Jag springer tillbaks så snabbt jag bara kan och hinner precis innan tåget ska vidare. Med min urusla kondis är jag halvdöd när jag flåsande fångas upp av konduktören som står på perrongen: "Chokladen...flås...glömde...flämt...vit påse...flås". Samtidigt pekar jag bort mot vagnen jag suttit i. Han avbryter mig snabbt och säger att han kommer ihåg mig och samtidigt som han förmodligen ser att jag håller på att avlida, springer han snällt i förväg för att hjälpa mig...
När jag som en urvriden trasa också kommer fram till vagnen ser jag genom fönstret hur konduktören rycker på axlarna och gestikulerar med armarna att han inte finner något. Förvånande över att han inte hittat något, kliver jag också på tåget. Precis då möter jag av en halvskum typ som har en ovanligt utbuktande skinnjacka på sig. Med mina 15 års erfarenhet som informatör i Drogtecken och Symptom i ryggen, läser jag snabbt av honom. Han var definitivt inte drogfri eller nykter heller för den delen...
Direkt konfronterar jag honom och frågar retoriskt om han sett min vita påse med choklad. Med ens han öppnar truten och kommer med ett halvdåligt: "Näe..." ansåg jag honom som avslöjad. Jag hade fångat chokladtjuven! Han visste mycket väl vart påsen var och när han med ens lade handen över sin jacka var det inget snack om saken...
Jag kan ju säga så här att en trött, mycket ilsken fru Kopparklint som blivit bestulen på fin choklad är inte att leka med. Och definitivt inte om tjuven i fråga är en riktigt pajas som tror att han kan komma undan med det eftersom han verkar ta mig för att vara ett spån...
Jag kräver omedelbart att han ska ge tillbaks min chokladpåse som han har innanför jacka och jag vet inte om det är mitt temperament eller att han gör en snabb riskanalys att det inte är värt en polisanmälan, som gör gjorde att han faktisk halar fram chokladen.
Det var dock inte över med det...
Det sjukaste av allt är att han när han gör det, försöker han på något märkligt sätt han göra sig rolig över min väninnas choklad, som han av någon anledning tagit ur påsen och stoppat i sin innerficka.
Han börjar vifta med den snyggt inslagna förpackningen med cellofan och rosetter framför ögonen på mig samtidigt som han som en lite unge började retas: "Är det den här du vill ha? Är det denna du vill ha?"...
Jag tror inte det ä sant. Århundradets pucko till tjuv står framför mig och han verkar inte förstå när det är nog med idiotier för när konduktören äntligen kommer tillbaks och ser det hela, börjar han säga till honom också: "Titta vad det är hon vill ha tillbaks. Titta här!"
Pajasen hade på bara några sekunder avancerat till en fullblodsidiot!
Han retade verkligen gallfebern på mig. Jag flippade totalt och läste lusen av honom samtidigt som jag rycker till mig min väninnas present och kränger av honom påsen som han har i den andra handen. Under tiden får han höra en ramsa som definitivt är barnförbjuden :)
Konduktören som förvånat står bredvid ser förmodligen att situationen håller på att urarta. Han försöker få kontroll över situationen och på ett lugnt och sansat sätt vänder han fullblodsidioten lite halvt mot sig och säger: "Nu tycker jag att du ska tala om för damen här att du bara skulle vara snäll och ta hand om påsen ett tag och att du inte vill något hellre än att lämna tillbaks den till henne..."
Arg som ett bi berömmer jag konduktören för att vara så godhjärtad samtidigt som jag spänner ögonen i fullblodet som nickar instämmande och hånflinar framför mig. Jag inser att det inte är lönt att ödsla mer tid på denna cirkus. Innan jag vänder på klacken för att än en gång kliva ned på perrongen, talar jag med två ord om för honom en sista gång vad jag tycker om hans genomruttna beteende...
Konduktören följer mig en bit på väg och ursäktar sig inför vad jag blivit utsatt för på "hans" tåg. Jag försöker lugna ned mig och vara trevlig när jag säger att jag beundrar hans tålamod. Därefter går jag ilsket gick vidare för att hinna med bussen hem. Strax därefter är jag än en gång på väg till bussen hem. Med ett fast grepp om min choklad och med blodsmak i munnen efter mitt "maratonlopp", försöker jag frenetiskt få ilskan att rinna av mig.
Men till och med nu när jag skriver om det känner jag ilskan inom mig när jag ser chokladtjuvens fula hånflin framför mig...
Don´t mess with a womans chocolate!
Tillägnad herr Ihlberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar