Det är mörkt och dystert ute. Det speglar lite mitt inre nu efter ytterligare ett knytnävsslag. Jag letar efter styrkan att än en gång lindra efter att de kvävda minnena från barndomens förflutna snabbt kom upp till ytan. Bilderna av glädje, kärlek och andrum av trygghet gjorde sig påminda. Det som ibland fanns. Som drog mig bort från kaoset. Där maskrosflickan Allis fick lite näring.
Den ständiga frågan ekar nu i mitt huvud? Kan det inte bara få vara bra nu? Om bara för en kort period...
Jag vet att detta tids nog kommer nära mig. Det kommer att göra fruktansvärt ont. Jag har ju släppt ut Allis nu. För henne hade det betydelse. För henne var det tidvis den enda tryggheten.
En klok person sa till mig en gång när jag kände att det blev för övermäktigt: "Du får precis så mycket du klarar av..." Jag tänker på det ofta. Jag måste vara stark då eller? Får jag ta bördan av andra som inte mäktar med kanske... Landar det istället på mina axlar eller vad är meningen med att det håller på så här?
Jag ville inte höra det. Jag vill inte se genom Allis ögon. Jag vill inte sörja. Om jag blundar kanske det försvinner. Jag kanske hörde fel? Jag kanske inte behöver vara rädd. Jag låter min inre styrka hjälpa mig än en gång. Den som hjälpt mig bära genom livet. Det som format mig till den jag är. Den som alltid funnits vid min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar