Jag måste faktiskt säga att jag känner mig oerhört ödmjuk inför det faktum att över 5 600 människor visat sitt stöd för barn/ungdomar till missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar. Detta visar att det är en fråga som måste lyftas på flera olika nivåer. Det handlar om att samhället måste se det osynliga. Det är inte lätt att växa upp i förhållanden där psykisk sjukdom förekommer. Det är inte lätt att växa upp där missbruk förekommer. Det är inte att vara förälder till sin egen mamma, pappa eller båda. Det sätter sina spår för resten av livet. När man som barn växer upp under dessa omständigheter berövas man barndomen. Detta följer med in i vuxenlivet och yttrar sig på olika sätt. Jag har läst tankarna och funderingarna som människor skrivit på facebookgruppen och det visar tydligt vilka skador och ärr man får. Det kan vara att man redan som ung börjar på olika sätt bedöva den smärta som man känner i sin maktlöshet att inte kunna göra något. Att inte kunna berätta för någon. Att inte kunna påverka sin egen livssituation utan att sårar den man älskar.
Det kan vara att man själv inte har styrkan att stå emot. Att man själv gör fel val för att det är det enda man vet. Att man fortsätter leva efter det mönster man fått lära sig. Att man själv i vuxen ålder inte har styrkan att stå emot andra människor som fortsätter såra och göra illa.
Det är hemskt och gripande att se det osynliga, men det är också det enda sättet för att vi alla ska bli bättre på att hjälpa barn och unga som växer upp under sådana omständigheter. Vi måste lära oss se fast de inte berättar. Vi måste lära oss tyda tecknen. Vi måste reagera och agera.
Denna grupp som jag skapade för drygt ett år sedan har bidragit till att jag blivit inspirerad att lyfta denna fråga ytterligare en nivå. Det är inte bara att samhället måste lära sig att se det osynliga, vi måste hjälpa barn och ungdomar att se vart det finns stöd och hjälp att få. Jag vill att det ska vara enkelt för barn och ungdomar att söka hjälp. Jag vill att när de väl funnit hjälpen, att de då verkligen får den. Det ska hamna hos rätt avdelning, rätt enhet och rätt person.
Jag gick tidigt ut med en förfrågan till medlemmar i min facebookgrupp som gällde vart man i deras hemkommun som man som barn/ungdom kunde vända sig om man ville få hjälp. Det var flera som skickade in information om vad det fanns för ställen inom kommun men också inom landsting och ideella organisationer. Det har också kontinuerligt kommit in tips på vart man som vuxen kan vända sig.
Min grupp har blivit och är en slags informationsbank men den fungerar också som ett forum där man kan dela med sig av sina tankar och funderingar som man bär på. Genom andra medlemmar kan få feedback och stöd på det man skriver, men det man främst får är ett kvitto på att man inte är ensam.
Jag vill låta alla underbara medlemmar veta att jag är oerhört tacksam för att ni gjort denna grupp levande och värdefull. Jag vill tacka för den inspiration som ni gett mig att arbeta vidare med denna oerhört viktiga fråga. Jag har tagit emot signalerna och jag arbetar med att utveckla ”informationsbanken” vidare för att hjälpa barn och ungdomar.
Att se det osynliga handlar om så mycket. Det finns så mycket smärta som man måste gå in och se för att förstå. Jag kommer nu framåt publicera en slags trilogi av korta berättelser och dessa tillägnar jag alla de som engagerar sig i dessa frågor, men främst alla de barn och ungdomar som växer upp under otrygga omständigheter.
Tack till alla er som bidrar till att göra det osynliga synligt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar