området.

Det finns mycket information, studier/forskning kring ämnet, dock främst när det gäller barn och unga. Det finns även kring vuxna även om det inte är i samma utsträckning. Det är bara det att då talar vi oftast om kränkande särbehandling...

Jag tror att mobbning mellan flickor och kvinnor är svårare att angripa eftersom det är mer osynligt och oftast har pågått under en längre tid innan det upptäcks eller innan någon väljer att agera (det riskerar nämligen ofta att landa på nånannanism-tänket. Det finns alltid någon annan som tar tag i saker och ting...)

"Forskning skiljer på direkta kränkningar, till exempel våld, hot, förolämpningar och indirekta kränkningar, till exempel rykten, skvaller, förtal och utfrysning. Studier visar bland annat att mobbning är vanligare bland äldre än bland yngre skolelever, och att kränkande handlingar bland flickor tenderar att vara mera osynliga än bland pojkar."

Enligt Dan Olweus, psykolog och professor i personlighetspsykologi, är flickor mer utsatta för indirekt mobbing och mer subtil mobbning än för mobbning med öppna angrepp.

Jag tycker att man kan föra över den kunskap som finns kring barn och mobbning på vuxna människor och man kan också tillämpa delar av de åtgärdsplaner som föreslås (fast då givetvis med andra involverade aktörer).

Detta är dock ett komplext ämne eftersom sådana här beteenden oftast grundar sig på faktorer som är lite mer djuptgående (man brukar tala om individ- och gruppsykologi och det går att urskilja två inriktningar inom mobbningsforskningen. Inom den ena dominerar ett individ- och gruppsykologiskt perspektiv.)

Små barn - små problem, stora barn - stora problem, vuxna människor - avancerade problem...

Jag ska inte fördjupa mig i ämnet mer än att jag är helt övertygad om att det oftast finns gemensamma bakomliggande orsaker till varför kvinnor, män, vuxna och barn mobbar andra människor (då talar jag främst om indirekta kränkningar som att frysa ut, prata skit bakom ryggen, skvallra, ryktesspridnign, sätta käppar i hjulen, smida elaka planer).

Det handlar oftast om dålig självkänsla, rädsla hos personen/personerna, okunskap och jag är ledsen att behöva säga det MEN det kan också faktiskt handla om ren och skär elakhet.

Alla människor är tyvärr inte snälla.

För att komma åt problemet krävs fortlöpande och förebyggande insatser oavsett om det är inom arbetslivet, skolan eller andra arenor där människor möter varandra i olika avseenden. Det är bara det att man måste komma dithän. Det är ett ytterst ett ledarskapsansvar men också upp till var och ens egna ansvar att regaera och agera.

Det är inte fåtalets ondska utan den stora massans tystnad och likgiltighet som är det stora hotet...

Att reagera och agera är första steget. Det kanske är det tuffaste, men man vinner i längden på att göra det.

Läs gärna mer...
http://marlenekopparklint.blogspot.com/search/label/Mobbning
Mot kränkande särbehandling i arbetslivet:
http://www.foreningenstopp.se/

Tänk vad man uppskattar saker och ting när de berövats en...

Ibland slår det mig hur man egentligen tar enklare saker och ting för givna-hur bortskämd man egentligen är.

Jag kan ta ett exempel och det var i slutet av veckan det hände. Man skulle kunna säga att jag hade en sådan där jagskulleinteklivituppursängen-dag (fast det var nog bara en halvdag dock:-)

*

En sådan där enkel sak som värme i bilen är faktiskt ganska skönt när det är sisådär 10 minus ute...

*

När familjen Lund Kopparklint i torsdags skulle till Linköping slutade helt plötsligt värmen att fungera i vår gamla bettan. Jag satt som vanligt i mobilen och hade inte en tanke på att det faktiskt började bli ganska kallt i bilen eller rättare sagt det blev aldrig varmt.

*

Väl i Kristinehamn insåg vi snabbt att det var något fel på värmen. Efter några snabba undersökningar och åtgärder var det bara att inse när vi väl kommit till Örebro att bilen inte ville ge oss någon värme. Det var helt enkelt bara att (med tiden mot oss) snabbt finna en biluthyrning och bita i det sura äpplet.

Med fötter stela som två isklumpar och hackandes tänder, satte vi oss i hyrbilen och jag kan säga att just då, var det det mest underbara jag varit med om på länge.

Värme som sakta kom ut ur fläktarna - jag kunde efter en halvtimme röra på mina tår och fingrar...wonderful!

Efter denna resa slog det mig än en gång och det har både jag och min man diskuterat flera gånger. Man uppskattar inte saker när de finns inom räckhåll, men när de väl INTE finns där, då saknar man dem otroligt mycket.

*

Exempel: När man är rejält förkyld och man ber i sitt stilla sinne om att få bli frisk: "Jag skulle göra vad som helst för att må bättre..."

**

När man väl mår bättre är det som bortblåst. Det är inte så att man slår upp ögonen och verkligen tänker de närmaste dagarna: "Åh, vad underbart - äntligen är jag frisk! Nu ska jag verkligen njuta av att kunna andas genom näsan...etc."

Eller när man sätter sig i en iskall bil när det är 10 minus ute och sakta känner värmen komma. Att man då tänker: "Åh, vad underbart med värme-vilken lyx!" i stället för det som jag sa dagen innan värmen gick sönder: "Det värsta med den här bilen är att det inte finns något mellanting på värmen. Det blåser varmluft rakt i ansiktet så att man får svårt att andas!"

Det fick jag äta upp kan jag säga:-)

Konstruktiv konflikthantering leder till en lärande organisation...

I en organisation eller för all del i relationer mellan människor uppstår det alltid mer eller mindre konflikter. I hur stor utsträckning de uppstår kan bero på olika faktorer. Det kan bero på svagt ledarskap men det behöver inte göra det heller. Det kan också ha med enskilda individer att göra.

Oavsett vilken eller vilka faktorer som spelar in är det en konst att som ledare kunna se vad konflikten består i och man har goda ledaregenskaper när man tar tag i det på ett konstruktivt vis.

Oftast baseras de flesta konflikter på rena missförstånd men sedan har man också de konflikter som grundar sig på lite mer avancerade faktorer.

Ofta handlar det om att vissa människor i grund och botten har dålig självkänsla. Man kanske känner sig hotad eller kränkt och mycket känslor blandas in i detta. Det uppstår då mer eller mindre konflikter. Vissa använder sig av maktmissbruk för att man känner en osäkerhet och otrygghet i i sin position. Vissa kan då tillämpa mer eller mindre olämpliga maktstrukturer för att bibehålla sin egna position.

Konflikter måste dock lösas annars tenderar de att växa eller ligga och gro under ytan vilket kan leda till att en organisation blir ineffektiv och fokus läggs på fel ställe.

Det talas ofta om att vi i Sverige inte är så bra bra på att hantera konflikter. Vi vill gärna låta det gå förbi och hoppas på att det bara ska rinna ut i sanden.

När man talar om hur man på olika sätt löser konflikter talar man många gånger om vilket förhållningsätt man har till att lösa dem på. Det finns givetvis flera olika sätt eller gråzoner däremellan och dessutom utifrån olika situationer. Det är givetvis en viss skillnad på hur en ordningsvakt löser en konfliktsituation i krogkön en fredagskväll till konflikter som uppstår på arbetsplatsen eller i olika relationer man har. I detta avseende kommer jag dock avgränsa mig till de senare nämnda och jag kommer ta upp ett par av de vanligaste synsätten när man talar om konflikthantering.

Harmonisyn
Det (o)-diplomatiska synsättet

Här strävar man efter samstämmighet och tycker konflikter är jobbiga störningsmoment. Man ser inte egentligen varför de måste uppstå överhuvudtaget. Man har ett synsätt där man anser att konflikter endast orsakas av bråkmakare. Man tror att om man sopar konfliktsituationen under mattan, lägger locket på, "det försvinner nog av sig själv", såvida man inte hamnar i mitt uppe i en konflikt. Då väljer man oftast att endera anpassa sig eller tvinga igenom den egna viljan...

Man blundar man för konflikter och undviker dem om man kan. Man försöker kväva dem och lyfter inte fram dem till ytan och man anser att det är var och ens ansvar att kväva dem.

Harmonisyn leder ofelbart till - konflikt

Konfliktsyn
Det strategiska synsättet

Här ser man konflikter som något naturligt och många gånger oundvikligt. Man vet att konflikter uppstår mellan människor i olika sammanhang.

Det är en utopi att tro att alla är lika och tycker lika om saker och ting...

Det är också oundvikligt att det uppstår på en arbetsplats eller i en organisation. Det är en process att utveckla en god gruppdynamik och på vägen dit uppstår bl.a. rollsökning och konflikter. Här har man ett synsätt där man vet att man kommer hamna i olika konflikter i olika situationer och skeden i livet.

Konflikter kan och ska lyftas fram om vi vill uppnå gott ledarskap och god dynamik i en organisation. Det är helt naturligt att det uppstår och det vore konstigt om det inte uppstod eftersom vi är olika individer med olika erfarenheter, värderingar och synsätt.

Det är inte när konflikter lyfts upp till ytan och hanteras konstruktivt som människor far illa. Tvärtom som leder det till en lärande och berikande organisation.

Det är när man vet om att de finns men väljer att inte göra något åt det.

Konfliktsyn leder ofta till harmoni på lång sikt.

Så hur förebygger man då konflikter?

Jag lärde mig otroligt mycket när jag fick uppdrag som huvudskyddsombud på en av mina tidigare arbetsplatser och jag har både innan men främst efter den tiden alltid sagt att jag tycker om att arbeta med och hantera konflikter.

Det innebär dock inte att jag tycker om bråk och tjafs...

Däremot ser jag vinsten med att hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. Om man inte tar tag i det tidigt leder det ofta till att människor mår dåligt och i värsta fall kränkande särbehandling. Man bidrar till en organisation där man kanske säger att det är en lärande organisation med högt i tak, men i själva verket kokar det under ytan.

Det största ansvaret att förebygga konflikter ligger givetvis hos ledningen inom en organisation, men det ligger också ett ansvar hos den enskilde individen.

Hos det förstnämnda handlar det om att se i tid, agera snabbt och se till att de som är utsatta får hjälp och stöttning i tid. Att man är tydlig med att kränkande särbehandling inte på några villkor är ok.

Hos den enskilde handlar det om att man inte ska stå för en snackaskitbakomryggen eller nånnannanism-kultur. Man ska behandla andra med respekt, vara rak och ärlig. Man ska inte lämpa över sina egna problem på någon annan.

Detta gäller såväl som inom arbetslivet som i förhållanden...

Skolk är komplex fråga...

Debatten huruvida skolk ska redovisas på betyget eller inte pågår för fullt...

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skolket-tillbaka-i-betyget_6154761.svd.  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13007656.ab

I dagens NWT bl.a. ställer man frågan till läsarna om de tycker att skolket ska synas i betyget. Merparten ställer sig positiva till det http://www.nwt.se/administration/rostning/?pollid=902833&showresult=true

Idag skolkar var tionde elev på grundskolan och ännu fler på gymnasiet. Detta är ett stort problem och det är givetvis inte acceptabelt. Eftersom grundskolan är obligatorisk och det är närvaroplikt på gymnasiet kan man på ett sätt jämföra det med vilken arbetsplats som helst. där eleverna med sin skolgång/utbildning ska rustas för vuxenlivet där ogiltig frånvaro är helt oacceptabelt. 

Det finns dock en annan sida av myntet som man bör fundera på och det finns givetvis både för- och nackdelar med detta förslag som med mycket annat. Eftersom jag engagerar mig varmt i frågan kring ”osynliga” barn och unga - tycker jag att det finns aspekter som man bör ta hänsyn till. 

Skolkfenomenet är ofta mer komplext än att det bara handlar om att en elev lite revoltmässigt skolkar några lektioner för att hitta på något roligare än skolarbete - en sk. ”ströskolkare”. 

Skolkare är inte en homogen grupp - orsakerna till varför man skolkar kan vara olika...

Självklart måste vi på något sätt få bukt med skolkningsproblematiken men att föra in det i betyget tror jag kan få negativa konsekvenser för vissa och detta tror jag att man måste finna lösningar på innan man inför det.

Man bör kanske utreda vad orsaken till skolket är innan man för in det i betyget...

Kommunerna måste bli bättre på att rapportera/följa upp elevers frånvaro och det förebyggande arbetet måste stärkas upp. Barn och unga med ”normbrytande beteenden” måste fångas upp med tidiga insatser där hela familjen involveras.

”Elever har olika förutsättningar och villkor i skolan. Skolmiljön måste utformas så att den passar så många elever som bara möjligt. Skolan måste ha beredskap att möta elever som mår dåligt och ta hänsyn till de individuella behoven, det motverkar också frånvaro.”

Utdrag från skolverket

Orsaken till skolk kan bl.a. handla neuropsykiatriska diagnoser där eleven inte får rätt stöd eller hjälp för att klara av sin skolgång. Mobbning. Trassliga familjeförhållanden etc. I dessa fall är skolk ofta ett symptom på en mer allvarlig social problematik kring eleven.

Här måste man ställa sig frågan om det hjälper att ange skolk i betyget eller om det snarare blir en ytterligare belastning för den redan utsatte eleven…

Jag hoppas innerligt att införandet av redovisning av skolk i betygen kommer leda till något positivt (jag är helt övertygad om att ”ströskolkarna” kommer att minska) MEN jag tror att man måste vara mer uppmärksam på de elever där skolk är ett symptom på att något inte står rätt till. Att man ställer än högre krav på att kommunerna tidigt ska reagera och agera om något inte står rätt till kring en elev.

Fakta:

– Införs på gymnasiet fr.o.m. höstterminen 2011

– Grundskolan fr.o.m. höstterminen 2012.

Back in business!

Så äntligen har man blivit med dator igen. Det har varit lärorikt att ha varit utan dator i nästan två veckor. Samtidigt som vår dator hemma varit inne på reparation blev det ett glapp för mig att få en arbetsdator.

Man känner sig ganska handikappad utan en dator och det känns nästan som om man vore tillbaks till stenåldern med att hela tiden skriva brev och andra dokument:-)

Nu har det iallafall löst sig och jag ser fram mot att börja blogga frekvent igen!

Det kommer vara en mycket intressant tid nu framöver med mina nya uppdrag. Jag har börjat mitt nya arbete som politisk sekreterare på Karlstads kommun tillsammans med nya politiska uppdrag.Visst tar det tid att komma in i rutinerna men eftersom jag med spänning sett fram mot detta arbete tillsammans med de nya politiska uppdragen tror jag det kommer gå snabbt att komma in i det.

Den stora utmaningen kommer vara utvecklingen och förnyelsen av politiken som fortlöpande ska genomsyra verksamheterna.

Jag hade tänkt få till ett blogginlägg nu i dagarna som rör ett av mina favoritämnen; Ledarskap - styrning, konflikthantering...

Jantelagen - den svenska avundsjukan!

Ett ämne som ofta berörs och används i folkmun är jantelagen. Vad är då jantelagen? Vad står den för och vilka konsekvenser får det? Går det att övervinna den eller är det bara så att människor på något sätt accepterat att den fått djupa rötter i vår vardag?

”Varje gång man åstadkommer något skaffar man sig en fiende. Man måste bli medelmåttig för att bli populär.”

Oscar Wilde (1854-1900)

Jantelagen handlar om avundsjuka, negativitet, självförminskande tankar som förhindrar en inre tillfredställelse hos människor. Det suger energi från omgivningen utan att man många gånger tänker på det. Jantelagen: Tio satiriska "budord" som fördömer småstadens avundsjuka och provinsialism, formulerade av Aksel Sandemose i hans roman En flykting korsar sitt spår (1933).

Det bygger upp onödiga konflikter…

Jantelagen lever kvar sedan länge även om den förminskas mer och mer för att människor övervinner den genom civilkurage, starkare självkänsla och slutligen mod. Många inser att jantelagen inte vinner i längden utan man ser att en positiv syn på saker och ting och gott tänk om andra människor vinner i längden.

När man talar om gott ledarskap talar man ofta i termer som är motsvarigheten till jantelagen. Man talar om att lyfta den enskilda individen, stärka självkänslan, ta fram styrkor hos andra, hjälpa och stötta varandra.

Alla människor är inte lika. En del är duktigare än andra...

Avundsjuka och skitsnack grundat på jantelagen ska inte premieras. Om man som god ledare motverkar detta skapar det en lärande och utvecklande organisation istället för en stel och destruktiv där det byggs upp konflikter.

Om man ska övervinna jantelagen, kväva det ”onda” måste man lyfta fram det goda. I sinom tid vinner det goda. Det är här den starka, positiva energin ligger. Man måste ha tålamod. Bygga på stark självkänsla. Fira sina framgångar och dela sin glädje med andra som har ett positivt synsätt.

Det är då som anti – jantelagen får fotfäste…

- Du ska tro att du är enastående.

- Du är värd långt mer än du tror.

- Du kan lära dig allt.

- Du är bättre än många andra.

- Du vet mycket mer än många andra.

- Du har mycket att vara stolt över.

- Du duger till allt.

- Du skall le och skratta.

- Du har någon som bryr sig om dig.

- Du har kunskaper att lära ut.

http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&dokid=GY020&sourceid=%7B7698CC7C-7837-4655-85DD-D584BA127984%7D

Mot nya mål...

I morgon är mitt första fullmäktigemöte som ledamot. Det ska bli oerhört spännande och jag ser verkligen fram mot det. Efter en intensiv valrörelse, förhandlingar, nomineringar och tillsättningar av poster kan vi äntligen få börja jobba med politik på riktigt. Det kommer givetvis att bli en liten omställning från att tidigare ha arbetat med politik på nationell nivå till lokal nivå men det ser jag bara fram mot!

Jag är oerhört glad över att jag är föreslagen till att bli den nya ordföranden för vård- och omsorgsnämnden...

Efter noga övervägande fattade jag under gårdagen ett beslut. Jag valde att dra tillbaks min kandidatur till kommunalrådsposten som stod mellan mig och Mia Ohlsson. Jag brinner för mjuka frågor och vill gärna arbeta med dem så nära som möjligt. Det får jag möjlighet till med detta ordförandeuppdrag. Det är ett stort och viktigt uppdrag som ligger inom ramarna för välfärden i Karlstads kommun. Verksamheter och tjänster inom kommunens vård och omsorg ska vara av högsta kvalitet. Den ska anpassas efter människors behov oavsett vilken fas i livet de befinner sig i.

Jag vill bl.a. arbeta för att höja kvalitén inom äldreomsorgen och för personer med funktionsnedsättning...

För mig är det exempelvis en självklarhet att alla som bor på ett äldreboende har rätt att komma ut i varje dag. Det ska också finnas tid för medarbetarna att sitta ner och verkligen prata med och lyssna på de äldre. Medarbetare ska känna stolthet över sitt arbete för det som de gör är värdefullt för alla.

Ingen ska behöva ha en känsla av otillräcklighet när de slutat för dagen...

Jag är helt övertygad om att detta uppdrag kommer att leda till mycket intressanta utmaningar parallellt med att vi fortsätter vårt politiska förnyelsearbete både internt och externt.

Hittade detta i min "humormapp" på datorn! "Har huvudvärk i huvudet"...

Alltid lika kul att läsa detta!

Saxat ur den svenska tidskriften "Dagens Medicin". Den bygger på journalanteckningar som läkare vid olika vårdinstitutioner i Sverige har gjort...

Ligger på britsen, påverkad av ont.
Har huvudvärk i huvudet
Har mått relativt bra i gipset.
Patienten har kateter och det är svårt att föra samtal med honom.
Dåligt sexualliv - ingen partner.
Sköts i hemmet av maken som är militär.
Patienten vägrar att stå på höfterna.
Har inte idrottat eller råkat ut för något annat trauma.
Idag till lunch får patienten akuta diaréer.
Kräkningarna försvann på eftermiddagen. Likaså maken.
Mat får han från sonen som ligger infryst.
Är allergisk mot hösnuva.
Lungorna låter rena och får åka hem.
Fick dock beskedet om att hjärtat var bra, men att hon skulle återkomma när hon blev medbetslös.
Poängterar att det är viktigt att patienten håller sig ren mellan fötterna.
Patienten har mandolinstor prostata.
Brunbjörnsstor resistens borttages.
Patienten har små frimärken i vagina.
Öron skymtar bleka bakom vax.
Detta var de patienter som blev liggande på mitt skrivbord.
Gosse med rör i höger öga. Har rör i båda plastöronen.
Patienten har protes upp och ner.
Smärtan kommer när patienten ligger raklång med båda benen på ryggen.
Har varit och fjällvandrat. Nedkom med helikopter igår.
Patienten går med något sånär levande stöd.
Aktuella mediciner: vet inte vad de heter.
Slipsen nedsys i såret.
Patienten är gravid i 19:e månaden.
Ont i vänster växellåda.
Använder käpp och håller sig på vägarna.
Patienten har tidigare haft öron men dessa har ramlat bort.
Patienten tycker att höger stortå hänger ner något jämfört med de andra fingrarna.
Söker för allergiska besvär. Samtal via magen som tolkar.
Blöder ibland från vänster näsa.
1974 fick patienten en grävskopa över sig. Sedan dess ringningar i öronen.
Änka sedan 1980 då patienten dog i hjärtinfarkt.
Lider av besvedande svära.
Ibland mår patienten bättre, ibland sämre, ibland mår hon inte alls.
När hon känner sig trött, kan ansiktet vridas åt höger och där stå och smårycka en stund.
Femårig flicka med öroninflammation två gånger årligen sedan urminnes.
Patienten måste sova högt under kudden.
Liten knöl på höger sida om vänster skalle.
Patienten röker en cigarett i veckan. Uppmanar honom att dra in på rökningen.
En hel del bekymmer med sina fötter, kan inte sjunga för halsen.
Urin odlad på distriktsläkaren visar växt av coli.
Patienten har återigen fått ont i värken.
Vänster knä svullnade upp och sökte distriktsläkare.
Patienten fick rådet att gå och hänga sig.
Kan ej få ned hakan mot huvudet.
Patienten är betydligt piggare sedan hon kom härifrån.
Patienten har bedömts som osammanhängande.
Druckit ett glas rödvin på kvällen tillsammans med den kokta hummern...
Har börjat få blodiga matskedar i avföringen upp till 15 gånger per dag.
Patienten har varit placerad på ett hunddagis i Gävle, med stöd av socialtjänsten.
Stumpen blödde igenom varför den byttes.
Lastbilschaufför med god kondition som åker en mil utan att bli anfådd i vanliga fall.
Lymfkörteln skickades samma dag som patienten i taxi till Uppsala.

Politisk broiler - jag?! Hm, skulle inte tro det...

En lite halvlustig sak inträffade i går. Jag blev nämligen kallad för en politisk broiler efter jag hållit en kort presentation av mig själv. Under några minuter berättade jag vad jag tidigare arbetat med och vilken politisk erfarenhet jag har.

Det lustigaste av allt var att efter jag gjort denna presentation var det en kvinna i samlingen som yttrade sig om mig och med tanke på min yrkesmässiga och politiska bakgrund visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.

Om man då ska gå efter vad min definition av vad en politisk broiler är rimmar det ganska illa med mig. De flesta vet att jag blev medlem i moderaterna år 2005 och innan dess inte varit politiskt engagerat mer än ett år. I år var jag dessutom ett av de nya namnen på listorna.

Jag är en del av den moderata förnyelsen...

Jag blev förundrad och förvånad över vad jag kallats för. Detta med tanke på att det i min värld är en person som varit politiskt aktiv sedan ungdomsåren och vigt sitt liv åt politiken på olika sätt. En person som gjort en politisk kometkarriär utan att för den skull haft ett "riktigt" jobb.

Till skillnad från mig...

Jag fick nämligen mitt första sommarjobb inom hemtjänsten när jag var 14 år. Därefter har jag haft flera olika jobb. (Bl.a. jobbade jag en sommar på KF som lokalvårdare, vilket satt djupa spår i mig efter att jag dag efter annan stod och gjorde rent de stora trummorna som de använt för att göra smet till hackkorv och blodpudding:-)

Efter jag fyllde 20 år utbildade jag mig till projektledare. Som ett led efter den utbildningen startade jag upp en ideell förening UMNIC - Unga Mot Narkotika I Carlstad. (Föreningen stod bl.a. bakom en telefonjour dit ungdomar kunde ringa för att få råd och stöd kring alkohol och droger). Det var också vid den tiden som jag började föreläsa om narkotika. Jag har sedan dess jobbat som narkotikainformatör samtidigt som jag också håller utbildningar i konflikthantering, kommunikation/retorik.

Jag har alltid arbetat mycket ideellt och suttit med i flera olika styrelser för både frivillig organisationer och idrottsförening.

Jag har som sagt haft många olika jobb sedan det inom hemtjänsten...

För att listan inte ska bli för lång nämner jag vad jag gjort de senaste 10 åren. Under en kortare period jobbade jag som väktare. Därefter arbetade jag som behabdlingsassistent inom SIS (LSU hem för ungdomar). Efter ett par år sökte jag annat jobb och fick anställning i Karlstads kommun där jag arbetade som fältassistent (med hemlösa) och var med och startade upp Gökhöjdens Rehab Center. Därifrån fick jag jobbet som processledare under Arbetsmarknads- och socialförvaltningen. Jag jobbade i huvudsak med alkohol- och drogförebyggande frågor med fokus på barn och unga men hade också andra ansvarsområden. Bl.a. stärka upp tryggheten inne i centrala Karlstad och arbete mot rasism.

Eftersom jag alltid tyckt om att utvecklas med mina jobb och gillar nya utmaningar sökte jag 2008 nytt jobb och fick det...

De senaste 2 åren har jag arbetat som politisk tjänsteman (projektledare) för moderaternas riksorganisation. Detta jobb har gett mig en enorm erfarenhet och ett brett nätverk. Även om det varit tufft många gånger med allt resande har jag verkligen känt att jag funnit mitt kall med detta arbete.

Jag älskar verkligen att jobba med politik...

Jag engagerar mig gärna och mycket, samtidigt som det nog inte undgått någon att jag gärna skriver om aktuella politiska ämnen. Mina politiska uppdrag: Ledamot Polisstyrelsen Värmland och ersättare i Stadsbyggnadsnämnden.

Så med bakgrund till denna korta beskrivning om mig själv kan man då undra om jag verkligen motsvarar definitionen av en politisk broiler...eller om det än en gång handlar om härskarteknik!

Politisk broiler: ”i regel påbörjat sin politiska karriär vid späd ålder för att sedan direkt efter skolan bli yrkespolitiker (ofta inom en politisk ungdomsorganisation). Detta kan anses leda till dålig kontakt med den verklighet som den överväldigande majoritet människor som inte är politiska broilers upplever.”

Alla känner apan...

Ju mer offentlig man blir desto mer pratar människor om en. Desto mer spekulerar människor om en. Desto fler har åsikter om en. Desto oftare blir man föremål för elaka tungor...

I mina senaste arbeten har jag varit en mer eller mindre offentlig person i olika sammanhang. När jag arbetade i Karlstads kommun med alkohol- och drogförebyggandefrågor och arbete mot rasism såväl som trygghetsfrågor i kommunen, blev det ofta som jag förekom i media och uttalade mig kring dessa saker. Det var en av mina arbetsuppgifter.

Eftersom jag också föreläst i dessa ämnen under många år har jag träffat otaliga människor. Många har kontaktat mig, ställt frågor och diskuterat kring de olika ämnena. Därför blir man lite förvånad när man får höra att vissa människor försöker förstöra för en genom att komma med dumma påståenden som inte ens ligger i närheten av sanningen.

Det är inte första gången det kommer till min kännedom att andra människor har en åsikt om mig eller tror sig veta saker om mig som inte ens jag själv vet om. Så här fungerar det dock och jag är helt övertygad om att jag inte fått hört sista meningen om mig själv från andra.

Jag vet att man inte ska ta åt sig men det frånkommer inte att man blir besviken och ledsen när vissa saker kommer till ens kännedom.
De som läst min blogg har förmodligen också läst om mitt engagemang i bl.a trygghetsfrågor och osynliga barn. Det finns säkerligen de personer som genom mitt ständiga engagemang i dessa frågor funderat på min egen bakgrund. Hur jag på ett sådant engagerat sätt kan skriva om exempelvis osynliga barn.

Det är ingen hemlighet att jag växt upp och sett baksidor som barn eller ungdomar ska slippa se.

Detta har gjort att jag brinner för frågor som rör barn som växer upp under otrygga omständigheter. Detta gör att jag alltid engagerat mig i frågor som är destruktiva för barn och ungdomar. Trygghetsfrågor. Jag kommer aldrig släppa det.

Här talar jag om förebyggande arbete mot alkohol, droger, våld, rasism. Sådant som ibland kan attrahera vilsna och otrygga barn/ungdomar som söker efter en samhörighet i jakten på en inre trygghet.
De grupperingar och gäng som bygger på radikala åsikter med inslag av rasism, främlingsfientlighet och våld är en viktig fråga som vi alla måste ta ansvar för och arbeta mot. Jag har under många år arbetat med dessa frågor och sett utvecklingen från sent åttiotal till i dag, vilket är skrämmande och det är ett stort hot mot vårt samhälle. Det är särskilt viktigt att vi i dag bemöter dessa åsikter med sakliga argument och där vi använder oss av experter på området. I synnerhet när vi i dag har ett främlingfientligt parti i vår riksdag.

