"Kärleken är evig när vi är tillsammans"...

Som tonårsmamma händer det saker runtom en, som många gånger får en att tänka tillbaks - I synnerhet när det gäller kärlek.

Tiden läker alla sår.

Många gånger har jag hört det i mitt liv och jag kommer ihåg vad jag hatade att höra de orden när jag var yngre. Det skänkte ingen tröst att få höra det när ens hjärta krossats i tusen bitar pga. kärlek. Man var helt enkelt helt övertygad om att det aldrig någonsin skulle kännas bättre. Det skulle värka inombords och helt enkelt kännas hopplöst i all evighet.

Idag vet jag bättre, tiden läker sår (nästan iallafall:-). Även om det gör precis lika ont som när man var tonåring med att vara kär, så vet jag att såren till slut blir till ärr och med tiden bleknar de.

Jag lovade mig själv när jag var yngre att jag aldrig skulle använda de orden till mina egna barn, ej heller "Försvinner en, står tusen åter".

Jag har inte hållit det löftet, trots att jag kände som jag gjorde då. Jag använder det själv, för jag vet idag att det är så, men jag är också noga med att förklara, lyssna, trösta och det viktigaste, ta det på allvar.

Man får inte glömma bort att det gör precis lika ont på en tonåring som det gör på en själv som vuxen. Allvaret i kärleken är precis lika stor i deras värld som i vår vuxna, det är bara konsekvenserna av den som är skillnaden.

Är man kär, bubblar det inombords när man tänker på den andre. Man känner en samhörighet och tror att man är gjorda för varandra - det finns ingen som kan mäta sig med det som man har. Man tänker: "Lika barn leka bäst", "Våra olikheter kompletterar oss", "Vi är tvillingsjälar" osv. men en dag så kan det ändras...

Kärleken tar på något sätt slut, fast man inte trodde det var möjligt. Det känns som hjärtat går i bitar, man skriker inombords och önskar den andre tillbaks. Det känns bortkastat, man ville inte att det skulle bli som det blev. Man känner sig helt plötsligt ensam och halv inombords.

Tvillingsjälen har försvunnit, man har ingen som kompletterar längre...

Känslorna är desamma oavsett om man är 16 eller 35 år. Man lär sig bara att förhålla sig till det på olika sätt, ju äldre man blir. Sedan är det inte sagt att ju äldre man blir desto klokare blir man. Murar kanske byggs upp, lock läggs på, sorg leder till utbrändhet och allt för att man inte stannar upp och bearbetar eller för att man inte har en inre styrka. Det är några av konsekvenserna som kan bli för att man inte klarar av att förhålla sig till sina känslor.

Det är inte lätt att vara kär i någon och sedan förlora den personen, men det är heller inte lätt att bygga upp en trygghet och älska sig själv. Jag tror att det är mycket det, som är avgörande för hur en människa hanterar sorg som uppstår i ens liv. Visst ska man vara rädd om kärleken man har och uppskatta den, men man får inte glömma bort sig själv. Det är enkelt att bygga upp en kärlek och trygghet genom någon annan, men då förlorar du mycket styrka för dig själv också.

Älska dig själv först, bygg upp en trygghet inom dig- det är det viktigaste. Då har du något att landa tillbaks emot när ditt hjärta går i tusen bitar.

När man får egna barn i livet får man aldrig någonsin glömma bort hur det känns. Ta det på fullaste allvar - känslorna är de samma och det smärtar lika mycket. Tiden läker, men den avgör inte hur lång tid det ska ta - det gör du själv med den styrka du har inombords. Det som dock hjälper såren att bli ärr är stöttning, förståelse, tid och omtanke. Man måste bara se till att ge det när situationen uppstår. Det gäller även i det vuxna livet.

Jag är helt övertygad om att jag inte är den enda kvinnan som undrar...

*med glimten i ögat*

…varför i hela friden kan man inte börja tänka högklackat i fler avseenden än att bara ha dem på fötterna…?

Jag är en av dem som älskar högklackat i alla dess former och jag bär högklackat ungefär 90 % av min ”skotid”. Jag kan inte räkna alla de gånger som jag intagit en mycket märklig gångstil för att ta mig in till vissa eller de flesta offentliga verksamheter. Jag skulle kunna likna det med någon slags strutsgångstil:-) och jag är helt övertygad om att jag ser urfånig ut.

Då kan man genast fråga varför jag går omkring då på detta vis? De flesta tjejer/kvinnor har nog redan räknat ut varför!

Det är pga. dessa fördömda svarta, gummimattor eller glesa metallgaller som ofta ligger vid entréer. Jag vet mycket väl deras funktion, men jag förstår inte varför de inte kan vara anpassade till alla slags skor - det är diskriminerande och kostsamt!

Det kan väl inte vara någon nyhet med att det finns högklackade skor, stövlar, sandaletter, you name it, som människor har på sig!

Jag ska inte dra alla över en kam eftersom jag sett på flera ställen att man faktiskt tänkt till. De kanske inte gjort det pga. höga klackar, vad vet jag, men effekten av det, är strålande för både plånbok och snygg hållning. Om det är för att de tänkt på alla ”high-heelslovers” så ska de ha eloge – STORT TACK!

Vissa har nämligen valt att lägga ut galler med smala springor som gör att risken är minimal att man fastnar med klacken! Eller för all del paraplyet - för det har jag nämligen också råkat för en smärre pinsam situation med.

Det var vid ett tillfälle när jag spatserade runt med mitt paraply på Stockholms gator, ungefär som med en käpp. När jag ska gå in på ett av alla köpcentrum, så fastnar det i en springa på gallret som ligger vid entrén. Eftersom jag inte hade ett alltför fast handgrepp så blev det givetvis stående där fastkilat, med mig själv ett steg framför undrandes om vad som hände:-)Jag kan ju säga att jag blev något generad över situationen. Värre blev det när jag såg alla flin på läpparna runtom. Min käre make som var med, skakade på huvudet, gick vidare och låtsades förmodligen som om han inte kände mig medan jag själv stod kvar och försökte lirka loss mitt paraply.

Nej, fram för smala galler och slopa de gamla svarta gummimattorna eller kom på en bättre lösning för alla oss som älskar högklackat (och möjligtvis för dem som går runt med paraplyet som en käpp)! Givetvis finns det andra faror som lurar ”bakom hörnet”, såsom gatstenar, brunnar, grusgångar etc. Det jag efterlyser dock är att man skulle kunna tänka om just i dessa omnämnda fall och komma med ngn smart lösning.

Tillägg: Jag hade en diskussion med min make ang. detta problem. Då säger han: ”Om man går med avvikande skodon får man anpassa sig - jag ser problemet, men skyll dig själv!”

Ha ha Det finns alltid två sidor på ett mynt…

Mina tankar om mitt yrkesval…

Under alla år som jag arbetat med olika projekt har jag insett hur viktigt det är att man arbetar med delaktighet på flera olika nivåer. Jag har arbetat som projektledare i över 10 år nu och då med att starta, genomföra, avsluta, utvärdera olika projekt. Jag lärt mig hur viktigt det är att man från början gör ett gediget arbete med att få med alla involverade, inkl. de som i framtiden ska arbeta aktivt med projektet, på tåget.

Från början måste man återkoppla projektbeskrivningen, som man arbetat fram, till beställaren som från början kommit med idén. Denne eller dessa ska sedan godkänna den och bekräfta att man är på rätt spår. Denna process är oerhört viktig för båda parter. Mig som projektledare, så att jag får ett kvitto på att jag passar för arbetet och för beställaren så att denne vet vad den köpt för tjänst dvs. mig.

Genomförande. Det är på denna nivå som det är oerhört viktigt att det blir rätt, om man långsiktigt vill att det ska bli hållbart och enkelt att implementera i framtiden.

Jag har varit med om att man i en mellanstor kommun på högsta nivå tog ett beslut om att ett projekt skulle genomföras. Man formade det utan delaktighet från de andra leden och projektledare anställdes för att driva processen. Vad hände? Det tog ca 1 extra år för att implementera arbetsmodellen, eftersom det mötte ett sådant motstånd från andra involverade aktörer inom koncernen. Dessa kände sig överkörda och menade att man inte tagit tillvara på deras kompetens, erfarenheter och varit lyhörda. Det skapade också stängda dörrar och öppnades de, fann man en skepsis och ovilja att arbeta med projektet.

Man kan jämföra det med när man ska planera semestern med familjen. Hur viktigt det är att alla får vara med och tycka till, forma och komma med idéer.

Någon kanske vill åka till Västkusten, en till Liseberg, en till Danmark och den siste kanske bara vill stanna hemma och slappa. Vad gör man? Om jag då som mamma enhälligt ska bestämma själv att det blir Danmark, blir det förmodligen ingen bra semester alls, alla känner sig överkörda. De går förmodligen med på det, men det blir sura miner och förmodligen en bitterhet. Om man istället har ”familjeråd” går igenom alternativen, resurserna och tillsammans lägger en plan, känner alla sig delaktiga. Det blir då enklare att genomföra en bra semester eftersom alla fått vara med och argumenterat, visat sina synpunkter (som också många gånger kan vara bättre än det du själv tyckt). Alla vet dessutom vad som komma skall vilket gör det enklare att genomföra det utan onödiga missuppfattningar.

Sedan kan det faktiskt vara så att det blir Danmark ändå, men då har jag i alla fall lagt fram frågan och vi har kommit fram till det gemensamt. Det kanske också är så att min tanke om resrutt i Danmark inte blir densamma som jag tänkt från början. Min idé kanske inte var den bästa. Det fanns andra i familjen som hade bättre erfarenhet och godare idéer.

Precis på samma sätt ser jag på projekt, man måste arbeta i alla led, man måste inventera för att implementera. Projektledare = spindeln i nätet? Jag håller med till viss del, men jag har synen att jag som projektledare ska bygga ett nät tillsammans med andra och se till att det finns spindlar som vill väva vidare. Jag ska i princip bygga bort mig själv för det är först då som nätet (arbetssättet, verksamheten), efter projekttidens slut blir hållbart och ”spindlarna” som fått varit delaktiga från början arbetar vidare. Att skapa delaktighet, förankra, vara lyhörd och tillvarata kunskaper/kompetenser är en förutsättning för att ro ett projekt i land.

Destruktiva fotbollsföräldrar

Jag är lite förundrad över hur en del föräldrar tänker ibland.

Ta fotboll som exempel. Min son tränar fotboll och jag brukar följa med honom på matcher, träningar. Han har valt den sporten själv och jag uppmuntrar honom i sitt val, precis som jag gjorde när han ville börja med innebandy etc. Jag tycker det är viktigt att ha en vettig fritidssysselsättning, men jag försöker inte tala om för mina barn vad de ska välja. Eller försöker få dem att leva ut mina drömmar.

Det sistnämnda är inte helt ovanligt dock och jag undrar hur många barn som egentligen håller på med någon sport som deras föräldrar vill mer än dem själva. Tragiskt enligt min uppfattning, ett barn/ungdom ska få hålla på med det de tycker är roligt och klarar av. En del barn kanske behöver pröva på två, tre eller flera olika alternativ innan de fastnar för något. En del kanske behöver en "meny" för att få lust att pröva på något, men det får inte bli en press på dem! Däremot tycker jag det är viktigt att uppmuntra dem till att hålla på med något och när de väl börjar med något så ska man stötta dem.

Jag blir alltid förvånad och faktiskt förbannad ibland när jag varit på matcher, där föräldrar står som *ursäkta uttrycket* idioter och gapar, idiotförklarar domaren, spelarna etc. De skriker åt sina barn och frågar vad de håller på med. Vanliga uttryck som förekommer är: "Men vad håller du på med, ser du inte bollen!? Spela bollen! Rör på dig!" De viftar med armarna och blir det för frustrerande för dem, så tar de ett kort varv och samlar återigen sina krafter...

Ja, vad ska man säga. När man är 9-10 år håller man på att utvecklas, man har inte periferiseende, man har lite svårt ibland att ha koll på armar och ben etc. och det kan faktiskt hända att tankarna hamnar på andra ställen!

Ibland skulle jag vilja ha en sådan där stor klubba som man ser i tecknade filmer. En sådan där som har effekten att den bankar ned personen rakt ned i backen, men att de ändå efter en stund reser sig upp med lite stjärnor som snurrar runt skallen. Eller för all del varför inte ett sådant där finger som i Monty Phyton:-)

Poängen med detta är att jag vill att de ska vakna upp och inse att det är sina barn de står och gormar åt och sätter press på. Barn som ska få vara barn. OK, det blev inte riktigt som de själva ville under sin egna uppväxt... De fortsatte aldrig fotbollen, simningen och därmed blev de inga OS-hopp...Deras föräldrar satte en enorm press på dem som gjorde att de till slut kände sig otillräckliga... MEN, för bövelen, för inte över den ångesten på era egna barn eller se det inte som ett personligt misslyckande om ditt barn inte agerar precis som du vill.

Jag skulle vilja se hur de själva skulle reagera och agera på jobbet om chefen stod över deras axel och skrek hela dagarna om hur de skulle sköta sitt arbete: "Ser du dåligt? Kan du inte skriva? Är detta det bästa du kunnat åstadkomma på hela den tiden du suttit här på arslet!?" Sedan pricken över i:et när de ska gå hem och verkligen har försökt göra sitt bästa: "Vad tänkte du med idag, du klantade verkligen till det rejält?!

Hm, undrar om arbetsglädjen infinner sig hos dem-NOT!

Det de håller på med har en tvärtomeffekt. De förstärker och påpekar det negativa istället för att förstärka det positiva. Barn skuldbelägger sig när de får negativ kritik. Det räcker med att de själva gör det efter en match, om det gått dåligt. Då handlar det om att muntra upp dem och peka på det bra de ändå gjort och vips så har man boostat deras självförtroende!

Nej, fram med munlåset och kasta bort nyckeln under matcherna om det inte kan komma vettiga, positiva utrop eller för all del stanna hemma tills ni gjort upp med er själva!

Tänk att hon/han står där naken framför dig....

Jag har lärt mig med åren att man ska ta ett kliv bakåt och tänka efter innan..

Igår när jag var på tjänsteresa med min kollega, kom vi in på att diskutera mer eller mindre besvärliga människor som vi möter eller har mött. Han gav mig ett mycket gått råd som också fick mig att skratta gott.

Om du råkar på en person som står framför dig och är lagomt spydig, kaxig eller rent av riktigt otrevlig. Tänk dig då att personen framför dig står där naken.

*

Tänk att: "Fattar han/hon inte hur löjlig hon ser ut när han/hon står där spritt språngande naken och skriker." "Förstår han/hon inte hur hon ser ut - alla andra går omkring med kläderna på och han/hon kom hit utan och visar allt!"

Visst, du kommer nog se lite självgod ut när du står där med ett flin över ansiktet. Det kan också reta gallfebern på den som står framför dig och konsekvensen blir att hela situationen eskalerar. Det kan det dock vara värt och du kan ju faktiskt vända på klacken och gå därifrån. Hon/han kan står kvar där och domdera NAKEN:-)

Jag tror metoden skulle fungera på mig och därmed koppla bort den negativa energi som den andre försöker skjutsa på mig...

Det kommer alltid att finnas människor runt en som man har svårt för. Det handlar bara om att förhålla sig till dem. Sedan vet jag att det kanske inte fungerar med att "klä av" människor alla gånger, men då får man helt enkelt finna andra förhållningssätt.

"What comes around goes around" ...

*

...är ett uttryck som jag mer och mer tror på och har sett slår in. I och med det så har det blivit lättare att hantera vissa personer som kan vara lite besvärliga när man tänker på det.

Lägg inte ned energi, det är inte värt det!

Jag är helt övertygad om att jag fortsättningsvis kommer att stöta på avundsjuka människor som talar illa om en, bittra människor som suger energin ur en bara de kliver in i rummet, äreknyckare som tar saker från en - kopierar för att själv få credit för det och kanske klättra ett snäpp högre upp...

Jag vet att dessa personer egentligen är ganska små och olyckliga inombords. Det de försöker uppnå genom skitprat, trycka ned andra människor, ha på sig en för stor kostym kanske tillfredställer dem för stunden.

*

I längden straffar det dem själva...

Det kanske finns en historia bakom som egentligen är ganska tragisk och som gör att dessa människor har det beteende som de har. Det är dock bara en förklaring inte en ursäkt. De kanske inte ens märker själva hur tydligt andra ser det, men det brukar ofta synas och det gör att de oftast blir självsanerade.

Jag vill ha positiv energi runt mig - så mycket som möjligt...

***

Jag uppskattar ärliga, ödmjuka och raka människor som kan bjuda på sig själva. Jag tror dock inte att de bara dyker upp och finns där en dag bara för att jag önskar det. Jag tror heller inte på att man kan förändra andra människor som har egenskaper som nämnts genom att tala om det för dem. Däremot tror jag på att om man själv försöker ge positiv energi, vara ärlig och lyfter fram andra som förtjänar det, så tror jag att man får det tillbaks.

Man kan bara ändra på sig själv och sålla bort de personer man möter som man inte mår bra av. Hantera dem genom att ta ett kliv tillbaks, tänka efter innan.

*

Oftast sorterar de bort sig själva genom att vara som de är...

En dag kanske de också stannar upp och ändrar på sig. Oftast blir det dock inte förrän "What comes around goes around" slår in...tragiskt nog...för dem

Statsministerns pressekreterare

Har just kommit hem från ett intressant föredrag som Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard höll i våra lokaler på Pumpgatan.

Fast jag fortfarande var ganska krasslig, fångade han mitt intresse med sitt innehåll. Han berättade om hur media fungerade, hur journalister arbetade och hur logiskt det egentligen är mm.

Det var intressant hur Edvard hade lagt upp föreläsningen med att visa hur en dagstidning arbetar, hur nyheter blir nyheter. Många goda råd fanns med och jag tänker som alltid när jag gått mediautbildningar att: "Det där ska jag ju faktiskt tänka på!" men när tidningar eller tv väl ringer så står man där utan den där lilla handboken man alltid sagt att man ska ha.

Förhoppningsvis har man genom åren ändå lärt sig proceduren och kan sköta det ganska snyggt ändå, men visst krävs det träning i början! Jag personligen har aldrig haft pronblem med media alla de gånger jag blivit intervjuad, men man har ju hört hur det blivit för andra dock. En del gånger när människor säger att de blivit felciterade eller dylikt så kan det handla om att man egentligen sagt för mycket och att man ångrar sig, det finns alltid två sidor på ett mynt.

Jag tror det är viktigt att tänka igenom noga vad de egentligen vill, vad jag ska säga och vad som kan komma upp under diskussionen. Det är också oerhört viktigt att man inte trampar in på andras områden, säga saker som egentligen någon annan skulle säga. Sist tror jag att man ska försöka vara så naturlig som möjligt och trevlig!

Ensamstående barn utan grundtrygghetspaket

När jag är nere på stan så brukar jag alltid se på människor. Jag lägger ofta märke till de ungdomsgäng som sitter i busskurer. Man har sett dem förut. Sent på vardags-helgkvällarna finns de där och jag undrar varför de inte är hemma hos sina föräldrar som alla andra. Eller egentligen undrar jag inte, jag förstår att det är något som gör att de inte vill vara det. De söker sig hellre till tryggheten i gänget. Där de har en identitet, gemenskap och en trygghet-vad de iallafall tror är det. Jag vill inte tänka på hur stor mörkertal det egentligen är på ensamma barn.

Jag fick mig tillskickat en länk för en tid sedan där DN skrev om en chock-ökning och 100000 alkoholiserade svenska kvinnor. Det är katastrofalt i sig, men som jag alltid tänker när jag får färska undersökningar i mitt arbete (drogvaneundersökningar på vuxna) hur många barn och ungdomar finns med i bilden. Hur många är osynliga?

Det finns också barn som kanske inte lever tillsammans med eller i närheten av någon som har missbruksproblematik, men de får inte grundtrygghetspaketet med sig ändå.

Barnen får inte nog med kärlek och det sätts inte gränser tilläckligt.

Det är enkelt att låta barnen gå in på rummet och sätta sig framför dator eller framför tv-spel och ängna timmar åt det. Man släpper helt enkelt delaktigheten i deras tillvaro och det aktiva engagemanget blir minimalt.

Det finns också barn som har föräldrar som är kompisar till dem. Där gränssättningen och den vuxna goda förebilden saknas. Man kanske kan tro som förälder att man vinner på att vara kompis, men oftast är det en kortsiktig lösning som man förlorar på och det sätter sina spår i ens barn för alltid. Det finns ett ordspråk som jag gillar och det är: "Barn ska inte ha barn"

Ett barn ska ha en förebild som vågar vara vuxen, som sätter gränser till vad som är rätt och fel. Det skapar en inre trygghet och ger en god vägledning i livet.

Jag hoppas att mina barn får alla de här sakerna under sin uppväxt-det vill jag ge dem och det är också min skyldighet som förälder.

Veckan som gått

När jag nu sitter här förkyld och eländig har jag haft ro att "utvärdera" min teambildningsvecka som gått.

Vi bodde i underbara Österlens Simrishamn. Jag måste säga att jag blev mycket imponerad över denna del av Sverige. Bebyggelsen, naturen/vyer var underbar och även om det tar mig emot så måste jag faktiskt säga att sydkusten faktiskt slår mitt älskade västkusten.
När det kommer till teambildning så är väl det ingen direkt favorit för mig, men det fyller väl sin funktion mer eller mindre för vissa. Jag vet att det är viktigt när man startar ett nytt projekt och man vinner på det i längden, men jag tillhör väl inte dem som skriker av lycka när det är bestämt att man ska iväg på det.

Nåväl, vi hade mycket bra diskussioner och det var intressant att höra hur långt var och en kommit i sitt arbete, dessutom kom jag fram till en del kloka saker och omvärderade mycket.

Inslaget under veckan som var mest underbart var att få se Skåne med en klockren guide som verkligen visste att visa alla guldklimpar värda att se. Dessutom träffade jag en jäkligt trevlig kollega från GBG som visade sig ha lika sjuk humor som jag - det connectade direkt.

Christiania - Köpenhamn

Mina känslor för Köpenhamn är blandade. När jag var där på studiebesök för 12 år sedan fick jag se den "mörka" sidan av staden, men det var ju också syftet med besöket då. Denna gång kände jag att ville göra ett återbesök på några av de platser jag varit på tidigare. Jag ville se om det hade förändrats något, samtidigt som jag många gånger är väldigt nyfiken på "baksidor". Varför jag har denna nyfikenhet handlar dels om de arbeten som jag haft förmånen att få välja i mitt liv-att arbeta med utsatta människor. Dels för att jag i mitt hjärta alltid brunnit för att hjälpa människor som inte har/haft det så lätt i sina liv. Där har jag dock lärt mig att det är viktigt med en bra balans-man får inte bli möjliggörare.

Köpenhamn är en vacker stad, men här liksom andra större städer syns misären tydligt. Det känns som det dock är mer tydligt i denna stad än andra jag besökt, men det kan också bero på att jag har tränat mina ögon under många år.

Christiania var nästan sig likt som jag mindes det-lite mer slitet, lite mindre livfullt. Jag trodde dock att det skulle ha förändrats mer efter politiska beslut och aktioner som myndigheter vidtog för något år sedan, men så var inte fallet. Det var samma miljö och samma stämning. Alla typer av människor mötte en på vägen in och ut från det lilla pittoreska samhället och även om Christiania står för det det gör, så kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är en fascinerande att komma dit. Det är inte farligt, det är inte en massa nedgångna missbrukare man möter, det är inte total misär som många ofta har en bild av att det är. Men...det finns givetvis många många människor man möter innanför murarna/staketen som har ett beroende av en drog.

Jag tror också att om det fanns ett liknande område i Sverige hade det genast blivit betraktat som ett slumområde. Med nedgågna, en del övergivna hus, yttre miljöer som helst inte släpper sina barn i att leka och människor med missbruksproblematik. Sedan är det dock intressant och fascinerande om man skrapar på ytan och ser till bakgrundshistorian till Christiania, där flera olika typer människor bosatt sig. Arkitekter, affärsmän, egna företagare etc. har genom åren bott där. Det är inte, som det många gånger kan vara, för att de är i slutskedet av sitt missbruk där de förlorat allt. Det är för att de valt att bosätta sig där, bilda familj, gå till sitt arbete som vanligt folk, men kunna röka på en joint när de vill utan att få en pekpinne på sig (iallafall för ngt år sedan).

Eftersom jag var på tjänsteresa detta besök så hade jag förmånen att vandra i Köpenhamn med min trevliga kollega. Jag frågade henne om hon var intresserad av att följa med mig och det var hon. På något sätt så tycker jag att om man är i Köpenhamn och arbetar med de frågor som både hon och jag gör, så ska man ha sett Christiania. För all del man kan se det utan att man har ett sådant arbete, det är både nyttigt och lärorikt att se denna sida av Köpenhamn. Jag kan dock förstå hennes rädsla när vi gick genom Christiania, hon ville inte möta blickar, kände sig obekväm och rädd. Det är ganska normalt att känna så i en främmande miljö, som man hört många historier om. Dessutom ser det inte ut/är inte som vilket område som helst. Hon ville gå gå ut därifrån ganska snabbt. Eftersom vi inte hade så mycket tid att strosa runt hann jag inte visa henne de delar av Christiania som min guide, vid mitt förra besök, fick mig att ändra känslan jag hade och som liknade hennes lite. Där jag fick se hur christianiterna byggt upp delar som var riktigt intressant och gemytliga.

Vi tog också en tur till Istedgade som också är en ökänd gata pga tungt missbruk, prostitution och mängder av porrbutiker/klubbar. Det är också här som svenska socialarbetare arbetar för att ta hand om de svenskar som kommer till Köpenhamn och utvecklar/får ett tyngre drogmissbruk (främst heroin).

När jag var där för några år sedan berättade socialarbetarna att de hade stora problem med främst kvinnor som kommit för att prostituera sig för att tjäna ihop pengar till sitt missbruk. Kvinnor/tjejer som hamnat i fel sällskap, tungt heroinberoende och som for mycket illa. Metadon var då och som jag förstått även idag lösningen på problemet enligt myndigheten. Problemet var och är bara att de som fick det dagligen bytte det mot heroin och marknaden för metadon då blev i princip lika stor. Jag fick förmånen när jag var där sist att prata med två svenska kvinnor som arbetade som prostituerade och de berättade detta för mig. Kontrollen var dålig och det fanns mer eller mindre ingen uppföljning. Inget biopsykosocialt program knutet till metadonbehandlingen. Idag hoppas jag dock det blivit bättre eftersom det är nödvändigt för att personerna inte bara ska komma ifrån sitt heroinberoende utan även sitt liv i misär.

Istedgade var sig likt med sina butiker, klubbar, man såg utsatta människor som hankade sig fram, med tomma ögon, som lever i misär. Dock kändes det som det blivit en förbättring, det kändes inte lika nedgånget, slummigt, husen gatorna hade fått en ansiktlyftning, men under ytan fanns det kvar. Jag tror också precis som det var vid mitt förra besök, att det vid mörkrets inbrott förvandlas till det sämre.

Jag hoppas att nästa gång jag besöker Köpenhamn, att det då ska ha blivit ännu några snäpp bättre på dessa områden som omnämnts.