Christiania - Köpenhamn

Mina känslor för Köpenhamn är blandade. När jag var där på studiebesök för 12 år sedan fick jag se den "mörka" sidan av staden, men det var ju också syftet med besöket då. Denna gång kände jag att ville göra ett återbesök på några av de platser jag varit på tidigare. Jag ville se om det hade förändrats något, samtidigt som jag många gånger är väldigt nyfiken på "baksidor". Varför jag har denna nyfikenhet handlar dels om de arbeten som jag haft förmånen att få välja i mitt liv-att arbeta med utsatta människor. Dels för att jag i mitt hjärta alltid brunnit för att hjälpa människor som inte har/haft det så lätt i sina liv. Där har jag dock lärt mig att det är viktigt med en bra balans-man får inte bli möjliggörare.

Köpenhamn är en vacker stad, men här liksom andra större städer syns misären tydligt. Det känns som det dock är mer tydligt i denna stad än andra jag besökt, men det kan också bero på att jag har tränat mina ögon under många år.

Christiania var nästan sig likt som jag mindes det-lite mer slitet, lite mindre livfullt. Jag trodde dock att det skulle ha förändrats mer efter politiska beslut och aktioner som myndigheter vidtog för något år sedan, men så var inte fallet. Det var samma miljö och samma stämning. Alla typer av människor mötte en på vägen in och ut från det lilla pittoreska samhället och även om Christiania står för det det gör, så kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är en fascinerande att komma dit. Det är inte farligt, det är inte en massa nedgångna missbrukare man möter, det är inte total misär som många ofta har en bild av att det är. Men...det finns givetvis många många människor man möter innanför murarna/staketen som har ett beroende av en drog.

Jag tror också att om det fanns ett liknande område i Sverige hade det genast blivit betraktat som ett slumområde. Med nedgågna, en del övergivna hus, yttre miljöer som helst inte släpper sina barn i att leka och människor med missbruksproblematik. Sedan är det dock intressant och fascinerande om man skrapar på ytan och ser till bakgrundshistorian till Christiania, där flera olika typer människor bosatt sig. Arkitekter, affärsmän, egna företagare etc. har genom åren bott där. Det är inte, som det många gånger kan vara, för att de är i slutskedet av sitt missbruk där de förlorat allt. Det är för att de valt att bosätta sig där, bilda familj, gå till sitt arbete som vanligt folk, men kunna röka på en joint när de vill utan att få en pekpinne på sig (iallafall för ngt år sedan).

Eftersom jag var på tjänsteresa detta besök så hade jag förmånen att vandra i Köpenhamn med min trevliga kollega. Jag frågade henne om hon var intresserad av att följa med mig och det var hon. På något sätt så tycker jag att om man är i Köpenhamn och arbetar med de frågor som både hon och jag gör, så ska man ha sett Christiania. För all del man kan se det utan att man har ett sådant arbete, det är både nyttigt och lärorikt att se denna sida av Köpenhamn. Jag kan dock förstå hennes rädsla när vi gick genom Christiania, hon ville inte möta blickar, kände sig obekväm och rädd. Det är ganska normalt att känna så i en främmande miljö, som man hört många historier om. Dessutom ser det inte ut/är inte som vilket område som helst. Hon ville gå gå ut därifrån ganska snabbt. Eftersom vi inte hade så mycket tid att strosa runt hann jag inte visa henne de delar av Christiania som min guide, vid mitt förra besök, fick mig att ändra känslan jag hade och som liknade hennes lite. Där jag fick se hur christianiterna byggt upp delar som var riktigt intressant och gemytliga.

Vi tog också en tur till Istedgade som också är en ökänd gata pga tungt missbruk, prostitution och mängder av porrbutiker/klubbar. Det är också här som svenska socialarbetare arbetar för att ta hand om de svenskar som kommer till Köpenhamn och utvecklar/får ett tyngre drogmissbruk (främst heroin).

När jag var där för några år sedan berättade socialarbetarna att de hade stora problem med främst kvinnor som kommit för att prostituera sig för att tjäna ihop pengar till sitt missbruk. Kvinnor/tjejer som hamnat i fel sällskap, tungt heroinberoende och som for mycket illa. Metadon var då och som jag förstått även idag lösningen på problemet enligt myndigheten. Problemet var och är bara att de som fick det dagligen bytte det mot heroin och marknaden för metadon då blev i princip lika stor. Jag fick förmånen när jag var där sist att prata med två svenska kvinnor som arbetade som prostituerade och de berättade detta för mig. Kontrollen var dålig och det fanns mer eller mindre ingen uppföljning. Inget biopsykosocialt program knutet till metadonbehandlingen. Idag hoppas jag dock det blivit bättre eftersom det är nödvändigt för att personerna inte bara ska komma ifrån sitt heroinberoende utan även sitt liv i misär.

Istedgade var sig likt med sina butiker, klubbar, man såg utsatta människor som hankade sig fram, med tomma ögon, som lever i misär. Dock kändes det som det blivit en förbättring, det kändes inte lika nedgånget, slummigt, husen gatorna hade fått en ansiktlyftning, men under ytan fanns det kvar. Jag tror också precis som det var vid mitt förra besök, att det vid mörkrets inbrott förvandlas till det sämre.

Jag hoppas att nästa gång jag besöker Köpenhamn, att det då ska ha blivit ännu några snäpp bättre på dessa områden som omnämnts.