Trollen spricker i ljuset...
Man kan inte stoppa huvudet i sanden och hoppas att sådant här försvinner. En stor man sa en gång: "Det som skrämmer mig är inte ett fåtals brutalitet, utan den stora massans tystnad."

Den moderata förnyelsen måste även spridas till lokal nivå - ute i kommunerna.

Moderaterna är nog det parti som lyckats förändra sig och förnya sig mest av alla politiska partier i Sverige. Vi har verkligen lyckats genomföra en förnyelse av vår politik men också organisatoriskt. Detta arbete är dock något som vi hela tiden måste fortsätta arbeta med aktivt och i synnerhet på regional och lokal nivå för där ligger vi snäppet efter med den moderata förnyelsen. Här finns det mycket att arbeta med både intern och externt.

De nya moderaternas framgångar bygger på modet att förnya sig och att våga ifrågasätta gamla sanningar, som nya partisekreteraren Sofia Arkelsten skrev på DN Debatt 15/10.

Som jag tidigare skrivit har det moderata förnyelsearbetet bara påbörjats. Vi har arbetat mer intensivt de senaste 2 åren med med ett utifrån- och in perspektiv. Genom att vi gått ut och lyssnat på medarbetare både inom den privata men främst den offentliga sektorn har vi tagit med oss budskapen tillbaks in till politiken.

Det får dock inte stanna där...

Vi måste också nu visa att vi verkligen gör någonting av alla dessa medarbetares berättelser från verkligheten. Annars riskerar vi att tappa förtroendet och våra framgångar vänds snabbt till motgångar.

Det är här som det verkliga arbetet ligger. Det är ute i kommuner och landsting som vi måste visa att vi lyssnat reflektivt. Det är här som vi måste se till att alla dessa rapporter blir kött och blod.

Vi vet att vi har lägre förtroende inom välfärdsfrågorna - de mjuka frågorna. Vi vet att det är här det fortsatta förnyelsearbetet måste stärkas upp, men då krävs det kraftinsatser från de förtroendevalda kontinuerligt.

Vi är ett parti som många gånger kan uppfattas som fyrkantiga inom bl.a. sjukvården och många gånger hamnar diskussonerna på driftsinnehållet istället för på innehållet av vården.

Här måste vi bli tydligare på att det är inehållet som är det viktigaste. Det är medarbarbetara, patienterna och de anhöriga som är viktigast.

Vi har nu mycket tungt arbete framför oss och bristen på förnyelse består i både politik och nya förtroendevalda.

Kent Persson, förbundsordförande Örebro skriver i en debattartikel i DN:
(...) Där Fredrik Reinfeldt lyckats har partiet till stora delar misslyckats lokalt. Om inte förnelsen genomförs lokalt kommer Reinfelts dröm om att moderaterna ska bli det stora samhällsbärande partiet att stanna vid just en dröm.

Den moderata partiledningen bär nu ett stort ansvar för att förnyelse av partiet lokalt får både kraft och energi samt att den nu genomförs. Goda exempel måste lyftas och få utrymme i den centrala politiken. Det handlar om allt ifrån att moderaternas partistyrelse måste få fler ledamöter utanför Stockholm som är förnyare i den kommunala politiken lokalt. Partiets Stockholmsfixering måste brytas.

Förnyelsen måste också nå den moderata gruppen inom Sveriges kommuner och landsting (SKL) samt att den centrala moderata kommunala samrådsgruppen måste bli en aktiv kraft i arbetet med att skapa de nya moderaterna i kommuner och landsting. Nya arbetsgrupper måste tillsättas för att självkritiskt granska den moderata välfärdspolitiken.

Det finns all anledning att vara orolig för den stora röstsplittring som ägde rum i valet 2010. Den nyfikenhet som finns på de nya moderaterna har inte tagits tillvara lokalt. På alltför många håll har förnyelsen uteblivet. Väljarna har också markerat sitt missnöje med frånvaron av lokalförnyelse. Partiledningen måste nu ta läget på allvar och se till att prioritera den lokala förnyelsen de kommande åren.

För ska moderaterna lyckas i valen 2014 måste nu Reinfeldt ta ansvar för att hela partiet går i takt och förnyar sig. Förnyelsen kommer att göra ont, men den är nödvändig. Endast genom fortsatt förnyelse kommer moderaterna välfärdspolitik bli trovärdig och beröra människor. Endast så kan moderaterna bli relevanta i människors vardag. Ska vi lyckas med det så måste partiet bli just de nya moderaterna i hela landet.

Touchdown Kent!

Hemlös, bostadslös - utsatt. Det är allas ansvar!

Efter att jag tidigare under flera år arbetat med hemlösa och de mest utsattas situation i Karlstads kommun, reagerar jag alltid när debatten om hemlöshet dyker upp med jämna mellanrum. Människor som lever i hemlöshet skiljer sig på många sätt från andra medborgargrupper men det som sällan lyfts är att det är en ”tyst” grupp. Man talar ofta om ett samhällsproblem som måste lösas.

Frågan är vad som egentligen händer efter den frågan ställts?

De hemlösas egen talan förs sällan fram. Det är också svårt att nå fram till dem om man inte har byggt upp ett förtroende och det finns en kontinuitet i arbetet med dem. Oftast finns det en intern samhörighet de hemlösa sinsemellan men om man bygger upp en ett bra arbete runt dem och fortlöpande har en dialog, lyssnar på dem, så sprider sig detta mellan dem och det är då lättare att få förtroende hos dem. Det krävs dock kompetens och fingertoppskänsla. Många av dessa utsatta människor har tappat allt förtroende för samhället. De tycker att de gång på gång har blivit svikna av samhället.

Många gånger med all rätt…

Att arbeta med hemlöshet är komplicerat och tidskrävande. Man måste räkna med att mycket tid går åt till att bygga upp ett förtroende. När jag arbetade ute på fältet mötte man heller inte samma personer hela tiden. Det tillkom nya eller vissa försvann av olika anledningar. Man fick många gånger börja om från början.

Det tog tid att komma intill dem och bli accepterad...

Det tog tid innan man kunde börja prata och det behövdes inte mycket för att förtroendet skulle raseras. Under denna period gjorde jag flertalet intervjuer med vissa av dem och fick ta del av deras historia. Jag startade också upp fokusgrupper eller som vi kallade det ”idémöten” med dem där de själva fick uttrycka sina idéer på hur deras liv skulle kunna förändras och hur vi i kommunen skulle kunna bidra till detta.

En dag i veckan byttes deras ”vanliga” utsatta levnadstid ut mot delaktighet, reflektivt lyssnande och gemenskap i något helt annat mot vad de var vana vid.

Jag förde protokoll vid varje möte och tog med det de sa. Jag sammanställde intervjuerna och fick en bild av deras bakgrund. Det som var unikt med detta arbete var att deras ord blev hörda på högsta nivå. Protokollet skickades vidare och lästes av nämnder, kommunfullmäktige, kommunstyrelsemedlemmar m.fl. Deras röster blev helt plötsligt hörda. De fick tillbaka lite av sin identitet. De fick för en gång skull vara delaktiga i vad som hände kring dem.

De blev synliga...

Att arbeta med utsatta människor - hemlöshet är oerhört viktigt i vårt samhälle. Vi måste ta tag i det. Vi får inte blunda. Jag anser att A och O i detta arbete är uppsökande verksamhet för att bygga upp ett förtroende, kartlägga situationen i varje kommun och börja bygga nätverk (socialtjänst, primärvård, polis, anhöriga, frivilliga organisationer etc.). Om målgruppen är delaktig från början är mycket vunnet. Det är då lättare att uppnå ett förändringsarbete som leder till att hemlösheten minskar.

http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19800620.HTM

Jag tror inte på lösningar med härbärgen och korttidsboenden måste vara ett första steg på en trappa som leder till något annat...

Det löser bara situationen kortsiktigt och möjliggör ett fortsatt destruktivt och ovärdigt leverne. Man måste arbeta på en individnivå, utifrån varje enskild människas förutsättningar. Man måste jobba mer med empowerment och evidensbaserade metoder som leder fram till en bättre levnadssituation med bl.a. egen försörjning, minskat missbruk. Man måste genom uppsökande verksamhet och kartläggning skaffa sig ökad kunskap om målgruppens behov av insatser. Genom att handleda och på andra sätt stödja den här gruppen människor skapas ett engagemang och man finner vägar som förbättrar deras situation.

Det är viktigt att den här gruppen av människor själva är med och formar insatser/aktiviteter runt dem i syfte om att stärka och främja istället för att osynliggöra och stjälpa...

Kommunerna får inte blunda för detta samhällsproblem. Det finns hemlösa och bostadslösa överallt i mindre och större utsträckning. Det är ett faktum. Frågan är hur vi förtroendevalda väljer att arbeta för att synliggöra problematiken.

Hur vi låter deras röster få bli hörda?

Här är det precis som med det polisiära arbetet och brottsstatistik. Ju fler som arbetar ute med uppsökande verksamhet - ju fler ”stenar” lyfter man på och desto mer synliggörs. Om man inte lyfter på stenar - inte synliggör, inte skapar delaktighet, bygger nätverk, blir det i slutändan enorma kostnader för kommunerna. Då går människor runt, runt, runt i systemet. Det blir ineffektivt och man bygger upp en känsla av hopplöshet både hos personal som arbetar med det och hos de som är utsatta. Här finns det mycket att arbeta med och jag är helt övertygad om att alla kan komma tillbaks in i samhället. Få tillbaks sin identitet. Jag har sett att det fungerar!

Jag bär fortfarande med mig deras berättelser i mina tankar. Det som många kanske inte inser är att många av dem som lever i hemlöshet har varit som vilken annan av oss...

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_goteborg?title=krafttag_mot_fattigdom&videoid=1100653
http://kentpersson.wordpress.com/2010/10/25/bekampandet-av-fattigdom-och-hemlosheten-maste-okas/